FRA-lagen, politikerrollen och partierna

En sista reflektion kring FRA-debatten dock, innan jag loggar ut för några dagars ledighet. Skulle det gå så illa att FRA-lagen röstas igenom på onsdag, trots det motstånd den väcker, trots att den strider emot grundläggande rättighetsprinciper och partiernas ideologiska portalparagrafer, och trots att den uppenbart inte i sak har stöd av tillräckligt många alliansledamöter i riksdagen för att överleva en samvetsgrann votering, kan det visa sig vara en sista seger före det stora nederlaget för partipiskorna.

Besvikelsen lär bli så stor, både inom och utom partierna, att ledningar och politiker som inte inför nästa val kan formulera glasklara svar på vad de vill i sådana här grundläggande frågor och hur de skulle agera om en liknande situation dök upp på nytt, lär få svårt att vinna någons förtroende eller röst.

Hela den debatt som förts de senaste veckorna har gjort upp med vanföreställningar om den heliga partidisciplinen, riksdagens underlägsna roll och ledamöternas grumliga mandat som vårdats ömt under decennier av socialdemokratiskt minoritetsregerande och som uppenbarligen och av obegripliga skäl tagits över även av alliansens ledning.

Från och med nu kommer enskilda politiker som söker väljarnas förtroende att frågas ut och granskas på ett annat sätt än tidigare, men också kunna räkna med ett tydligare mandat och en solklar uppbackning om grundläggande värderingar hotas av en reaktionär partipiska.

Det kan förstås i värsta fall få en negativ effekt på partiernas nomineringsprocesser och göra det ännu svårare för fritänkande och självständiga politiker att nå höga positioner.
Men förhopppningsvis får det istället en positiv effekt, frigör partiernas från ledningarnas krampaktiga grepp, gynnar mer frispråkiga och konsekventa företrädare och låter nya attityder ta över nomineringsprocesserna. Motståndet mot FRA finns trots allt även inom allianspartierna, bland enskilda distrikt, inom ungdomsförbunden och bland enskilda aktiva som vågar stå upp och säga ifrån.

Det bästa och snabbaste sättet att uppnå den förnyelsen av partierna, att förändra synen på det politiska uppdraget och att stärka riksdagens roll vore dock om tillräckligt många liberala ledamöter kände stödet och redan på onsdag vågade rösta nej till den eländiga FRA-lagen.