Anförande om liberalismens grunder

Har varit i stan och hållit ett anförande om min syn på liberalismens idégrund. Jag avslutade med att läsa en dikt av Lars Forssell, bara därför att när man ändå har ordet kan man ju passa på, men dessförinnan hade jag också, för att alltid påminna om vikten av intellektuell öppenhet, citerat några favoritrader från liberalen Marion Dönhoff:

”Jag hoppas”, sa hon till en grupp skolelever kort före sin död, ”att ni ser tolerans som något viktigt, för bara den som är tolerant undgår att förfalla till arrogans och högmod, utan prövar även andras åsikter, också när man anser att de egna är de enda riktiga. Och jag hoppas, att ni blir liberala och öppna för världen. Medborgare bör vara öppna för förändringar, då historien är en process och inget tillstånd. Och man bör inte fördöma det som ter sig främmande som kätteri.”

Och några rader av Vaclav Havel, till försvar av det öppna samhället:

“Det enda jag kan rekommendera just nu är att ha lite humor; en förmåga att se de tokiga och absurda dimensionerna i saker, en förmåga att skratta åt både andra och oss själva, en känsla för ironi, och en känsla för allt som inbjuder till parodi i den här världen. Med andra ord: att höja sig över saker, betrakta dem från distans – de som inte har förlorat förmågan att känna igen vad som är skrattretande med dem själva eller deras egen intighet, blir inte arroganta, inte heller blir de fiender av det öppna samhället. Det öppna samhällets fiende är dem med våldsamt allvarliga ansiktsuttryck och brinnande ögon.”