USA:s presidenter, plats 31: den vissnande blomman

I går försvarade jag åter denna presidentranking. I dag är det dags för…

…plats 31. Hebert Hoover 1929-1933 – republikan

’Hoover’, sa en iakttagare under valrörelsen 1932, ’är så trist, att sätter man en blomma i handen på honom kommer den att vissna’.

Klassiska är bilderna från installationsdagen vintern 1933 när den stela, orörlige, uppgivne, djupt förstämde Herbert Hoover lämnar över presidentposten till ett av världspolitikens största charmtroll och energiknippen i form av Franklin Roosevelt.

Historiens ljus kan falla obarmhärtigt på dem som hade oturen att sluta sitt värv just innan paradigmen skiftar och nya, friska idéer springer fram där de gamla tjänat ut. På få amerikanska presidenter faller ljuset så olyckligt som det gör över Herbert Hoover.

Under upptakten till USA:s värsta depression stod han fast vid synen att staten inget mer kunde göra för att bryta den ekonomiska nedgången och inget mer borde göra för att lindra de sociala konsekvenserna.

Sådan var tidens syn på ekonomi och socialpolitik – den ena hade sina ödesbestämda konjunkturer och den andra hörde ytterst privat välgörenhet till. Keynes hade inte fått genomslag, en gammal amerikansk tradition satte fortfarande strikta gränser för den federala maktens manöverutrymme.

Få var i själva verket de i samtiden som framförde principiell kritik mot vad vi idag uppfattar som Hoovers passiva hållning under den tilltagande lågkonjunkturen.

Franklin Roosevelt – den som bara något år senare i grunden skulle förändra regeringens inställning till välfärdspolitik och sociala insatser – hade som guvenör i New York visserligen visat betydligt större handlingsiver än Hoover, men i princip delade han presidentens analys att förutsättningarna för amerikansk ekonomi var goda och att rätt strategi var att vänta ut krisen.

Det var först i och med att kampanjfrasen ’New Deal’ – den nya given – etablerades som Roosevelt började utveckla åsikter i annan riktning.

Skillnaden mellan presidenten som gjorde fiasko och presidenten som blev legend var dels att Roosevelt ägde den vilja, glöd och kreativa ledarstil som Hoover så fatalt saknade, dels att han kom till makten just i det ögonblick när de nya tankarna var mogna att få genomslag.

Alltid pragmatiker, sällan ideolog ägde Roosevelt en öppenhet, en fantasi och ett förnuft som dogmatiker aldrig förmår visa. Hoover tillhörde inte dogmatikerna, men klamrade sig fast vid grundprinciper som långsamt slöt sig som tvångströja kring hans administration.

Det är blott alltför lätt att kontrastera Roosevelt med sin karisma och sensationella nya giv mot tråkmånsen Hoover utan uppslag och hopplöst fast i det gamla.

En överväldigande majoritet av väljarna i valet 1932 gjorde det, eftervärlden har gjort det, jag gör det här. Och för all del: passivitet, idéfattigdom, en uppsyn av likgiltighet mitt under nationens värsta kris sedan inbördeskriget – Hoover framstår onekligen som en sällsynt svag och misslyckad president.

Men historiens ljus faller nyckfullt. Han var sin tids fånge och tjänare, att han inte bröt sig fri och bröt mönstret blev hans fall. Men hur många förmår göra det?

Det finns inslag i Hoover karriär och sidor i hans person som förtjänar att framhållas som motvikt mot klischén. Han var i själva verket en av sin tids mest progressiva republikaner.

Som ansvarig för en rad humanitära projekt i Europa under och efter första världskriget gjorde han storartade, engagerade och i sitt eget parti kontroversiella insatser för att hjälpa nödlidande, få fram resurser till mat och medicin, säkerställa grundläggande levnadsvillkor för de folk som lidit krigets kval.

Som regeringsmedlem under Hardin och Coolidge på tjugotalet fick han rykte om sig att vara ett radikalt element i konservativ omgivning: initiativrik, genuint intresserad av att förbättra människors vardag.

När han nominerades som republikansk presidentkandidat 1928 fanns många kritiska röster i partiet som tyckte att Hoovers beredskap att låta staten lägga sig i både det ena och det andra visat sig för stor. Och under åren som president tog han också en del välfärdspolitiska initiativ inom skola och kriminalpolitik.

Han blev bland annat en av de presidenter som betytt mest för indianernas rättigheter och ställning. Men det var inte tillräckligt. När depressionen kom, den sociala nöden bredde ut sig och amerikansk demokrati för första gången sedan inbördeskriget tycktes allvarligt hotad, framstod Hoovers åtgärder som försiktig puts på ytan.

För dem som drabbats av konkurserna, arbetslösheten, hemlösheten, svälten och misären framstod regeringens abstrakta ovilja att göra mer för att hjälpa som föga appellerande. Och i kulissen väntade Roosevelt?

Efter sin presidenttid under trettio- och fyrtiotal gick Hoover – sannolikt bitter över att ha blivit så grundligt utklassad i valet 1932 – i mer utpräglat konservativ riktning.

Obalanserat kritisk mot det mesta administrationen Roosevelt företog sig inom ekonomi och socialpolitik, isolationist in i det sista i sin syn på hur USA borde förhålla sig till händelserna i Europa – hans tidigare goda rykte led från trettiotalets början och framåt skada.

Men för sina stora humanitära insatser under första världskriget och sin progressiva attityd fram till den stund då han överväldigades av en kris han inte förmådde hantera når han ändå upp till plats 31 på min lista.

31. Herbert Hoover (1929-1933) – republikan
32. Gerald Ford (1974-1977) – republikan
33. Andrew Johnson (1865-1869) – demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) – demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) – whig
36. John Tyler (1841-1845) – whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) – whig
38. James Buchanan (1857-1861) – demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) – republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) – republikan
41. William Henry Harrison (1841) – whig