Rafflande primärval i USA

De amerikanska primärvalen och den rafflande duellen inom det demokratiska partiet är ämnet för vår huvudledare i dag:

’Rafflande primärval

Demokraterna Barack Obama och Hillary Clinton bjuder på det stora dramat i årets amerikanska primärvalssäsong – ett klassiskt epos utan slut i sikte. Hade bataljen utspelat sig på vita duken hade första omgången popcorn tagit slut för länge sedan, nagelbitare lidit pin och biografmaskinisterna jobbat i skift.
Och sedan Clinton i tisdagens primärval lyckats vinna flest röster i både Ohio och Texas, och därmed hålla ett flämtande liv i sin pressade kampanj, står det klart att det demokratiska partiet inte kommer att kunna presentera någon kandidat ännu på flera veckor.

Fortfarande har Barack Obama ett rejält initiativ och en klar ledning i antalet valda delegater. Men Hillary Clinton visade i både Ohio och Texas att hennes ställning i viktiga demokratiska väljargrupper fortfarande är tillräckligt solid för att vinna i stora delstater, trots att hon varit närmast uträknad de senaste veckorna.
Det säger en del om hennes kvaliteter och fighteregenskaper, men visar kanske också – tyvärr får man lov att tillägga- att strategin med utpräglat negativa attacker mot motståndaren till slut börjat få effekt i tvekande väljare och mer kritisk medierapportering om Barack Obama.

Det är fascinerande för alla som intresserar sig för politik vad som pågår i de demokratiska primärvalen, en historisk duell mellan två epokgörande kandidater. Men inom kärnan av det demokratiska partiet börjar euforin övergå i nervositet. Trots engagerade kampanjer så finns det en gräns där kampen om partiets nominering börjar begränsa möjligheterna för den som slutligen vinner att ladda om och ena partiet inför presidentvalet. Och där väntar ingen duvunge.

För det är republikanen John McCain som myser mest just nu. Förmodligen njuter även han av demokraternas splittring, med handen djupt nere i en nypoppad republikansk popcornpåse. Efter övertygande segrar i tisdagens primärval har han nu även formellt säkrat det antal delegater som krävs för att vinna nomineringen. McCain, med sin säkerhetspolitiska erfarenhet som främsta merit, står nu visserligen inför en svår, dubbel utmaning. Dels att hålla de starkt konservativa grupperna inom det republikanska partiet – som aldrig gillat McCain – på tillräckligt gott humör för att de inte ska sabotera hans kampanj, dels att fortsätta attrahera oberoende och demokratiska väljare som längtar efter något annat efter åtta år med George W Bush.

Fortfarande har demokraterna av flera skäl ett övertag inför det här presidentvalet. Det märks på uppmärksamheten kring primärvalen vilket parti som det är drag kring. Men det faktum att demokraterna har två ovanligt slagkraftiga kandidater som tar hela primärvalssäsongen i anspråk för sin duell öppnar oanade chanser för John McCain. Han håller säkert tummarna för att dramat Clinton-Obama fortsätter under våren och vidare in i sommarvärmen. Det ökar hans chanser att få sista repliken i november.’