Liberal på Vänsterpressmöte: en historia om tidningar och demokrati

Jag ska på Vänsterpressmöte, berättade jag för en kollega.

Han såg mycket förvånad ut. En liberal chefredaktör som åker på Vänsterpressmöte – det påståendet fick hans ögon att spontant ropa "fel, fel, fel", ungefär som Brasse i "Fem myror är fler än fyra elefanter".

Det är en mycket vanlig reaktion när Vänsterpressföreningen kommer på tal. Det visar också att tiden går och ordens innebörd sällan består. Så, här, en liten historik:

När Sveriges Vänsterpressförening bildades 1905 av radikala liberala/frisinnade redaktörer från tidningar runt om i landet syftade den politiska beteckningen vänster på liberaler/frisinnade och socialdemokrater.

Och för de liberala/frisinnade redaktörerna var det 1905 mer naturligt att kalla sig vänster än liberaler, då den senare beteckningen ansågs kunna vara missvisande.

Med tiden har vänsterbeteckningen bytt innehåll och det som ibland löst kallats vänsterliberaler övergått mer till att lika löst kallas socialliberaler eller bara liberaler.
Men mångfalden, självständigheten, de många olika temperamenten och utgångspunkterna inom ramen för en gemensam, grundläggande ideologisk hållning förblir en styrka i den liberala pressens opinionsbildning.

Vänsterpressföreningen bildades alltså 1905; ett stormigt år i svensk politisk historia, unionen med Norge på väg mot upplösning, pågående kamp för folkstyre och demokrati under motstånd från konservativa och kungamakt, 1880-talets radikala studenter nu vuxna frisinnade/liberala och socialdemokratiska politiker på väg mot den högsta makten.

För en mycket bra sammanfattning av Vänsterpressföreningens bakgrund och senare utveckling kan man här läsa Mats Wiklunds Under strecket-betraktelse i Svenska Dagbladet med anledning av boken om Vänsterpressföreningens första hundra år som kom 2005 (med Olof Kleberg som redaktör). Mats Wiklund skriver bland annat följande eggande rader:

"En fri och bred åsiktsbildning är central för demokratins livskraft. En demokratisk samhällsutveckling utan en aktiv och samhällsengagerad dagspress är svår att föreställa sig.
I tidningarnas uppdrag ligger att – som Expressens förste chefredaktör Ivar Harrie skrev i en programförklaring: ’väcka, oroa och förarga’.
Tidningar ska vara ständigt lyssnande och drivande. En framgångsrik publicist lägger alltid örat till marken för att uttyda och fånga upp signalerna i myllret av röster. En tidning måste veta vad som är på gång. Men den måste också stå för något. Låt oss kalla det ett perspektiv eller en princip."

I ett kapitel av boken om Vänsterpressföreningens historia skriver Hans Bergström lite om den liberala pressens betydelse för det svenska samhällets väldiga utveckling under 1800- och 1900-talen:

"Meningen "Före partierna fanns den liberala pressen" har en djupare innebörd än den kronologiska. Under de år då grunden lades för Sveriges demokratisering och modernisering var den liberala pressen drivande reformkraft. Dagens politiska partier fanns inte. (…)
På ett ännu djupare plan bidrog den liberala pressen till en politisk och civil kultur, som i sin tur gav förutsättningen för den fortsatta demokratiseringen av Sverige.
Den liberala pressen var respektlös (dess motståndare talade om "tryckfräckheten"). Dess avsaknad av underdånighet inför kungarna var större än vi ofta ser i tidningarna i dag. Den granskade byråkrati och styresmän. (…)
Den vande medborgare och makthavare vid att de senare, även borgmästaren lokalt, måste kunna motivera sig inför allmänheten. Den stärkte läskulturen och andan av medborgerligt självtänkande och självansvar, något som i sin tur stödde "associationsliberalismen" och folkrörelsebildandet. Den bidrog till vad dagens forskare, med Robert Putnam i spetsen, benämner "socialt kapital" och "civil kultur" och framhåller som den viktigaste basen för lugn demokratisk utveckling."