Förnyelse eller kontinuitet inom folkpartiet?

Kommer folkpartiets landsmöte att betona förnyelse eller kontinuitet? Och finns det en motsättning mellan de två när Jan Björklund, under ett decennium vice ordförande i partiet, nu ska ta över efter Lars Leijonborg?

Björklunds uttalanden de kommande dagarna lär utsättas för intensiva tolkningar. Vid en telefonpresskonferens i tisdags arrangerad av Liberala Nyhetsbyrån valde han att lyfta fram behovet av ideologiska utgångspunkter i politiken, den personliga integriteten och insatser mot åldersdiskriminering.

Det kan ses som ett indirekt och förhoppningsvis självrannsakande svar på tre återkommande punkter av kritik som riktas mot folkpartiets ledning de senaste åren för överdrivet taktiserande, principlöshet i ett par uppmärksammade ställningstaganden och svag betoning av den socialliberala traditionen.

All kritik har inte haft fog för sig, men del av den har varit berättigad. Och att Jan Björklund är beredd att lyssna till den och mer aktivt knyta an till det socialliberala arvet är positivt.

Som vice ordförande har han varit uppenbart delansvarig för att folkpartiet hamnat ideologiskt snett i uppmärksammade frågor som övergångsregler och ökad avlyssning, och för det demonstrativa pr-tänkande som tog över under ett par år förra mandatperioden.

Därför räcker inte tillträdet som partiledare i sig för att markera en nystart efter turbulenta år som inneburit både framgångar och motgångar, hedervärda ögonblick och pinsamma ögonblick, för folkpartiet, men som nu landat i ett ganska optimistiskt utgångsläge efter maktskifte och en stabil start för de liberala statsråden.

Han måste visa på vilka områden han vill ge folkpartiet en delvis ny framtoning, hur just hans partiledarskap ska prägla den organiserade liberalismen.

Samtidigt har Björklund erfarenhet av att visa vad socialliberalism kan vara i praktiken; han har varit ansvarig för det område på vilket folkpartiet under senare tid bäst lyckats att kombinera nytänkande, tydligt budskap och socialt engagemang för dem med störst behov av stöd – skolpolitiken.

Att kritikerna mot den skolpolitik som nu genomförs inte har några hämningar i sina försök att smutskasta den med skällsord är det kanske bästa tecknet på att de förlorat debatten i sak. Socialdemokraterna har redan mer än antytt att man är beredd att ansluta sig till utgångspunkterna för regeringens skolpolitik.
De grövsta angreppen på Jan Björklund håller nu på att isoleras till yttre vänstern och det socialdemokratiska ungdomsförbundet.
Hela den utvecklingen på det skolpolitiska området måste betecknas som ett socialliberalt framsteg.

Och att Jan Björklund har den kommunikativa begåvning som krävs, förmågan att klä politik i ord och utstråla personligt engagemang, tvivlar ingen på. Någon lätt motståndare i debatter är han inte, vilket en rad socialdemokratiska skolministrar kan vittna om.

Utmaningen för Jan Björklund blir en annan: att bredda sin framtoning efter många år som profilerad, handlingsinriktad, pådrivande skolpolitiker. En partiledare måste agera över hela fältet, hålla samman olika intressen och falanger, vara beredd att lyssna på kritik och vinna stöd även om det tar tid och förmå visa hur det ideologiska perspektivet knyter ihop utspel och förslag.

Björklund måste bevisa att han klarar av partiledaruppdraget, som är långt svårare att hantera än rollen som talesman för ett sakområde.

Och han måste våga, samtidigt med det fortsatta regeringsarbetet, driva på, ge utrymme för eller stimulera fram en ideologisk idédebatt som visar hur socialliberalismen kan hitta sin plats och sin roll i svensk politik för de kommande decennierna utan att kännas förlegad och återblickande.

Jag ska återkomma till några tänkbara utgångspunkter för en sådan debatt och en sådan traditionsmedveten förnyelse senare i veckan.