OS i Kina och dialogens svåra konst

Om OS i Kina och dialogens svåra konst handlar min lördagskrönika den här veckan:

’OS i Kina och dialogens svåra konst

Om jag får välja bara en scen ur världsdramatiken blir det scenen i Friedrich Schillers Don Carlos när Markisen av Posa utropar:

"Giv oss tankefrihet!"

Den scenen kan inte iscensättas på ett regimtroget sätt i en diktatur; den bär frihetsropet inom sig.
Kan ett olympiskt spel, uppburet av ädla officiella avsikter, iscensättas på ett sätt som hjälper en brutal regim? OS i Kina är ett test inte bara för idrottsvärlden och det internationella politiska samfundet, utan också för OS-tanken i sig.
Utgången är oviss.

Några grundkonstateranden: Man kan inte först ge världens mest prestigefulla idrottsevenemang till en blodig diktatur på jakt efter propagandatriumfer och sedan – när övergreppen, censuren, förtrycket och lögnerna fortsätter att vara vardag – kräva en strikt åtskillnad mellan idrott och politik.

Man kan inte i ena sekunden tala om hur OS symboliserar fred och solidaritet mellan människor för att i nästa kräva frisedel från grundläggande ställningstaganden om mänskliga rättigheter. Då betyder orden skvatt intet. Då blir orden floskler för fina rum där välisolerade fönster bjuder gästerna noga utvalda vyer.
Föreställningen att det olympiska evenemanget ska glittra på en idrottens isolerade ö medan den omgivande brutala politiska repressionen fortgår i det tysta är svåruthärdlig.

Internationella olympiska kommittén IOK har försatt sig själv och hela idrottsvärlden i svåra bryderier genom att tilldela regimen i Peking spelen.
Man har medvetet kastat ut de olympiska ringarna i en politisk sörja; att det stänker tillbaka och rinner ner i skorna borde inte komma som någon överraskning.

Men med det sagt måste man också konstatera att beslutet att låta regimen i Peking arrangera OS är oåterkalleligt.

Spelen kommer att genomföras. Då är skälen för ett idrottsligt deltagande starkare än skälen för en idrottslig bojkott. Det är orimligt att enskilda idrottare – om de inte gör det av egen vilja eller i andra sammanhang gärna utnyttjar sin stjärnstatus för att agera politiskt – ska gå i spetsen för ett arbete som hör hemma på en hög politisk nivå: hos regeringar, organisationer, förbund och näringsliv.
Deltagarna bör ha stor frihet att genomföra tydliga, enskilda protester mot situationen i Kina. IOK har ett ansvar att garantera den friheten. Men i övrigt är det en rimlig hållning att betrakta den idrottsliga delen av OS i Kina som i första hand ett idrottsevenemang.

Den hållningen blir emellertid bara möjlig och moraliskt försvarbar om andra deltagare – politiker, näringsliv, journalister – ser till att veckorna av olympiska spel i andra sammanhang utnyttjas för att driva frågor om demokrati och mänskliga rättigheter, sätta regimen under press, beröva den möjligheten att använda spelen som utgångspunkt för en politisk propagandaseger.

Utvecklingen i Kina det senaste decenniet är motsägelsefull. Handel och utbyte med omvärlden ger tydliga resultat. Det pågår en kraftig välståndsökning som kommer breda samhällslager till del. Levnadsstandarden har höjts dramatiskt för många kineser. Långsamt bidrar den häpnadsväckande tillväxten sannolikt även till ett öppnare och mer kritiskt politiskt klimat, inte minst i de större städerna. Utbytet på allt fler områden, kontakterna, resandet och omvärldens närvaro och dialog leder utvecklingen åt rätt håll.

Samtidigt är fattigdomen på landsbygden, och bland dem som jobbar under usla förhållanden i städerna, utbredd och djup. Protesterna mot orimliga förhållanden och korrumperade lokala partibossar blossar regelbundet upp till den grad att även partiets centrala ledning tvingats reagera med en blandning av lyhördhet och aggressiva motåtgärder.
Miljöförstöringen är svår att bedöma exakt till sin omfattning, men alla är överens om att den är fortsatt enorm och ett av de allvarligaste hoten mot Kinas utveckling. Och det politiska förtrycket består, uppblandat med obehaglig nationalism.

Mot den bakgrunden: Bara om omvärldens politiska aktörer tar sitt ansvar i kontakterna med diktaturen kan tävlingarna ges en anständig kontext fri från det värsta hyckleriet.
Det i sin tur kräver i grunden omvärldens närvaro i Kina under spelen. Men det kräver också en beredskap att agera på ett sätt som känns för regimen i Peking; en beredskap att låta krav följas av konsekvenser. Då kan hot om politiska bojkotter av exempelvis öppningsceremonin vara en viktig tänkbar påtryckningsmetod som inte bör uteslutas i förtid.

En dialog bakom slutna dörrar som är svalkande som en vift med solfjädern och som följs upp av uttalanden skräddarsydda för god stämning och gott affärsklimat är diktaturens dröm.

Dialog, utbyte, kontakter och handel är entydigt rätt väg att gå, men det kräver att dialogen är orädd, ärlig och tydlig; och att kritiken är öppen, frispråkig och obekväm när det gäller, att den goda stämningen inte görs till prioritet. Kinas regim måste känna allvaret i omvärldens protester.’