Lätt förvirrande jämställdhetsdebatt

I min lördagskrönika den här veckan gör jag ett försök att diskutera jämställdhets- och genusdebatten.

På ledarsidan i papperstidningen kan man också läsa veckans lilla lista. Temat denna gång är poeter – fem favoriter.

’Lätt förvirrande jämställdhetsdebatt

En av de första böcker som jag verkligen läste mer ingående under mina universitetsstudier är också en av dem som jag minns bäst. Det var historikern och sedemera socialdemokratiska miljöministern Lena Sommestads avhandling ’Från mejerska till mejerist’ (1992).

Den beskriver hur mejeriyrket genomgick en maskuliniseringsprocess som på några decennier av industriell utveckling förvandlade ett tidigare kvinnodominerat yrke till ett yrke helt dominerat av män.

Det är en bok som jag verkligen kan rekommendera. Mycket har skrivits på det teoretiska området sedan dess, men Lena Sommestads avhandling förblir ett av de mest lyckade exemplen på hur ett genusperspektiv kan bidra till, eller rentav vara förutsättning för, en djupare förståelse av ett samhälleligt skeende.

Från mejerska till mejerist är ett av två verk som jag alltid spontant kommer att tänka på när begreppet genus dyker upp i den politiska debatten. Det andra är, på en helt annan nivå, Tony Kushners pjäs Änglar i Amerika.

När den färgade dragdrottningen Belize ska beskriva himlen för Roy Cohn – McCarthys dödssjuke, ärkereaktionäre gamle hantlangare – målar han drömlikt:

’Profetiska fåglar, Roy. Högar av soppor, men fasettslipade som rubiner och agater, och diamantblänkande banderoller med nonsens som flyger i vinden. Och röstbås. Och alla har Balenciaga-klänningar med röda buketter. Och stora danspalats fulla av musik och ljus och rasblandning och könsförvirring. Och alla gudar är kreoler, mulatter, bruna som flodmynningar. Ras, smak och historia äntligen övervunna.’

Jag älskar hela den där pjäsen. Könsförvirring är nyckelordet, som utopi hos Kushner, som konservatismens mardröm – en bra utgångspunkt för samtal.

Är det något som den dagspolitiska debatten i Sverige om jämställdhet, genusstrukturer och könsmaktsordning präglas av så är det återkommande förvirring. Inte könsförvirring, men begreppsförvirring.

Munhuggningen i veckan mellan folkpartiets nye ledare Jan Björklund och vänsterpartiets tidigare ledare Gudrun Schyman kring feminismen i Sverige illustrerar ett par saker som gått snett.

Vänstern först: det ligger inbäddat i socialismens idéarv en tendens att nedvärdera värdet av enskilda reformer till förmål för stort systemtänkande.

Stereotypa fiendebilder och tron på den genomgripande samhällsomvandlingen som ska lösa alla problem och förverkliga utopin blockerar tänkandet och verklighetsuppfattningen.

Det var orsaken till att socialister länge var vankelmodiga när liberaler tänkte intensivt kring praktiska sociala reformer i välfärdsstatens begynnelse.

För dem som ändå otåligt väntade på historiens slut kändes det vardagliga reformperspektivet inte lika angeläget. Och det är därför som vänstern än i dag hellre försvarar systemlösningar än ser människan bakom.

Det här mönstret går ständigt igen. Därför har vänstern också under längre tid tenderat att vulgarisera diskussionen om genusstrukturer och könsmaktordning med den senaste socialistiska, kollektivistiska jargong som inom vänstern alltid har förtur, alltid väger tyngre än andra mål och hänsyn.

Björklund sedan: I sitt tal på folkpartiets landsmöte häromveckan sade han följande: ’Det är hög tid för liberaler att nu intensifiera arbetet för ökad jämställdhet mellan kvinnor och män i Sverige. Den tid då feminismen överläts till tokstollar på vänsterkanten måste vara över!’

Tagna var för sig är det lätt att hålla med båda påståendena, men vad är det Jan Björklund egentligen antyder?
Tillåt mig en tolkning – vad han ville säga var att det praktiska jämställdhetsarbetet, så som det sakta men säkert avancerat i Sverige, ofta tack vara socialliberala initiativ, bör fortsätta, men att det där talet om genus och könsmaktordning är nonsens.

I så fall blir det problematiskt.

Då stannar han på ytan av problem som inte går att komma åt utan djupare behandling.
Då vill han slarvigt hoppa över diskussionen kring intressanta och levande begrepp ingen kan ignorera som vill förstå hela problematiken med de gammeldags, låsta, hämmande könsroller som finns överallt i vår vardag och de ojämställda strukturer som präglar makt, arbetsmarknad, umgänge och familjeliv i samhället.

Feminismen har liberala rötter. Det trägna jämställdhetsarbetet har liberalt ursprung.

Även om samarbetet inom alliansen kräver kompromisser på regeringsnivå finns ingen anledning att släppa initiativet i den långsiktiga jämställdhetsdebatten genom en vägran att befatta sig med perspektiv och förklaringsmodeller som i kombination med liberalt reformsinne kan nå längre än något annat.