En schacklegend bekämpar Vladimir Putin

Jag vill inte utlösa någon stor debatt här och ska därför inte ge mig in i frågan om huruvida schack är en sport eller inte.

Däremot kan väl ingen invända mot påståendet att schack är politik, och alltid har varit det, åtminstone på den högsta internationella nivån.

En bidragande orsak är förstås Rysslands, och tidigare Sovjetunionens, dominerande ställning i schackvärlden. Men redan innan den ryska revolutionen gjorde schacket till en högpolitiserad verksamhet rymde många turneringar och VM-matcher ideologiska dimensioner.

Mest berömd under 1900-talet är förstås uppståndelsen kring matchen mellan Bobby Fischer och Boris Spasskij i Reykjavik på Island 1972.

Men även efter det har rapporteringen kring VM-matcherna ofta handlat nästan lika mycket om världspolitik som om drag på brädet. Anatolij Karpov – Viktor Kortjnoj och Anatolij Karpov – Garri Kasparov var dueller som i intriger och känslor nästan överträffade musikalen på temat.

Världens kanske bäste schackspelare genom tiderna Garri Kasparov har också följdriktigt, sedan han avslutade sin karriär vid brädet, gått över rakt in i storpolitiken, som ledare för en av de starkaste oppositionsgrupperna mot den ryske presidenten Vladimir Putin.

Kasparov betraktar, inte olikt många andra i omvärlden, Putin som en auktoritär ledare besluten att förhindra en demokratisk utveckling i Ryssland.

Att det inte är någon ofarlig oppositionell verksamhet som de ryska myndigheterna ser vänligt på har Kasparov och hans anhängare fått uppleva genom trakasserier ett antal gånger det senaste året.

Det var nog många som himlade lite med ögonen, inklusive jag, när Kasparov började tala med stora ord om sina politiska mål.
Balans, måttfullhet och fingertoppskänsla i uttalanden och uppträdanden hade väl kanske inte varit det mest utmärkande draget hos honom under schackkarriären.

Då var han mer konstnärstyp än politiker.

Men Kasparov verkar vara lika envis och djärv i politiken som i sina försök att sätta motståndarna schack matt. Och han verkar vara villig att lära sig det politiska hantverket på ett mer grundläggande sätt än man hade kunnat förvänta sig.

Helt klart är att han inte är en röst som kommer att tystna frivilligt.