Vår tids stora debatt om stadsutveckling
Nu när VK har fräschat upp bloggsidan här på vk.se, solen långsamt, långsamt börjar värma och hälsan börjar återvända är det hög tid för mig att få lite fart på mitt bloggande igen.
När jag kollar på vad jag bloggat om den senaste tiden noterar jag att debatten i Stockholm om stadsmiljö och stadsutveckling varit ett återkommande tema. Det är inte för att jag identifierar mig med huvudstaden och känner mig träffad av frågeställningarna, utan för att jag känner till Stockholm väl och med det som utgångspunkt tycker att den debatten har många intressanta dimensioner som är relevanta för den liknande debatt som förs här i Umeå om stadens framtida utformning.
Och av någon anledning har jag väldigt svårt för deras argumentation som, i mina ögon, det är givetvis subjektivt, verkar närmast principiellt emot nya satsningar, alltid företräder försiktighetsprincipen och på något sätt vill frysa tiden även i städer som inte har några historiska eller estetiska skäl att vara så konserverande.
Dagens Nyheters huvudledare häromdagen är ett exempel på den attityd som jag visserligen känner väl från bekantskapskretsen – min linje i den här frågan översatt till Umeåförhållanden är inte så populär överallt, det är jag medveten om – men lika fullt har svårt att förstå. Jag delar i stort attityden i den här analysen av varför DN:s ledare känns snett ute.
Varje projekt är unikt med en rad komplexa frågeställningar, politiska kontexter och lokalhistoriska aspekter som gör att alla förenklingar faller. Men om man lyfter blicken verkar en sak stå klar: Det börjar dra ihop sig till vår tids stora debatt om vilka prioriteringar som ska styra stadsutveckling och stadsmiljö. Umeå kommer att vara en del av den. Jag hoppas att staden här blir en föregångare som vågar – när det gäller utformning och gestaltning vill säga, ekonomiskt ansvarstagande ska alltid vara en grundprincip – snarare än en överdrivet försiktig aktör.
