Monarkin, förljugenheten och serviliteten
En blogg avslöjar vilket humör man är på långt mer än en text i papperstidningen. Och att vårallergi kan få mig på dåligt sådant blir rätt uppenbart av den senaste veckans bloggande. Men dåligt humör har den fördelen att man får lust att ta en del debatter som man annars kanske av bekvämlighet låter vara. Därför:
Något mer ointressant och löjeväckande är diskussionen om vem en prinsessa bör eller inte bör gifta sig med har jag svårt att föreställa mig. Men den har faktiskt ett visst pedagogiskt värde genom att lyfta fram den komiskt reaktionära tankesörja som monarkins existens förutsätter.
För monarkin ska givetvis varken moderniseras eller hållas traditionell – den ska avskaffas; den framkallar och odlar, som Karl Staaff lär ha sagt: ’…en servil uppfattning, stridande mot den mänskliga och personliga värdigheten.’
Den bästa förklaring av varför monarkin än i dag har så många anhängare, trots att ingen av dem har ett enda hållbart argument, ges i en passage av Herbert Tingsten (memoarerna, fjärde delen):
’Monarkings försvar bygger till stor del på attityder och argument, som kan tyckas lika konstlade och irrationella som seanserna i rikssalen och kammarherrarna som bildar häck vid mottagandet av en ny ambassadör. Det anses ofint, vulgärt, rabulistiskt att bråka om illusionerna och ceremonierna; man bör genomskåda och betrakta med skepsis, men inte bli upprörd eller överraskad utan vara följsam och korrekt; endast barn och dårar säger att ’kejsaaren har ju ingenting på sig’. Förljugenheten är just det fina i saken, att inte bli lurad men att låtsas vara det, att utan grums spela med i teaterstycket.’
