Många snåriga vägar ut i vuxenlivet

Min lördagskrönika den här veckan handlar om varför förslaget med spetsutbildningar på gymnasiet är bra och välkommet, som det mesta i regeringens skolpolitik, men också varför jag trots det ser de föreslagna spetsutbildningarna som något i grunden marginellt, som inte är och inte bör betraktas som en långsiktig lösning på skolans största utmaningar. Lite å ena sidan och å andra sidan, alltså:

’Många snåriga vägar ut i vuxenlivet

"Den verkstad, där ur mödosamt studiearbete högre kulturvärden smids fram, den är ett rum, som både agitatorn och organisatören bör beträda med blottade fötter. Ty där verkar livets skapande krafter."
Rickard Sandler

Från och med nästa höst ska spetsutbildningar inom matematik, naturvetenskap, samhällsvetenskap och humaniora dras igång på tio gymnasieskolor runt om i landet (ingen i Umeå). Elever med särskilda begåvningar för olika teoretiska ämnen ska ges chansen att läsa i högre takt än annars och delvis på högskolenivå.
Det är en utmärkt reform – odramatisk, nästan harmlös, men ändå förnuftig och genomtänkt, både till analys och utformning. Äntligen betraktas kärnämnen inom samhällsvetenskap, humaniora och naturvetenskap på samma positiva sätt som estetiska ämnen och idrottsgrenar.
Lika naturligt som det är att någon redan i femtonårsåldern excellerar i fotboll och kan få extra stimulans och större möjligheter på det området, är det väl att någon med läggning för historia, språk, fysik eller matematik, får samma chans. Att det skulle kunna uppfattas som kontroversiellt i vissa kretsar säger någonting om de vrida värderingar som varit rådande alltför länge inom skolpolitiken.

I Sverige finns en kvalmig tendens till förakt mot bildning och akademiska meriter. Här får högutbildade politiker som går på operan eller framgångsrika vetenskapsmän med internationella meriter snarast försvara sig – eller åtminstone betyga att de också givetvis tycker om svensk husmanskost, kan dansa små grodorna eller har ett favoritlag i hockey; alltså inte bryter något mönster. Jämför man det med hur stjärnor inom idrott och populärkultur behandlas finns skäl till betänklighet.
Sådana tendenser har funnits även inom skolans värld, där elever som haft väldigt lätt för sig i vissa ämnen ibland problematiseras utifrån ett Jante-perspektiv och betraktats nästan som för kollektivet störande element, istället för att ges uppmuntran och ökad stimulans.
Det fascinerande med den skolpolitik som fördes under ett antal år fram till 2006 är ju att den lyckades förena det sämsta av flera världar: dåliga resultat och bestående eller ökande sociala klyftor, svårare både för understimulerade elever och för elever med extra behov av hjälp och stöd.
I grunden var orsaken en förvriden syn på kunskap och lärande. Om närvaro i skolan viftas bort som något irrelevant, mobbningsproblem betraktas ur förövarnas perspektiv, kunskapskrav tabubeläggs, bildningsideal förtalas, utvärderingar försvåras, alla elever ska stöpas i samma form och lärarna hutas åt med lägre status och en hånfull lönesättningsprocess byggd på elevbetyg, är det inte undra på om klyftorna ökar och resultaten försämras.

Så fördärvar man inte bara enskilda människors livschanser utan också en nations konkurrenskraft. Tendenserna ditåt saknades inte i skolpolitiken för några år sedan. Att den nya regeringen snabbt söker vrida utvecklingen i en annan riktning hör till dess stora förtjänster.
Den nya skolpolitiken knyter an till den svenska skolans historiskt bästa ideal. De som formades och bars i tidigare epoker upp av klassiskt bildningsbesatta liberala och socialdemokratiska politiker med klar insikt om de skolpolitiska sambanden mellan jämlika chanser för alla, höga kunskapskrav, hårt pluggande, individuella självförverkliganden och en bredare social och politisk frigörelse ur gamla orättvisor.

Men – och det är ett men man inte ska underskatta – spetsutbildningar är inte någon långsiktig lösning på skolans grundläggande problem. Det är ett komplement, på marginalen.
För det första gäller det att hålla tungan rätt i mun när man talar om begåvning. Begreppet "begåvade elever", som använts i debatten, är slarvigt. Den generella begåvningen finns inte. Man är alltid begåvad på något speciellt område, i något speciellt avseende. Och alla människor har begåvningar. Några får större chanser att förverkliga och förädla sina. Vissa begåvningar anses ibland mer prestigefulla än andra. Men antalet områden där begåvning kan komma till uttryck är nästan oändligt, och de är alla viktiga. Den obegåvade människan existerar inte. Spetsutbildningar, liksom återupprättandet av yrkesutbildningar, rymmer den insikten. Men det finns ett dilemma med tidiga uppdelningar av elever utifrån ett begåvningstänkande.

Att lära känna och uppskatta den mänskliga mångfalden, att berikas av dem med helt andra typer av intressen och begåvningar, hör också till den mognads- och bildningsprocess som skolan bör bidra till. Den vidsyntheten, förmågan till självförverkligande i en spretig men demokratisk omgivning, främjar även kreativitet och fördjupning på specialområdet.
Och människor utvecklas och förändras hela tiden. Några mognar tidigt, andra senare, några hittar rätt direkt, andra famlar i åratal. Man upptäcker nya fallenheter medan gamla falnar. Framför allt gymnasieåren är omtumlande i det avseendet. Ju längre i livet möjligheterna till nya vägval finns kvar, desto mer dynamiskt blir ett samhälle. Det gäller även under skolåren.

Det viktigaste för skolpolitiken är därför att de normala utbildningsvägarna, i sig differentierade, blir så kvalificerade att de fungerar både för dem med speciella ämnesbegåvningar och för dem som behöver extra stöd i kärnämnen. Ungdomar måste ges generöst med tid och förtroende att söka den egna identiteten utan att behöva se dörren till de mest prestigefulla rummen stängas för alltid, och samtidigt möjlighet att briljera på ett speciellt område utan att behöva avskärma sig från mångfalden. Spetsutbildningar är utmärkta, kör hårt, men de snuddar knappt vid skolpolitikens största utmaningar.’