Vad säger regeringen om a-kassan egentligen?
Ett antal ledarsidor skriver om a-kassan, exempelvis Expressen "A-kassa åt alla", Göteborgs-Posten ’Släpp inte taget om a-kassan’ och Eskilstuna-Kuriren ’Vad händer med a-kassan’.
Uttalanden av ledande moderata statsråd om taket i a-kassan skulle kunna tolkas som om delar av regeringen vill byta bärande grund i socialförsäkringssystemet, från inkomstbortfallsprincip till grundtrygghetstänkande. Det vore ett ovälkommet systemskifte.
Om det handlar också en signerad text av mig på dagens ledarsida:
’Vad är det regeringen säger om a-kassan egentligen?
Systemskifte är ett av de mest missbrukade orden i svensk politisk debatt. För det mesta används det som urblåst skällsord från vänster på allt som rör sig. Ibland används det i slentrianmässigt negativ mening när det borde ropas ut från hustaken som något välkommet och självklart. Ibland används det som något automatiskt positivt när det borde stämma till eftertanke och skepsis. Men ibland undviks också begreppet med närmast konspiratorisk noggrannhet, i just de lägen när det i sak vore som mest relevant och träffande.
Det är något lurt och olustigt med regeringens uppträdande i a-kassedebatten just nu. Inte i den del som gäller ersättningsnivåerna, nedtrappningen och avgifterna, utan i den principiella frågan om inkomsttakets låga nivå.
Inkomstbortfallsprincipen har på goda grunder varit den över blockgränsen bärande grunden för socialförsäkringssystemet i Sverige, med socialdemokraterna och folkpartiet som de starkaste förespråkarna. Så sent som i november krävde exempelvis fp:s riksdagsgrupp på nytt höjt tak.
Alternativet, med bland annat centerpartiet som anhängare, är ett system byggt på grundtrygghet där all försäkring över en viss lägsta grundnivå är upp till medborgarna själva att sörja för.
Det finns många skäl till varför inkomstbortfallsprincipen i socialförsäkringarna och den generella välfärdspolitiken även fortsättningsvis bör värnas. De ökar solidariteten i och legitimiteten för systemet. De ökar också förändringsviljan, omställningsförmågan och flexibiliteten på arbetsmarknaden, vilket är en förutsättning för att nödvändiga strukturomvandlingar i ekonomin ska få så milda konsekvenser och kunna genomföras så effektivt som möjligt, utan segdragna, kontraproduktiva processer. Den generella välfärden går hand i hand med en principfast, liberal arbetslinje.
En given förutsättning för inkomstbortfallsprincipen är att taket höjs i takt med löneutvecklingen. Man kan tvista om exakta nivåer, men den principiella utgångspunkten måste vara att taket ska hänga med ekonomin. Låses det permanent fast på en viss nivå är det bara en tidsfråga innan inkomstbortfallsprincipen i realiteten övergått till grundtrygghet. Det håller långsamt på att ske.
Dagens tak i a-kassan på 18 700 är för lågt och gör att alldeles för få löntagare faktiskt får ut 80 procent av den förlorade inkomsten. Om inte taket höjs inom en rimlig framtid börjar det kantra över mot ett grundtrygghetssystem.
Ett par märkliga uttalanden av arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) och statsminister Fredrik Reinfeldt (m) ger tyvärr anledning att misstänka att ett stilla systemskifte av just det slaget planeras från delar av alliansen – genom medveten passivitet.
Inför återkommande krav på höjt tak har både Littorin och Reinfeldt sagt nej med den antydda motiveringen att a-kassan redan ger ett bra grundskydd, och att det räcker. Det är uppseendeväckande som principiellt besked.
Att regeringen i det aktuella ekonomiska läget av pragmatiska skäl inte vill ge klartecken för ett höjt tak är fullt begripligt. Men den har inte bett om och inte fått något mandat för att byta bärande princip i välfärdspolitiken. Ett sådant skifte bör inte heller tillåtas ske i det tysta, genom vilseledande, beräknande passivitet från delar av alliansen.’
