Ord inför helgen, 6 december
Margareta Renberg (1945-2005) skrev inte många dikter. Bara en samling kom ut under hennes livstid. Ändå har hennes poesi en avspändhet i det svarta och en svärta i det avspända, som få behärskar. Ur ”Tröst för ett tigerhjärta” (utgiven 2009) hämtar jag de här raderna:
”Knogarna värker/ man blöder under naglarna/ när man håller sig fast./ Men i fritt fall/ är man jämlik med smärtan./ Droppar sväller i mörkret/ runda som planeter./ Här mäts vår tid/ droppvis och snålt/ tick tack blip blop/ ur min otäta vattenkran/ ur någons öppnade ådror./ Stjärnor/ färglösa stjärnor/ röda stjärnor/ gudsdroppar av svett/ över någon som droppvis/ dör i natten./
Någon som inte/ kände sig värdig/ dör i natt./
Någon som tog livet på allvar/ dör i natt./
Sånt händer varje natt./ Upprymd av sorg Åh Gud!/ har jag skrattat ihjäl mig./
Tiden droppar i natten/ som en otät vattenkran./
Men det finns ett hav/ det finns ett hav/ det finns ett hav./ Jag vet att det finns ett hav.”