Finns det en principiell skillnad mellan beröm och kritik?
Anders Ågren (m) frågar, med anledning av en VK-ledare i förra veckan, på sin blogg i dag vad skillnaden är mellan att en politiker ger beröm åt något enskilt inslag i kulturlivet och att en politiker kritiserar något enskilt inslag i kulturlivet.
Om det senare är problematiskt, varför är inte det förstnämnda lika problematiskt?
Vid en första anblick kan frågan anses lättbesvarad: genom negativ kritik utövar en politiker ett åtminstone indirekt förändringstryck på kulturlivet för framtiden, medan beröm ger bekräftelse åt något som genomförts, alltså inte kräver rättning i leden.
Men vid en andra, mer principiell anblick blir frågan mer komplicerad. För givetvis kan politiska ledare, exempel från historien saknas inte, även genom att medvetet lyfta fram vissa genrer eller estetiska strömningar som positiva ideal utöva normerande påtryckning på kulturlivet i stort – så här ska det se ut! – utan att behöva yttra negativ kritik i någon riktning.
Så brukar ju, för att ta ett annat område, långtgående politisk styrning av forskning och högre utbildning anklagas för att gå till.
Möjligen har jag varit borta från universitetets akademiska miljö för länge och hunnit glömma vissa grundläggande ting, eller så är det de senaste dagarnas influensa som fått tankeverksamheten att slamma igen, men de där envetna studielånen känns ju ännu mer meningslösa när man inte kommer på något direkt och klockrent svar på frågan vad som principiellt skiljer politiska lovord från politiska sågningar av kulturevenemang.
Så om någon klipsk kulturvetare eller annan fritänkare kan leverera en snärtig förklaring till vad den principiella skillnaden mellan en berömmande och en kritiserande politiker i kulturlivet är eller en redig förklaring av varför någon sådan skillnad inte föreligger – hör av er.
Eller handlar det bara om gradskillnader och bedömningar från fall till fall?
