Umeå: trähusrutin, tigerbalsam, tentaångest

I en signerad text på dagens ledarsida dansar jag på ett lite mer avspänt sätt kring frågan om planeringsläget i Umeå:

’Umeå: trähusrutin, tigerbalsam, tentaångest

Jag har ägnat lite tid på slutet åt att bläddra igenom VK:s nyhetssidor från de senaste åren. Umeå: man blir inte klok på den har staden. Var befinner den sig egentligen? De många projekten, den kaxiga attityden, de ständiga grälen, de otaliga varningssignalerna, de kittlande förutsättningarna; självförtroendet och tvivlet.

Jag har en känsla av att staden längst inne bakom sin kluriga älvblick, sin avmätta trähusrutin, sin tigerbalsamdoftande växtvärk, sitt duktigt redogörande akademikertugg, sin smånervösa tentaångestjargong, sin förutsägbara Coop Forum och Ica Maxi-rationalitet, sitt ekelöfska – "den är skygg som vill vara en annan, den är skygg som vill vara allt" – kulturhuvudstadsgrubbel, håller andan i väntan på något slags förlösande besked.
Umeå står lite grand i anspänd stiltje somhockeylaget som väntar på domarens besked efter konsultationer med målkameran: en milimeter från succé, en milimeter från antiklimax. Staden tar en slurk vatten. Optimisterna vågar trots allt inte riktigt jubla, pessimisterna vågar trots allt inte riktigt lämna arenan.

Umeå står lite grand och svettas med krampaktiga kameraleenden dolda bakom nedböjda huvuden, som en av de sista körerna som väntar på besked om de gått vidare i Körslaget.
Det kan ha gått snett, det kan ha gått hem; väntar nya löpsedlar eller återvändo till anonymiteten? Räcker det till nästa omgång eller har staden nått sitt maximum och drömmer för att kompensera uteblivna resultat?

Ska man sammanfatta läget för en nyinflyttad, vill man med en svepande gest presentera utmaningar, möjligheter, besvikelser, orostecken och löften i den här stan som mycket mer cyniskt än T.S. Eliot visar varför april är grymmast av månaderna, rekommenderar jag en cykeltur från Strömpilen in mot stan.
På vägen passerar man platserna för några av de allra intressantaste, svåraste, känsligaste byggprojekten – beslutade och omdiskuterade, bostäder och infrastruktur. Man passerar universitet och sjukhuset. Man ser Staden mellan broarna skymta fram långt borta som en fortfarande dystert outnyttjad sträcka men också som en provocerande potential, man anar staden och det omgivande landskapet; så ska Umeå närmas.

Om tio år, samma cykeltur, projekten förverkligade eller slutgiltigt ratade: det kan ha blivit hur bra som helst, det kan ha gått snett för en generation framåt. Som Gandalf till Pippin på balkongen: "It´s the deep breath before the plunge".
En tennistränare sa till mig en gång: i jämna tie-break vinner den som vågar. Men det är lättare att vara modig om man har kapaciteten som krävs.’