Barnens rättigheter måste sättas främst

På morgondagens ledarsida har jag en signerad text om förslaget att rätten att i undantagsfall slippa olika undervisningsinslag i skolan på grund av hemmiljö eller religiösa och kulturella skäl ska tas bort.

Tyvärr har nog DN-debatts allt mer bisarra rubriksättningar redan påverkat debatten negativt. Men att DN-debatt regelmässigt vrider rubriker upp i fiktion och bort från sakinnehållet i debattörernas egna ord borde ju alla vara medvetna om vid det här laget, så det är svårt att tycka särskilt synd om de debattörer som väljer att utsätta sig för det lotteriet.

Min signerade text:

’Barnens individuella rättigheter måste sättas främst

I går lade integrationsminister Nyamko Sabuni, utbildningsminister Jan Björklund och folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag fram ett förslag om att den nuvarande rätten att i undantagsfall slippa olika undervisningsinslag i skolan på grund av hemmiljö eller religiösa och kulturella skäl ska tas bort.

Bakgrunden är en avhandling av Sara Högdin från Stockholms universitet som anger att en beklämmande hög andel – kanske så många som 27 procent – av alla utlandsfödda flickor uppger att de inte får delta vid undervisning i idrott, simning, sexualkunskap och samlevnad; alternativt inte får delta i klassresor och vid studiebesök.

Om så många utlandsfödda flickor inte tillåts delta i viktiga undervisningsmoment: vems rättigheter och friheter står då i centrum, vem prioriteras?
Det här är inte någon enkel fråga. Hänsyn till och respekt för olika traditioner, trosuppfattningar och övertygelser är en grundbult i det öppensinnade, mångkulturella samhället.
Och i en komplicerad verklighet där ungdomar lätt kommer i kläm måste mycket bygga på långsiktig dialog mellan samhälle och föräldrar, för att inte ont ska blir värre. Ibland är gränsdragningarna svåra, vilket också gör det knepigt att helt uppskatta hur stort problemet är ute på skolorna.

Men med det sagt: det varma bejakandet av tolerans och mångfald innebär inte att allt motiverar en eftergift från samhällets sida. Gränser måste alltid dras. Värnandet av demokrati, tryckfrihet och individers rättigheter är några uppmärksammade exempel.

Alla föräldrar – oavsett bakgrund och övertygelser – kan av olika skäl ha invändningar mot enskildheter i skolans undervisning. Vilka ska medges undantag och vilka inte? Barnens rätt till sin skolgång enligt fastlagd läroplan är en viktig princip utan vilken en hopplös situation uppstår.

Problematiken och nödvändigheten av en del flexibla, lyhörda lösningar skulle kvarstå även efter en lagändring. Men samhällets utgångspunkt måste vara klar: att barn diskrimineras, likgiltigt hur och med vad det motiveras, är inte acceptabelt. Individernas – i det här fallet barnens – rättigheter ska sättas främst.
Det övriga arbetet med de här svåra frågorna måste bottna helt i den principen.’