Är en liknande dokumentär någonsin möjlig igen?

Jag kan villigt erkänna att om någon hade spelat in mina åsikter, omdömen och funderingar vid köksbord och fikastunder under en tioårsperiod, från det att jag var tonåring och framåt, skulle det nog finnas mycket att rodna över, ångra och modifiera.

Inte så mycket vad gäller åsikter i politiska frågor eller värderingar, som felbedömningar, missförstånd, grundlösa antaganden och för snabba avfärdanden.

Huh, tanken är förfärlig.

Ett decennium är lång tid, man mognar, förändrar sig, tänker om, lär sig mer, glömmer bort, utvecklar andra reaktionsmönster – både i positivt och negativt avseende.

Det gäller unga människor och gamla, vanliga medborgare och mäktiga män.

Det är nog få av oss som skulle stå pall för ett projekt liknande det Sveriges television och Göran Persson kom överens om.

Men så är ju inte heller en statsminister vem som helst, och intervjusituationen med rullande kamera och en av landets ledande journalister inte något vanligt småprat.

Därför rör sig Göran Perssons kommentarer i dokumentären i ett gränsland mellan något slags fikasnack, övervägd dagbok och officiell biografi.

Nu har debatten om hur det ska tolkas, hur det har vinklats och vad det betyder dragit igång på allvar genom Göran Perssons egna invändningar mot urval och presentation.

Att Göran Persson står för det som redovisats men samtidigt finner att materialet i Sveriges televisions dokumentär om honom blivit sönderhackat är ytterligare ett skäl till varför så mycket som möjligt av det ska göras lätt tillgängligt för allmänheten.

Det här projektet kommer att diskuteras länge.

Frågan är dock om det någonsin kan göras om nu när alla politiker upplevt kontroverserna kring det första försöket i genren.

Ingen kommer på nytt att sätta sig framför kameran och lämna ut sina tankar utan noggranna analyser av hur det kan tänkas tas emot ett antal år senare.

Och med en politiskt korrekt, vaksam och med självcensur rustad makthavare i en sådan dokumentär – då somnar vi nog direkt.