När jag förblev sittande i protest mot monarkin

Riksmötets öppnande är en fascinerande, symbolisk, mycket genomtänkt och i vissa delar högst problematisk ceremoni.

Studerar man den närmare upptäcker man vilken tydlig nationell självbild som iscensätts genom upplägg, detaljer, kläder, program, rörelsemönster, sätt att utnyttja byggnader; hur demokratin gestaltas teatralt, men också vilken politisk historieuppfattning som tillåts dominera.

Jag har varit med som ledarskribent vid Riksmötets öppnande ett antal tillfällen, skrev min magisteruppsats i teatervetenskap om evenemanget 2001 – som då ägde rum en vecka efter terrorattackerna 11 september – och har skrivit ett avhandlingskapitel om samma ämne.

Men den här bloggen är kanske inte rätt forum för att presentera resultaten av det arbetet.

Istället måste jag väl trots allt bråka lite om det där andra: underdånigheten inför monarkin.

Ett år, jag tror det var 2002, gjorde jag en stillsam protest i all enkelhet mot det kryperi som fortfarande präglar ceremonin på den punkten. När kungaföljet kom in i plenisalen ställde jag mig inte upp, utan förblev sittande.

Det måste vara en av de minst noterade protesterna någonsin.

Eftersom alla andra journalister på pressläktaren reste sig som en man, försvann jag helt enkelt bakom en skog av raka (om än symboliskt krökta) ryggar.
Bara bänkgrannarna lär överhuvudtaget ha noterat min kvarsittning.

Riksmötets öppnande – eller Riksdagens högtidliga öppnande som det ibland kallas och tidgare även formellt hette – har långa anor.

Den stora, principiella förändringen skedde i samband med att den nya regeringsformen antogs i mitten på 1970-talet när ceremonin flyttades från Rikssalen på slottet till riksdagen.

Det ansågs inte vara någon bra symbolik i en demokrati att de folkvalda skulle traska upp till slottet och monarken.

Med det försvann några av de mest förlegade delarna av ceremonin, men andra har överlevt eller tillkommit.

Nu är dramaturgin omvänd: monarken färdas, som kommen direkt ur historiens djup med sin hästkortege, till de folkvalda i stället. Han sluter, så att säga, upp bakom demokratins funktioner och symboler, istället för att de folkvalda ska sluta upp kring kungen.

Men mycket av underdånigheten och kryperiet finns som sagt kvar – att alla står upp när kungen träder in i riksdagen, att man sjunger Kungssången till hans ära, att kungen överhuvudtaget inviger riksdagens arbetsår med ett anförande.

Det är ganska pinsamt för en modern demokrati där statschefen inte är vald av någon eller utsedd i demokratisk ordning.