Charm och självdistans och lite tap dance
De avväpnande charmörerna lyckas ofta bäst i presidentvalen. Kasta en blick på listan över amerikanska presidenter sedan början av 1900-talet och det blir ganska uppenbart.
Och säga vad man vill om George W Bush, och jag var själv djupt kritisk redan från början mot hans sätt att bedriva och närma sig det politiska uppdraget: charm och självdistans, det har han.
Det är roligt att göra sig lustig över hans många felsägningar genom åren, något som ofta misstolkats som ytterligare ett uttryck för hans antiinellektuella hållning (den senare är eländig, felsägningarna är mänskliga och inte något att värdera åt ena eller andra hållet), men en orsak till att det faktiskt går att skratta åt dem är att han själv gör det.
När han häromdagen gav sitt stöd åt John McCain – hans bittra rival för åtta år sedan – utanför Vita Huset bjöd han på den typ av charm som starkt bidrog till att han lyckades vinna två presidentval som han egentligen, normalt, borde ha förlorat.
Det kan vara något för Barack Obama och Hillary Clinton, framför allt Hillary Clinton, att tänka på inför fortsättningen av de demokratiska primärvalen.
Om det hela utvecklar sig till en negativ sluggerfest utan utrymme för humor och lite självdistans, så kanske det eggar de redan övertygande anhängarna, men det stöter med säkerhet bort många som fortfarande lyssnar, överväger och tvekar.
Å andra sidan, på temat negativt kampanjande: för det första kan man konstatera att kampanjerna i USA inte alls är lika negativa som valrörelserna i Sverige, där välfinansierade socialdemokrater, med understöd av vänsterpartierna, sällan drar sig för att utan proportioner tillskriva motståndare djupt onda avsikter.
För det andra måste man ändå reflektera kring varför negativa kampanjer fungerar i USA trots att nästan alla tar principiellt avstånd från metoden. Det beror förmodligen på att många väljare förväntar sig av en blivande president att han eller hon dels ska ha ett visst mått av tuffhet i kritiska situationer, inte tveka eller vara ’naiv’, dels ska ha förmågan att stå upp och stå emot när det blåser riktigt snålt.
Därför blir en utpräglat negativ kampanj både ett test på den ena kandidatens beslutsamhet och på den andra kandidatens förmåga att stå emot.
Clinton-kampanjen spelar mycket medvetet på just nu.
Man satsar på att betona Hillary Clintons erfarenhet och beredskap att vara en ledare från dag ett, samtidigt som man illustrerar det genom negativa, hårda angrepp på Obama. Och man hoppas att hans kampanj ska avslöja en oförmåga att hantera den typen av angrepp och därmed indirekt avslöja en brist på kvaliteter som presidentrollen kräver.
Den senaste veckan har det varit en uppenbart framgångsrik metod. Men jag tror inte att det är en strategi för att besegra John McCain senare i år. En svår balansgång väntar demokraterna de kommande månaderna.
