O tider, o seder, du kära gamla, trötta folkrörelseland

Det har på grund av lite olika omständigheter varit trögt med bloggandet i dag, men nästa vecka blir det förhoppningsvis bättre fart igen.

För er som har tillgång till papperstidningen handlar förresten min lilla lördagslista den här veckan om blamagegudens fotoalbum, tre pinsamma situationer.

Min lördagskrönika den här veckan försöker fånga stämningar kring de politiska partiernas behov av förnyelse:

’O tider, o seder, du trötta folkrörelseland

O tempora, o mores, sa Cicero. O tider, o seder. Hur mår du egentligen, kära gamla, kloka, tappra, småsura, småhalta, sönderkramade, förtalade, mytomspunna, missförstådda, modiga, rynkiga, trötta, allt folktommare folkrörelseland?

De senaste 150 åren har Sverige i hög grad varit ett föreningarnas, årsmötenas, dagordningarnas, protokollförarnas, programförklaringarnas, medlemsaktiviteternas och kaffetermosarnas land. Partierna har varit uppbyggda och arbetat utifrån en klassisk folkrörelsemodell och hävdat sin legitimitet genom den förankring som man haft ute i samhället och runt om i landet.
Men sedan flera decennier är hela partiväsendet, liksom stora delar av föreningslivet, statt i omfattande förändring. Partierna har tappat många medlemmar och förmår bara i undantagsfall rekrytera yngre krafter. De aktiva, de som går på möten och tar för sig, utgör en hedervärd men krympande skara.
Nya livsstilar, en förskjuten tidsuppfattning, förändrade attityder, en teknisk utveckling och mer flytande gränser mellan ungdom och vuxenliv, mellan dem som är på väg ut i livet och dem som är etablerade på arbetsmarknaden med stabila sociala förutsättningar, har gjort partierna omoderna och ointressanta i mångas ögon.

Det började långt innan tekniken förde världen in i vardagsrummet med ljud och bilder, långt innan nöjes- och kvällsliv frikopplades och blev ett renodlat egenvärde. I begynnelsen samlades människor till möte i föreningslokalen, man tog sig tid, man kom åkandes utifrån stadsdelar, byar och stugor, för att roa sig, diskutera och tala sig samman, ge varandra mod, besluta och bestämma en riktning inför möten och debatter med andra föreningar och andra sammanslutningar. Så vann demokratin och det politiska engagemanget, medborgarandan och ansvarstagandet, på nytt mark i ett nedsupet och av överheten hunsat land.

Fortfarande förmår partierna med nöd och näppe fylla sina platser och hålla verksamheten i gång. Men krisinsikten är ganska hög hos de flesta. Man inser att morgondagens folkrörelsearbete kommer att ha en helt annan karaktär än dagens och gårdagens. Och nog försöker man också trevande att hitta lite nya former och göra upp med en del interna käpphästar; för att göra det attraktivare för nya medlemmar och allmänt politiskt intresserande att ge sig in i den oglamorösa, slitsamma politiska vardag. För den är viktigare än de flesta tror och går inte att ersätta med något lättsammare och mer kortfattat.

Härmed förklarar jag mötet öppnat, val av justeringsperson, nog med förslag, punkt sju: insamlande af medel till ordenshus, streck i debatten, votering är begärd och skall verkställas, kaffe och mackor serveras, återsamling om tjugo minuter, vi ber att få tacka den avgående styrelsen, datum för nästa möte, sno halsdukarna varmt om er det drar kyligt ikväll. Det var demokratins ledmotiv, ett körverk som lyfte från hundratals orter, som rök ur skorstenarna med ett budskap till alla.

Så ser utmaningen partierna står inför ut: att modernisera mötesformerna, kommunikationssätten och synen på den enskilda medlemmen och ledamoten i förhållande till partiet; samtidigt som förankringen, ansvarstagandet, sakligheten och den över tid förvärvade kompetens och ideologiska medvetenhet som gjorde en demokratisk reformutveckling möjlig inte går förlorade. Vore det enkelt skulle krisdebatten aldrig ha uppstått.

Med tiden skulle ett nytt slags överhet växa fram inom demokratins ramar, och åtminstone ibland ta sig uttryck i nedåtenhet gentemot den enskilda individen; ett språkbruk kidnappades, något som både förbryllar och känns bekant för den som kikar mot samtiden över kanten på en historiebok. Men i begynnelsen var det de tillresta människorna som stampade bort snön på trappan till möteslokalerna som allt utgick ifrån. De uppfann pragmatiskt de former som tiden, engagemanget, insatsen, allvaret och ansvarstagandet krävde. Faran är att formerna med tiden misstas för innehåll.

Jag tror att även politiskt intresserade i min relativt unga ålder, omkring 30, är formade av folkrörelsernas arbetssätt och strukturer. När vi ropar på förändring och modernisering av partiernas föråldrade arbetssätt och attityder så är det lika mycket ett rop inåt som utåt. Det är en frigörelse från nedärvda instinkter som vi brottas med själva.
Även den här krönikan är indränkt med romantisering av det folkrörelsearv jag växte upp med. Lite smärtar det därför att tillhöra de bekväma budbärare som försöker meddela att det brådskar med förnyelsen om inte det ska börja eka väldigt tomt i de där gamla, anrika folkrörelsemiljöerna.’