Vad händer om sd kommer in i riksdagen?

Min lördagskrönika den här veckan resonerar lite kring frågan vad som bör ske om sverigedemokraterna kommer in i riksdagen vid nästa val, och varför jag i så fall vill se ett blocköverskridande samarbete. Här i en lite längre version, med en extra mening om veckans välkomna ja i riksdagen till arbetskraftsinvandring:

’Vad händer om sd kommer in i riksdagen?

Vad händer om sverigedemokraterna kommer in i riksdagen vid nästa val? Det finns en ovilja mot att överhuvudtaget ställa frågan, eftersom den vid ständiga upprepningar kan befaras få en självuppfyllande funktion. Ändå tycker jag att en diskussion i tid om hur de övriga partierna ska agera ifall sd skulle bli vågmästare efter 2010 inte bara är motiverad, utan eftersträvansvärd.
En sådan diskussion skulle framför allt kunna klargöra ett antal viktiga utgångspunkter för det i dag på sina håll väldigt luddiga och småsmussliga förebyggande arbete partierna lovat att bedriva genom att "ta debatten".

Vilket debatt? Frågan är inte självklar. Om man inte begriper varför sverigedemokraterna måste bekämpas, så har man dåliga förutsättningar att ta debatten med dem på rätt sätt.
I värsta fall agerar ett par av de största partierna så här just nu: Man talar utåt pliktskyldigt om faran med sverigedemokraterna och skyndar sig sedan att i smyg förskjuta tonfall och innehåll i sin egen integrations- och asylpolitik i sd:s riktning – främlingsfientlig, nationalistisk och för så stängda gränser som möjligt – för att undvika ett väljartapp åt det hållet. Man ser i så fall sd som en valkonkurrent snarare än som en värderingsmotståndare.

Kanske kan en sådan strategi hindra sd från att nå över fyraprocentspärren. Men den kommer samtidigt att ha inrett gott om plats för sd-snarlika utgångspunkter i den förda politiken längre fram. Valkonkurrenten hålls ute, men dess värderingar legitimeras. Det är inte att "ta debatten".

Något av den andan präglade den så kallade järnaxeln i svensk flyktingpolitik mellan socialdemokraterna och moderaterna under ett antal år fram till det att moderaternas förnyelseprocess tog fart en bit in på förra mandatperioden. De åren har lämnat bestående spår efter sig. För även om svensk asyl- och flyktingpolitik säkert tål internationella jämförelser är det svenska samhället långt ifrån så öppet och välkomnande som det borde vara, som det har allt att vinna på att vara, vilket fortsatta skandalösa utvisningar, dribblandet kring papperslösas rätt till vård och reglerna för anhöriginvandring, och integrationspolitikens mångåriga misslyckande visar.

Att ta debatten med sd måste betyda att ta värderingsdebatten och stå upp för invandring, rörlighet, öppnare gränser, nya influenser, kulturell mångfald och generösare asylpolitik som något positivt. Först då kan man med konstruktiv klangbotten och rakt på sak även diskutera integrationspolitikens konflikter och problem, utan att skygga för det kontroversiella, och utan att behöva fastna i missförstånd.

Men även om de etablerade partierna skulle ta debatten på rätt sätt är det ju tyvärr inte uteslutet att ett reaktionärt, främlingsfientligt budskap faktiskt ändå vinner stöd av fyra väljarprocent, att den opinionen ger klart besked om sin existens, och att sd ges en vågmästarställning i riksdagen efter nästa val. Hur bör de etablerade partierna agera då?
Det som kapsejsar först, välförtjänt och uppenbart, i diskussionen om sverigedemokratiska riksdagsmandat, är enligt min mening det stelbenta blocktänkandet och den förlegade vänster-höger-skalan.

Man måste i det sammanhanget skilja mellan å ena sidan block och blockgränser som permanenta, mentala låsningar och å andra sidan sakorienterade allianser som tydligt definierade politiska alternativ inför varje ny mandatperiod. De förra är dogmatiska och hämmande. De senare är demokratiskt nödvändiga för ge medborgarna ärliga besked inför ett val och möjligheter till ansvarsutkrävande efteråt, men kan också skifta över tid.
Alliansens tillkomst inför valet 2006 är ett positivt exempel på det senare.
I den globala finanskris som råder är det uppenbart vilken fördel det är för Sverige att ha en samordnad, kompetent regeringsallians med stöd av en majoritet och ett konkret program av genomtänkta prioriteringar, istället för att styras av de tre oppositionspartier som varje dag bjuder på nya uppvisningar i gräl och kuriösa, motstridiga utspel.

Men det betyder inte att alliansen eller den rödgröna oppositionen är slutgiltiga svar på en fråga som i så fall bygger på ett missförstånd. Ingenting är givet. Skulle sverigedemokraterna komma in i riksdagen 2010 – och även om jag gärna vill tro att risken är liten, så är den ju inte obefintlig – vore det en omvälvande händelse, i negativ mening.

Då gäller inte längre de gamla förutsättningarna. Då måste partierna agera utifrån det läge som råder. Och då finns det ingen anledning att dogmatiskt hålla fast vid ett blockpolitiskt rollspel. Alternativa, dynamiska, alltför sällan utforskade, liberala mötespunkter i svensk politik skulle inte saknas. (Det var ett stort framsteg för Sverige i veckan när alliansen och miljöpartiet i riksdagen tillsammans röstade igenom ett ja till arbetskraftsinvandring, för att ta ett exempel.)

Hellre än att någon regeringskoalition hankar sig fram i minoritet med sd som ett indirekt regeringsunderlag bör i ett sådant läge blockpolitiken monteras ned och blocköverskridande lösningar sökas för att hålla sd utanför inflytande. Det vore en avgörande markering av att motståndet mot sd handlar om robusta, djupt kända värderingar, inte taktiska överväganden.’