Till försvar för semikolon

Som märks av tystnaden här på bloggen fortsätter jag att irra omkring i den eviga influensans dimmor; hälsan är usel för tillfället och allt går på yttersta lågvarv och utan några marginaler; och humöret är inte vad det borde vara. Så jag borde verkligen hålla mig borta från de stora principiella debatterna.

Men det finns vissa ämnen som kräver att det västerbottniska frisinnet snabbt och tydligt gör klart var det drar sin gräns; i den här frågan vågar jag dessutom lita på stöd även från den västerbottniska presssocialdemokratin.

För även de skarpaste analytikerna bland kollegorna kan ibland hamna oförsvarligt snett i vissa grundläggande värderingar. Den här debatten om semikolonets framtid är ett exempel; jag känner mig tvingad att rycka ut till försvar av ett av de ädlaste, traditionsrikaste, mest missförstådda och mest underskattade av våra skiljetecken; för dess framtid tar jag ställning utan att tveka.
Dess värde har ytterst med stämningen i en text, förfinad rytm och angenämn andning att göra.

Jag är dessutom, med stöd av auktoriteter, en varm anhängare av viss kreativ frihet när det gäller hur man använder skiljetecken överhuvudtaget (utan att slå över i Getrude Steinsk anarki); det bestämmer man i hög grad själv så länge som man rör sig inom den etablerade grammatikens ramar för begriplighet och logik, och så länge man kan motivera sitt val på ett medvetet sätt.