Europa – det svåra, härliga ackordet

På lördagens ledarsida finns som vanligt min lilla lista – den här gången helt koncenterad på en känd skådespelare, mer än så avslöjar jag inte.

Men så finns förstås också min lördagskrönika. Den handlar den här veckan om EU, Europa och veckans toppmöte:

’Europa – det svåra, härliga ackordet

’Men ingen har någonsin lyckats’, säger den åldrade skådespelaren Homer i Himmel över Berlin medan han bläddrar i en bok full av bilder från krig, ’att skapa ett epos över freden. Vad är det med freden som gör att den inte begeistrar över längre tid och att det knappt går att berätta om den? Ska jag ge upp nu?’

I nästa scen stapplar han, i sällskap av ängeln Cassiel, ut längs muren på ett dystert, övergivet fält letandes efter sin ungdoms Postdamer Platz.

Wim Wenders Himmel över Berlin är från 1987, ett par år före murens och kommunismens fall. Den är delvis som ett budskap från en annan värld.

I dag är Potsdamer Platz uppbyggt igen med prestigefull, skrytsam arkitektur tronande på den plats där filmens Homer för tjugo år sedan till slut sjönk ned i en sliten fåtölj på en öde plats som kanske mer än något annan symboliserade kalla kriget.

Europeiska Unionen omfattar i dag 27 länder efter en historisk östutvidgning vars betydelse vi nog inte riktigt begripit ännu. Det europeiska samarbetet har utvecklats till kanske det mest lyckade fredsprojektet i historien. När det gått illa har det inte varit på grund av för mycket gemenskap, utan på grund av för lite, inte på grund av EU:s närvaro, utan på grund av EU:s frånvaro.

Det kan vara värt att påminna om vad Anna Lindh sa i ett tal under Almedalsveckan 2003 kring behovet av en gemensam utrikespolitik i EU:

’Hade EU haft en gemensam utrikespolitik för femton år sedan hade vi i Europa kunnat undvika tio års krig, tiotusentals döda, hundratusentals flyktingar från Balkan, före detta Jugoslavien. Vi hade inte en gemensam utrikespolitik – och kriget, tragedierna var ett faktum.’

Men trots det har unionen mycket svårt att begeistra eller väcka varmare känslor hos medborgarna än möjligen lätt avslagna okej då-attityder.

Och trots det har unionens ledande företrädare ofta förtvivlat svårt att berätta om varför EU-perspektivet är så angeläget.

Det har många orsaker utöver fredens uteblivna epos. Dagsdebatten handlar om andra, mer jordnära, konkreta frågor, än de övergripande historiska perspektiven.

Och med det europeiska samarbetets många brister, byråkratiska klumpigheter, röriga processer, ibland småttiga klåfingrighet och ibland obegripliga prioriteringar är det inte svårt att fylla en hel Europadebatt med negativt, upprört, kritiskt innehåll.

Det är i huvudsak bra. EU-debatten ska vara granskande, ansvarsutkrävande, missnöjd och ifrågasättande. Medjamsande är inget bra Europaengagemang.

Men en kritisk attityd gentemot EU blir, enligt min mening, konstruktiv först om den kombineras med en övertygelse om att det europeiska samarbetet i grunden är något värt att värna och förbättra.

I Sverige har vi ju tyvärr släpat efter med en destruktiv och hämmande ja-eller- nej-debatt. Förhoppningsvis lyckas inte EU-motståndarna förvandla frågan om det nya, relativt urvattnade men ändå nödvändiga och välkomna EU-fördrag som unionens stats- och regeringschefer nu slutligen kommit överens om, till en ny sådan vara-med-eller-inte-debatt.

Och förhoppningsvis fastnar inte hela frågan i, den här gången, omotiverade krav på nya folkomröstningar.

Det nya fördraget ger unionen ett mer sammanhängande, upprensat regelverk. Vettigare röstregler ger bättre förutsättningar för effektivt beslutsfattande. Europaparlamentet och de nationella parlamenten ges ett större inflytande. Europeiska rådet får en vald president, med mandat upp till fem år. Införandet av en så kallad hög representant i utrikes- och säkerhetspolitiken, som bäst liknas vid en utrikesminister, markerar att EU:s utrikespolitik behöver större samordning.

Även om den här slutprodukten inte var vad många hade hoppats på när hela processen drogs igång, så behöver EU förändringarna för större trovärdighet, bättre förankring bland medborgarna och handlingsduglighet i viktiga frågor. Förhoppningsvis godkänner medlemsländerna kompromissen.

Min största läsupplevelse under året har varit Klaus Manns memoarer ’Vändpunkten – historien om en intellektuell mellan två världskrig’.

På ett ställe skriver han, som blev amerikansk medborgare men levde i en ständigt växande rotlöshet, om Europa:

’Det finns ett dubbelt postulat, som Europa måste uppfylla om det inte skall gå under: det europeiska enhetsmedvetandet måste bevaras och fördjupas (Europa är ett odelbart helt); men samtidigt måste mångfalden i europeisk stil och europeiska traditioner hållas levande. (Europa – det svåra, men härliga ackord, i vilket dissonanserna flyter samman utan att någonsin gå upp i varann.)’