Folkbildning

I dag var jag med på ett seminarium om folkbildning på Studieförbundet Vuxenskolan, och hade därtill förmånen att få hålla ett litet inledningsanförande.

Jag ska återkomma till ämnet på ledarsidan så småningom, men det blev en väldigt givande diskussion om en rad olika aspekter av frågan: hur står sig den klassiska, traditionella folkbildningen inför framtiden?

Min utgångspunkt kanske jag skulle kunna formulera så här: Folkbildningen befinner sig i en brytningstid. Men inte, tror jag, i negativ mening, utan positiv.

Den borde ha alla möjligheter att hitta sin plats och roll även i det nya samhälle som nu växer fram.

Folkbildningstankens helhetssyn på både människa och kunskap i kombination med folkbildningens klassiska arbetssätt har goda utsikter att fungera även i en tid av snabb, ny teknik och i ett samhälle där frågor livskvalitet får allt större uppmärksamhet.

Nå, jag ska spara några av mina resonemang kring detta till en mer utförlig text.

Men som jag bloggat om tidigare är jag uppväxt i folkrörelsemiljö – det är nog min hemmaplan nummer ett i samhällslivet, den enda miljö där jag faktiskt känner till en del koder och förstår att föra mig…

Ett studiecirkelrum eller ett möte med kaffe, dagordning och diskussioner som tar spontant och alldeles egen fart – ibland tycker jag inte att det finns något bättre.