Krisen och alternativen

Vår huvudledare i dag handlar om gårdagens riksdagsdebatt om vårbudgeten:

————————

"Krisen och alternativen

Regeringen vinner förtroende för sin krispolitik, men lever på oppositionens misslyckanden. Det räcker inte på sikt.

Ingen kan anklaga Thomas Östros och den socialdemokratiska ledningen för inkonsekvens. Gårdagens riksdagsdebatt om den ekonomiska vårpropositionen blev i huvudsak en repris på de senaste månadernas krisdebatter. Ju lägre väljarnas förtroende blir för socialdemokraternas retorik i den djupa krisen, desto högre skruvar partiet upp volymen.
Man agerar som om problemet med partiets ras i opinionen vore att människor inte hört och förstått, och tar därför i ännu mer. Med ännu grövre anklagelser mot regeringen och ännu fler kortsiktiga och ekonomiskt våghalsiga åtgärdskrav hoppas man kunna återta initiativet.

Inte heller i gårdagens debatt verkade Thomas Östros vilja erkänna att väljarnas kritik mot socialdemokratin skulle ha något att göra med det politiska alternativ som han och Mona Sahlin företräder. Det var återigen långa stunder väldigt onyanserat. Han lät som han låtit under hela krisen. Det är en konsekvent hållning som hittills lika konsekvent avvisats av väljarna som icke trovärdig.
Oppositionens problem är nog i själva verket att väljarna hört mycket väl vad både regeringen och oppositionen föreslår för att motverka krisen, värna jobben och säkra välfärden över tid.
Regeringens politik bedöms helt enkelt som mer genomtänkt och ansvarsfull. Socialdemokraternas traditionalistiska framtoning med gapig oppositionsretorik, ekonomiska överbud, luddig arbetslinje och stränga inkomstskattehöjningar som genidrag i djupaste lågkonjunktur, går inte hem.

Replikväxlingarna kring vårbudgeten lär inte ha förändrat något på den punkten. Allianspartiernas företrädare backade relativt samordnat upp regeringens krispolitik, medan oppositionen ännu inte förmått att forma någon gemensam hållning eller något sammanhängande alternativ.
Regeringen har lyckats med att etablera sig som det politiska alternativet för regeringsduglighet, stabila statsfinanser och prioritering av jobben.
Socialdemokraterna har slösat bort sitt förtroendekapital på rader av förhastade kravutspel och ett samarbete med vänsterpartiet som inte går att förena med förnyelse av den egna politiken. Det är ett historiskt rollbyte i svensk politik när alliansen förknippas med regeringsduglighet och socialdemokratin ses som en riskfaktor i kristider.

Men även om regeringen i huvudsak välförtjänt lyckats vinna medborgarnas förtroende som kompetenta krishanterare, betyder det inte att alliansen kan slå sig för bröstet med alltför stor kaxighet.
Det finns svagheter även i regeringens hållning till jobbfrågan. Den starka inriktningen på arbetsmarknadspolitiska åtgärder som finansminister Anders Borg och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin lyfte fram på gårdagens DN-debatt har givetvis poänger i dagens konjunkturläge.

Men den återspeglar också i viss mån alla regeringars klassiska instinkt att söka dölja ofördelaktig statistik bakom det magiska men ofta innehållslösa begreppet åtgärder.
Även den obekymrade synen på det låga taket i a-kassan förblir oroväckande och ouppklarad inom alliansen.
Oförmågan att komma till skott konkret med förbättringar av småföretagarklimatet och möjligheterna för mindre företag att anställa börjar bli akut. Småföretagsklimatet känns oförklarligt nedprioriterat. Hur alliansen tänker sig fortsättningen när det gäller arbetsgivaravgifter, bolagsskatter, byråkratiska regler och faran för en ny avdragsdjungel är inte lätt att veta.

Om alliansen inte ser upp riskerar den att tappa balansen i den långsiktiga jobb- och välfärdspolitik som alltid måste grundas samtidigt i bättre förutsättningar för entreprenörskap, investeringar, konkurrens, riskvillighet, livslångt lärande, robusta trygghetssystem, hållbar utveckling och högre utbildning. Nyckeln är nya jobb i växande företag inom framtidsbranscher.
Parallellt med en glidning i riktning mot grundtrygghetstänkande i stället för generell välfärdspolitik, kan en överbetoning av kompensations- och åtgärdsperspektivet sluta med ett möte mellan det sämsta från två skolor.

Ännu räddas regeringen från hårdare kritik eftersom oppositionen på de flesta av dessa punkter antingen företräder långt sämre alternativ eller inte klarar av att ge besked om var man står. Men oppositionens misslyckanden är inte den måttstock alliansen bör utgå i från när den förbereder sig för att be väljarna om förnyat förtroende inför nästa mandatperiod.