Göran Persson vill inte erkänna misstag

Göran Persson tror att socialdemokraterna förlorade valet 2006 på frågan om fastighetsskatten.

Det är han nog ganska ensam om utanför den krets av socialdemokrater som tidigt i valrörelsen helt missade betydelsen av jobbfrågan, utanförskapet och behovet av ett seriöst regeringsalternativ och nu söker rädda äran genom en minst sagt kreativ historieskrivning.

Socialdemokraterna förlorade valet av många skäl. Fastighetsskatten, som orsakade ganska mycket negativ publicitet för en i grunden oenig allians och som nog var ett av deras svajigaste och mest svårtolkade vallöften, var inte ett av dem.

Men det är begripligt att Göran Persson inte vill tala om sitt ledarskap, sin egen bedömning att utanförskapet skulle bli en icke-fråga, sin egen oförmåga att forma ett regeringsalternativ med någon trovärdighet, väljarnas trötthet vid det socialdemokratiska maktetablissemanget och en skolpolitik som inte längre hade stöd någonstans.

Göran Persson är en skicklig politiker, annars förblir man inte statsminister så länge, men ödmjukhet är inte hans starkaste sida.
Förhoppningsvis droppar han dock garden i de memoarer som ska komma och uppvisar lite större självkritik, lite mer personlighet i analysen, annars lär de bli svåra att orka igenom.

Politiska självbiografier är överhuvudtaget en genre som i Sverige alltför sällan bjuder på några höjdare, just för att de så sällan diskuterar och gräver inåt ärligt och öppet, utan mest bara redovisar och argumenterar som vore det ett förlängt och lite mer personligt riksdagsanförande. Och för att de ofta är så träigt skrivna, om de ens är skrivna av politikern i fråga själv.

Men undantag finns förstås. Jag ska återkomma här på bloggen med en topplista över svenska politiska självbiografier som faktiskt är värda att läsa som litteratur.