Det snillrika biblioteket

I en signerad text på dagens ledarsida fortsätter jag att bearbeta debatten i senaste fullmäktige om Umeås stadsbibliotek och en del läsarreaktioner som kommit på min blogg i ämnet förra veckan:

’Bibliotek tillhör det snillrikaste som finns

Lady Bird Johnson formulerade det träffande:
"Det finns kanske inte någon plats i ett samhälle som är så demokratisk som stadens bibliotek."
Jag har tidigare hyllat biblioteket som den bästa symbolen för en kommuns kvaliteter och prioriteringar. Biblioteket som fenomen måste tillhöra det mest snillrika människan uppfunnit.
Ägandets glädje i all ära – och den är viktig i ett fritt, demokratiskt samhälle – när det handlar om böcker är lånandets glädje större (diktsamlingar undantagna; de läser man inte, de är som livbojar i det mörka vattnet som den trevande handen bör finna snabbt, vilket gör pocketutgåvor med poeters samlade verk till en annan av mänsklighetens bästa skapelser).

I förra veckan återkom jag i ett blogginlägg på vk.se till framtiden för Umeås stadsbibliotek. En debatt puttrar i bakgrunden om huruvida bibliotekets nuvarande läge är det överlägset bästa eller om en flytt till exempelvis kajen och ett nytt kulturens hus skulle kunna innebära ett ytterligare lyft. Mina å ena sidan och å andra sidan-reflektioner har inte varit särskilt populära.

De som inte kan föreställa sig ett bibliotek någon annanstans än det ligger i dag är ofta definitiva: är du inte med oss så är du mot biblioteket, och dessutom naiv som inte inser hur råbarkad Umeås planeringspolitik är. Engagemanget är stort, men attityden ibland tvärsäker.

De som kan tänka sig en flytt talar mer abstrakt om själva biblioteket och framhåller istället Umeås framtida kulturliv i stort, Staden mellan broarna och symboliken i att på vackraste läget ersätta en pinsam parkeringsplats med ett kulturens hus där biblioteket står i centrum – så där lite lagom fluffigt och svävande.

Jag misstänker att många Umeåbor reagerar så här: intressant, kloka synpunkter på båda håll, lyssnar gärna en stund till och ve den som, likgiltigt om det sker av tvärsäkerhet på ena sidan eller arrogans på den andra, inte ger debatten en chans att nå lite djupare.’