Partilandskap som naturlandskap

Min lördagskrönika denna vecka är en liten betraktelse kring partilandskap i allmänhet och det tyska partilandskapet i synnerhet. Som vanligt känns det som om bara en tredjedel fick plats, men förhoppningsvis kommer kärnan i resonemanget fram:

’Spännande i det tyska partilandskapet

Partilandskapen i demokratier är lika levande som naturlandskap. Där finns jordbävningarna och stormarna, landhöjningarna och erosionerna, temperaturskiftningarna och växtligheten som förändras, marker som växer igen eller odlas upp. Sett över tid och i det stora perspektivet befinner sig partilandskapen i ständig rörelse. Stillbild råder aldrig.
Partier uppstår och går under. Koalitioner formas och brister; ideologiska traditioner snuddar vid varandra, smälter samman, för att sedan åter skiljas åt.
På ett sekel kan allt förändras, genom dramatiska händelser eller ytterst långsamma, gradvisa processer. Under ett decennium hinner mycket inträffa som rubbar gamla förutsättningar och tvingar fram nya ställningstaganden.

En historisk tillbakablick på svensk inrikespolitik de senaste 130 åren är en resa genom ett landskap som aldrig upplevt några dramatiska uppbrott, men som heller aldrig riktigt kommit till ro, och ibland haft blåsiga höstar och rejäla åskväder.
Vill man studera fenomenet med partilandskap i förändring i dag utgör Tyskland det kanske allra bästa exemplet.
För i tysk inrikespolitik råder just en fascinerande svårbedömd, i viktiga avseenden frigörande och i ett par avseenden oroande, situation av oklarhet.

Sedan det nya vänsterpartiet Die Linke, under ledning av bland andra utpräglade och skrikiga populisten Oskar Lafontaine – tidigare socialdemokratisk partiledare och finansminister, nu socialdemokraternas fiende nummer ett – etablerat sig permanent även i de västra delstaterna har ett utpräglat fempartilandskap uppstått.
Och inget av de fem partierna – kristdemokratiska CDU/CSU, socialdemokratiska SPD, liberala FDP, de gröna och vänsterpartiet Die Linke – har i den nya situationen någon entydig strategi eller trygg självbild när det gäller för vad de vill stå och med vilka de vill samarbeta.

Inför nästa förbundsdagsval går det att med åtminstone hyfsad realism spekulera kring hela sju olika regeringskoalitioner bestående av två eller tre partier. De flesta kombinationer är tänkbara. Ingen av dem kan uteslutas och alla har sina framträdande förespråkare. Det utlöser både kreativitet och oro inom partier, stimulerar både förnyelse och konservatism.
Den stora regeringskoalitionen mellan CDU/CSU och SPD är tröttkörd. SPD är i djupaste kris och CDU/CSU är inne i en långsam moderniseringsprocess som skapar knorr inom mer socialkonservativa och nyliberala delar av partiet.
Positioneringarna inför nästa val pågår för fullt, internt och externt. Beredskapen är låg hos båda att göra några större eftergifter i viktiga reformfrågor.
De försöker istället på var sitt håll bereda vägen för andra koalitioner. Båda är framför allt lockade av att samarbeta med FDP och de gröna, för att se till att vänsterpartiets inflytande minimeras.
Mycket avgörs också i slutänden av hur SPD väljer att förhålla sig till just vänsterpartiet. Det finns en vänsterfalang inom SPD som på sikt, åtminstone inför 2013, gärna skulle vilja bilda koalition med Die Linke för att säkra något slags strukturell vänstermajoritet.
Men den officiella partilinjen är fortfarande att allt samarbete på förbundsdagsnivå är helt uteslutet, både på grund av vänsterpartiets utrikespolitik och punktvis bristande demokratiska trovärdighet och på grund av partiets ekonomiska verklighetsflykt med mångmiljardlöften utan täckning.

Det mest tilltalande scenariot vore att de två övervägande liberala partierna FDP och de gröna upprättade ett bättre samtalsklimat mellan varandra och tillsammans bildade ett vågmästarblock med inflytande över kommande regeringsbildningar. FDP och de gröna, som båda har svårt att komma tillrätta med oppositionsrollen, skulle i ett sådant läge ömsesidigt stimulera det bästa hos varandra, tvinga kristdemokraterna att utvecklas i liberal riktning, förmå socialdemokraterna att undvika ett återfall i traditionalistisk återställarretorik och hålla vänsterpartiet utanför allt regeringsinflytande.
Ett sådant samarbete kring en grön liberalism med förankring i den politiska mitten och oberoende från kompromisser med kantpartier, skulle också bli något för de svenska partierna att snegla mot om partilandskapet i Sverige plötsligt sågo annorlunda ut efter nästa val.’