”Slutligen vet jag inte om ett liv efter detta är värt att önska, eftersom livet får sitt behag enbart när det består av en växling av glädje och sorg, ljus och skugga, kamp mellan gott och ont, med andra ord, av en sammanhållen mångfald. Hur kan någon föreställa sig evigt liv i form av en ändlös lycksalighet? (…) Mitt jag är byggt av idel motsägelser, och efter att ha levt till högst mogen ålder har jag inte gjort halt någonstans, inte lugnat min oroliga ande varken med religionens, eller filosofins hjälp. Nog skulle det ha funnits goda anledningar att mista sitt förstånd, om inte musiken varit.”

(Pjotr Iljits Tjajkovskij (1840-1893) i brev till Nadezjda von Meck, 1877 – återgivet i ”Till min bästa vän. Brevväxling med Nadezja von Meck”, på svenska 2014.)

***

”Konstnären är lika isolerad från samhället som förbrytaren – konstnärens ensamhet tar sig bara andra uttryck.” De lever båda i ”en farlig och abnorm existens.”Så sammanfattade Klaus Mann 1936, i romanen Symphonie Pathetique, den ryske kompositören Pjotr Iljits Tjajkovskijs syn på skapandets villkor.

För politisk instrumentalisering av kultur i allmänhet och hans egna verk i synnerhet, stod Tjajkovskij, menade Mann, inombords främmande. Även berömmelsen förvirrade honom. Den var välkommen och den var suspekt.

Tjajkovskij passade inte in fullt ut någonstans. Om det verkar musikhistoriker vara hyfsat överens, Han representerade ingenting. Han föll, som kompositör och människa, mellan stolarna.

Att inget formulär, ingen stämpel, får fatt i honom helt, är en förklaring till varför hans musik förblivit levande genom skiftande epoker. Den har många rötter, förankrad i en rysk och en romantisk kontext, men med egenheter och kontraster som flyr varje kliché.

Om sin sjätte symfoni skrev han att det är ”en programsymfoni, vars program dock skall förbli en gåta för alla – måtte de inte spränga skallen”.

I bedömningen av andra kompositörer var Tjajkovskij skeptisk till dem som i för hög grad följde bestämda teorier eller uppenbara dogmer, istället för att låta fantasi och inspiration flöda.

Ända in i vår tid har stränga smakdomare rynkat på näsan åt Tjajkovskijs verk. För sentimentalt, för ytligt, för känslosamt, för oteoretiskt, för naivt, för subjektivt, för lite innovativt. Så brukar reservationerna lyda. Men publik och musikälskare strömmar till världen över när han står på programmet. Han är som en frizon utan plakat, dit många känner sig välkomna. Kanske därför att ingen är särskilt inbjuden eller från början avvisad.

***

Klaus Mann själv var när han skrev sin Tjajkovskij-roman i mitten av 1930-talet, en uttalat politisk författare. En aktivist som ville samla till kamp, som bjöd in och avvisade. I exil och besjälad av motståndet mot nazismen hade Mann helt övervunnit sin ungdoms antipolitiska hållning. Sån lyx kan ingen, ansåg han, unna sig när allt står på spel. De som ryckte på axlarna, eller resignerade, inför Hitler och samtidens konflikter, väckte hans vrede.

”Mefisto”, Klaus Manns roman om en skådespelare som underordnar sig styre och tidsanda, framstår som 1900-talets insiktsfullaste antifascistiska skildring av relationen mellan anpasslig konst och makthavare som dikterar.

Men i den utpräglat opolitiske ryske kompositören från det sena 1800-talet hade Mann ändå, trots det, hittat ett slags själsfrände ur historien.

Det handlade inte enbart om att de delade erfarenheten av att vara homosexuella kulturarbetare när det fortfarande var tabu. Eller om de djupa depressioner båda led under periodvis.

Det som fascinerade Klaus Mann med Tjajkovskij var också hans ställning som en kulturlivets outsider.

Omsvärmad, men aldrig riktigt bekväm i något sammanhang. Hyllad, men alltid en aning ur takt med omgivningen. Inte i något läge harmonisk, felfri, genomädel eller renodlad. Men med en ”moralisk motståndskraft” som gjorde det möjligt för honom att åstadkomma ett livsverk, trots en tidig död.

Jättar ur den klassiska musiken som Bach och Beethoven hade Klaus Mann inte vågat ta sig an på det sättet. Tjajkovskij däremot, berättade han för sin syster Monika, skrämde honom inte:

”Just det att hans geni kan ifrågasättas, sprickorna i hans karaktär, hans svagheter som konstnär och människa, gör att han känns förtrogen, begriplig och sympatisk.”

En sån verkan har även Tjajkovskijs musik. Den går att närma sig från flera håll. Den varken avkräver eller förvägrar publiken strikta bekännelser.

Skyggheten präglade Tjajkovskij starkt, men den var också ett skapandets villkor. Det är ju så med människor, att ett enormt hävdelsebehov kan brottas med djup önskan om att få dra sig undan, en ovilja att ”höra till” och ”spela med”.

Han skrev själv en gång om hur han i hela sitt liv ”lidit under sällskapsplikternas tvång. Av naturen är jag människoskygg. Varje bekantskap, varje möte med främmande människor har alltid förorsakat mig själsligt lidande.” (Ur Everett Helms Tjajkovskij-biografi, från 1976).

Jag tror att vi är många som även i en ospektakulär vardag år 2020, där digitala egon är norm, känner igen oss i det vittnesmålet från 1800-talet. Men det har också en överförd betydelse, för kulturskapandets kluvenhet.

Ur den motsättningen, viljan att sänka sig fullständigt i och ändå värja sig mot samtiden, kan konst uppstå.

***

Det pågår en yrvaken debatt i kultursverige just nu. Om faran med politisk styrning, likriktning och instrumentalisering av konst, film, teater, musik, utställningar. Om riskerna med beskäftiga formulär där kulturskapare måste garantera sin korrekthet inför makthavare, etablissemang och bidragsgivare, för att komma ifråga och inte riskera karriärer.

Om det auktoritära i kulturverksamheter där ideologiska eller estetiska dogmer tvingar alla deltagare att tycka, bete sig och berätta på ungefär samma sätt utifrån grova kategorier. Om det sorgliga och dötrista med ett kulturliv där kreativitet, oförutsägbarhet, krånglighet och debatt ersätts av riksuppfostrare som aldrig vågar släppa kontrollen eller låta något sväva i mångtydighet.

Ruta för ruta, floskel för floskel, markör för markör, som om alla fått ett centralt mejlutskick om vad som gäller just nu. Även de som tycker att åsikterna är sympatiska, börjar muttra om hur själadödande förutsägbarheten och konformismen är. Kan ni inte åtminstone någon gång ibland sluta köra ner pekpinnarna i halsen på oss? Vi har fattat vad ni vill banka in för länge sedan. Kan ni inte snälla bara bemöta oss som självständigt tänkande människor? Den känslan sprider sig.

Yrvaken är debatten, eftersom det till för bara några år sedan var nästan omöjligt att få gehör för en kritik av detta. Först nu, när makten börjar skifta, lokalt, ute i Europa och kanske snart på nationell nivå, börjar fler inse hur livsfarligt det är att politiskt instrumentalisera ett kulturliv och inrätta indoktrinerings- och kontrollsystem. Styrkeförhållanden ändras alltid förr eller senare. Då finns de auktoritära strukturerna redo för auktoritära ledare att använda.

Kultur borde vara en frizon för det som aldrig låter sig instrumentaliseras. Som vägrar enkäter. Som spränger låsta identiteter, går över gränser, förblir hemlöst, förbryllar. Som vågar vara fan så jobbigt. Eller som bara bubblar över att få skapa något vackert.

Det kan bli superpolitiskt eller världsfrånvänt, knöligt eller harmoniskt, reaktionärt eller revolutionärt, personligt eller allmängiltigt. Det kan leda till kultur för maskar och svampar, till traditionella klassikeruppsättningar, till galna performance på torget, till århundradets symfonier eller till en utställning för ögonvrån på bygdegården.

Men den som tar del av det känner direkt om det är gjort med integritet, nyfikenhet och en vilja till kvalitet.

Makten kommer alltid att vifta med formulär, men all fri kultur lever i fallet mellan stolarna.

Moderaterna och kristdemokraterna fördjupar sitt samarbete med vänsterpartiet och sverigedemokraterna i riksdagen, och efterlyser fortsatt extra val i Sverige. Men de vågar inte tala klarspråk om hur det egna alternativet ser ut i sak. Det är inte bara fegt, utan rymmer också betänkliga inslag av nonchalans.

Trots att skillnaderna mellan januaripartierna och oppositionen är små – nästan obetydliga – när det gäller kommuntillskotten, har M, Kd och V, med stöd av Sd, gjort upp om en extra ändringsbudget kring just den frågan.

Förfarandet innebär ett ganska stort ingrepp i budgetprocessen, som inte bör göras lättvindigt och utan tydliga besked om fortsättningen. Utformningen av överenskommelsen, med en särskild udd riktad mot centerpartiet, visar dessutom att moderater och kristdemokrater inte längre har några ambitioner att inom överskådlig tid återknyta till allianssamarbetet.

Det är inget att säga något om. Alliansen är avvecklad på riksplanet, och en opposition har inte någon skyldighet att rädda regeringen.

Men i ett sådant läge borde det vara självklart för seriösa oppositionspartier att samtidigt redovisa på vilken grund, med vilken politik och vilka samarbeten, man vill få mandat att styra landet i stället. Det klarar varken M eller Kd av i nuläget.

Vill de söka en konservativ majoritet tillsammans med Sd? Vill de bygga vidare på uppgörelser med V? Har de andra planer?

För en ny regeringspolitik får det vägvalet förstås stora konsekvenser. Hur ser reformerna ut, som M och Kd önskar driva igenom med Sd eller V? Vad har kommuner, anställda, företag och verksamheter för besked att vänta då, om resurser, skatter, välfärd och regelverk?

Inga svar. Det strategiska spelet dominerar fullständigt. Någon egentlig beredskap att faktiskt ta över ansvaret verkar inte finnas inom oppositionen.

M, Kd, V och Sd formar majoriteter i riksdagen, men snarare i ett tillfälligt rus över Sd:s opinionssiffror, än med långsiktiga idéer om vad man realistiskt vill åstadkomma efter nästa val eller nästa regeringskris.

Det är för dåligt och för destruktivt. Moderaterna och kristdemokraterna kan vara på väg in i en återvändsgränd.

På kort sikt hjälper statens miljarder en del, och det är bra att de kommer. Men förhoppningsvis har både regerings- och oppositionspartier kraft att sedan inleda prestigelösa, konstruktiva samtal om hur ekvationerna ska gå ihop även på längre sikt.

***

Kommunerna ska under 2020 tillföras 3,5 miljarder kronor utöver tidigare angivna satsningar. Regionerna kan räkna med 1,5 miljarder extra. Rättsväsendet ges, fördelat på olika poster, ett tillskott runt 750 miljoner.

Det meddelade de fyra januaripartierna, socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna, vid en gemensam presskonferens på måndagen.

Finansminister Magdalena Andersson berättade också att anslagen på sammanlagt en bit över fem miljarder ska ske via vårändringsbudgeten, istället för via en extra ändringsbudget, vilket är rimligt utifrån värdet av ordnade budgetprocesser och givet det parlamentariska läget.

Beskeden – som borde ha kommit i höstas – var välkomna och väntade till omfattning och inriktning, men skyndades självklart på av det tryck oppositionen byggt upp den senaste veckan.

Tillskotten motsvarar ungefär vad man kunde förvänta sig när det stod klart att januaripartierna inlett förhandlingar. Att presskonferensen med konkreta siffror hölls redan nu var dock ett beslut som togs med kortare varsel och av taktiska skäl.

Regeringen och samarbetspartierna ansåg sig inte kunna vänta längre med egna bud, när en sällsam, men beslutsam allians mellan V, M, SD och Kd börjat ta form.

Nu landar regeringssidan på ungefär samma summor som oppositionspartierna. Skillnaderna är marginella.

Att de senare hojtar som vore skillnaderna enorma, avslöjar att oppositionen nog drivs mer av viljan att tillfoga regeringen prestigeförluster, än av en samsyn om framtidens välfärd mellan M, V, Sd och Kd.

Det är okej. En opposition har som uppgift att formulera alternativ till de styrande, och kan tillåta sig viss populism för att göra livet surt för regeringen.

De fyra oppositionspartierna löper visserligen risk att framstå som grälsjuka snart, om de inte ser upp. Ett öppet hyckleri ligger på lut. Men det är också nödvändigt att januaripartierna äntligen visar handlingskraft och tempo, och söker återta en del av dagordningen, om de inte ska förlora all trovärdighet som regeringsunderlag. Så konflikten behöver inte vara negativ för de heller, om det kan hjälpa dem till tydligare samordning.

Mandatperioden har dragit igång på allvar. Frustrationen bland människor växer över våld, brottslighet, verklighetsfrämmande samhällsdebatter och missförhållanden inom vård, skola och omsorg. Utrymmet för långbänkar i inrikespolitiken är litet.

***

Om de fem miljarderna i sak kan man säga att de självklart hjälper och är viktiga. Det är bra att både regering och opposition visar beredskap att prioritera rätt. Men det stämmer också, som många kritiker påpekat, att de i vissa avseenden utgör en struntsumma.

Jämför man partiernas miljardlöften med kommunsektorns totala ekonomi framstår det inrikespolitiska grälet om just dessa statliga pengar som plask i ankdammen. De lindrar på kort sikt, men kan inte rädda på längre sikt.

Strukturella förändringar i samhället – kostnader kopplade till demografi och integration nämns ofta som exempel, även om bilden inte är entydig – gör att statens nya roll för kommunernas och regionernas åtaganden lär bli betydande under decennier framåt. Men det räcker bara en bit. Effektivitet och prioriteringar av välfärdens kärna krävs alltid på lokala nivåer.

Och det är sannolikt så att åtminstone delar av framtidens service inom omsorgssektorn kommer att behöva finansieras av gradvis längre yrkesliv, privat sparande och ibland nya avgifter. Tekniska satsningar på AI-hjälpmedel måste ges chansen. Fler välfärdsaktörer beredda att investera kapital inom stränga ramar av kvalitetskrav och kontroller bör välkomnas.

I takt med att vi lever och håller oss friska längre, skruvar upp förväntningarna på vilka tjänster som ska finnas tillgängliga och får större medelinkomster, lär nya ekvationer uppstå, som inte går att lösa med gamla formler.

Framtidens skattebaser och arbetsmarknader kommer också att se annorlunda ut, i en digitaliserad, globaliserad ekonomi. Även några av det traditionella ägandets former är under förvandling, i en värld av streaming, kretslopp och delning. Allt sådant får konsekvenser för hur det gemensamma finansieras och planeras, hur vinster och resurser mäts, för långsiktighet, legitimitet och delaktighet i systemen.

De som vill möta 2000-talets problem med 1900-talets vänster- eller högerfloskler, och tror att det handlar om att höja eller sänka skatten lite, leder debatten in i en enfaldig återvändsgränd. Alla läger måste vara beredda att tänka öppet om det som väntar. Inte för att läget är hopplöst – Sverige förblir ett land med högt välstånd och få ursäkter för en fallerande välfärd eller försvagad rättsstat – utan tvärtom för att så många förändringar pågår samtidigt.

Blundar vi för det kommer grunden i den generella, jämlika välfärd som håller ihop ett samhälle någorlunda solidariskt, inte att kunna värnas. Inte för alla Sveriges livsmiljöer, stad som landsbygd, och inte för dem som har det svårast.

På kort sikt hjälper statens miljarder en del, och det är bra att de kommer. Men förhoppningsvis har både regerings- och oppositionspartier kraft att sedan inleda prestigelösa, konstruktiva samtal om hur ekvationerna ska gå ihop även på längre sikt.

”1989 var sista gången som Europa stod i centrum för de viktigaste internationella konflikterna”, avslutar tjeckiske statsvetaren Jacques Rupnik ett samtal med franske sociologen och Islamexperten Gilles Kepel, i senaste numret av tidskriften Lettre International. ”För att förstå dagens värld måste man inta ett annat perspektiv än 1989”.

Det har tagit tid för kontinentens ledare att nå fram till den insikten. Varken 1945 (andra världskrigets slut), 1957 (Romfördragen) eller 1989 (Berlinmurens fall) är längre givna, eller tillräckliga, utgångspunkter för det europeiska samarbetet.

Inte i en period av snabba globala förändringar med delvis helt nya, delvis mycket äldre, återuppväckta konfliktlinjer.

Föreställningar om världsekonomin, teknik och industri, migration och handel, ekologi och miljö, geopolitiska mönster, demokratins institutioner – på 30 år hinner många av samhällsdebattens grundvalar att rubbas.

Ändå har Europa i hög grad, in på 2000-talet, klamrat sig fast vid förhoppningen att historien nog trots allt tog slut lite grand när Sovjetväldet föll. Att det som gått snett efteråt mest varit tillfälliga störfaktorer.

***

En rad händelser de senaste åren har rubbat den illusionen. Från finanskrisen 2008 och framåt.

Brexit var, förstås, ett svårt bakslag inom EU:s egna ramar. Det kommer att bli en kännbar förlust för Europeiska unionen när Storbritanniens ofta nyktert balanserande röst plötslig saknas i besluten. Den farliga utvecklingen i bland annat Ungern och Polen, med allt mer auktoritära tendenser, har utmanat EU:s demokratiska trovärdighet och regelverk. I flera andra medlemsländer har fascistiskt anstrukna rörelser gjort framryckningar i både lokala och nationella val, och börjat bryta ner gamla tabun.

Och tragedierna runt om i världen:

Kriget i Syrien med humanitära katastrofer och miljoner människor på flykt. IS-terrorn och dess vedervärdiga konsekvenser. Kaoset i Irak och ställföreträdarkrigen i resten av regionen mellan Iran och Saudiarabien. De ständiga och till synes hopplösa våldsspiralerna i Mellanöstern.

Sekelgamla brott, imperialistiska galenskaper och försummelser, för vilka även Europa bär ett tungt historiskt delansvar, skördar nya katastrofer.

Militarism, dysfunktionella stater, godtyckliga gränser, regionala maktkamper, ekonomiska intressen, religiösa konflikter. Plågade befolkningar får betala priset för sina ledares, och för främmande makters och bolags, cyniska, råa spel.

Det snart helt förspillda kärnenergiavtalet med Iran visar hur svårt det är att rädda ens uppenbara diplomatiska framgångar.

Den negativa utvecklingen i Ryssland under Vladimir Putin, med det militära övergreppet på Ukraina som bestående kris, har tvingat omkringliggande länder att inleda en upprustning. Godtrogen har ingen råd att vara.

Framväxten i Kina av en gigantisk, totalitär övervakningsstat borde skrämma oss långt mer än det verkar göra. Kommunistregimen i Peking försöker med framgång utnyttja sitt ekonomiska inflytande, både regionalt och globalt, för att dämpa omvärldens kritik mot de brutala koncentrationsläger som upprättats i provinsen Xinjiang.

När demokratirörelsen i Hongkong kämpar desperat för sina rättigheter, är det en av vår tids mest symboliska strider. När medborgarna i Taiwan, trots inrikespolitiskt missnöje, gav sittande presidenten Tsai Ing-wen en klar majoritet i valet, var det ett tydligt ställningstagande för Taiwans framtid som ett demokratiskt oberoende land, trots hoten från Kina.

Hur det går för Hongkong och Taiwan kommer att säga mycket om vad som väntar globalt under 2000-talet. Där formas en del av vårt sekel, även om vi väljer att titta bort.

***

Samtidigt som allt detta pågått har Europa i allt högre grad tvingats inse, att efterkrigstidens gamla transatlantiska, säkerhetspolitiska strukturer är på väg att tappa i relevans. Det som varit bestående har börjat luckras upp.

På våren 2017, efter ett möte med den då nytillträdde amerikanske presidenten Donald Trump, varnade Tysklands förbundskansler Angela Merkel att Europa nu ”måste ta sitt öde i egna händer”. Att relationerna inte skulle förbli sig lika, och inte förutsägbara, med Trump i Vita Huset stod glasklart för henne.

Hon har återkommit till det ofta sedan dess. I en intervju med Financial Times häromdagen sade Merkel, apropå  relationerna till USA och Kina, att ”Europa inte längre befinner sig i centrum av det globala skeendet”.

Frankrikes president Emmanuel Macron har byggt sina ibland alltför långtgående förslag om framtidens EU på en liknande analys om risken för ett globalt marginaliserat Europa.

EU-kommissionens nya ordförande Ursula von der Leyen betonade i ett uppmärksammat tal förra året att EU stå upp bättre mot auktoritära strömningar i tiden och knyta an till det som är, eller borde vara, Europas styrkor: Fungerande demokratiska institutioner. Fri debatt, fria medier och fri forskning. Öppna, toleranta samhällen. Klimatmål och ekonomisk utveckling genom handel, rörlighet och samarbete.

Det är lätt att säga, men svårare att omsätta i praktiken. Europa, dess regeringar och företag, visar sig, trots ekonomiska styrka, fortsatt onödigt sårbara för hot både från Kina och USA.

När det verkligen gäller ger EU ofta intryck av att låta sig bossas kring som något irrelevant. Förmågan att ”ta sitt öde i egna händer”, saknas fortfarande.

Det riskerar att spä på den livsfarliga, felaktiga bilden av demokratins vilsenhet och auktoritära regimers handlingskraft. Låt inte det ske. Vilka idéer tillhör framtidens årtal?

****

Fler krönikor på temat:

Vi har nog lärt mindre av historien än vi vill erkänna

Berlinmuren föll, friheten segrade och historien fortsatte

Stöd demokratirörelsen i Hongkong

EU lägger pussel i slutna rum

EU behöver fler, inte färre, liberala instinkter

Kommer det europeiska samarbetet någonsin att ses som färdigt?

EU mellan stora drömmar och klåfingrighet

Den svenska konjunkturen mattas av och osäkerheten i världsekonomin minskar investeringsviljan även i Sverige. Samtidigt kommer den kommunala välfärden att behöva ökade resurser de närmaste åren. Det konstaterade finansminister Magdalena Andersson när hon på torsdagen presenterade finansdepartementets prognos för den ekonomiska utvecklingen och läget i kommunsektorn.

Vi går mot kärvare tider, men gör det med starka statliga finanser redo att användas. Beskeden var väntade, men säger inte hela sanningen.

Det är korrekt att Sveriges ekonomi i viktiga avseenden står väl rustad, även för en eventuellt lågkonjunktur. Men den uppvisar trots det på flera områden så allvarliga svagheter att det finns skäl till nervositet.

De ekonomiska kontrasterna är helt enkelt stora och motsägelsefulla just nu.

Statens starka finanser, och relativt betryggande utrymme för såväl snabba krispaket som långsiktiga investeringar, ska ställas mot både kommunsektorns kris och de privata hushållens oroväckande höga skulder. Fortsatt hyfsade siffror för tillväxt och sysselsättningsgrad ska vägas mot en ganska oroväckande, strukturellt betingad arbetslöshet.

En i global jämförelse robust konkurrenskraft drar upp ena mungipan. Men en under lång tid extremt svag krona – som när allt vilseledande bjäbb är bortrensat betyder att Sverige blir fattigare – drar ned den andra.

Regeringens har goda möjligheter att hålla emot med hjälp av finanspolitiska konjunkturåtgärder (exempelvis mer pengar till kommunerna), fungerande socialförsäkringssystem och strategiska investeringar. Det arbetet lär prägla mycket av pågående budgetprocess. Att staten har finansiellt spelrum framöver är välkommet och nödvändigt, eftersom krisen i ekonomin är så koncentrerad till andra nivåer.

Men efter penningpolitiska överstimulanser och minusränta rakt igenom en högkonjunktur kommer å andra sidan riksbankens handlingskraft att vara väldigt begränsad, om konjunkturen försämras. Den fasen är förbi, i Sverige som i Europa, när politisk kortsiktighet och rörighet kunde vägas upp av aktiva centralbanker.

Nu gäller det för regering med samarbetspartier att visa sig situationen mogen. Förutsättningarna finns, ännu en tid.

Moderaternas Ulf Kristersson vill att korten läggs på bordet igen, i svensk politik. Han kräver att väljarna ska få fatta ett nytt beslut om vilka som ska styra landet de närmaste åren. Ett extra val är, sade han från riksdagens talarstol på onsdagen, ”det enda som nu egentligen skulle kunna lösa ut den politiska paralyseringen”.

Det är inte enbart en oppositionsledares tomma prat.Tillsammans med vänsterpartiet och sverigedemokraterna är Kristersson beredd att söka förödmjuka regeringen så mycket att den inte ska ha något annat val än att låta medborgarna återvända till valurnorna.Små nålstick och stora blamager om vartannat, ska trötta ut och demoralisera januarigänget.

Att förödmjukelsen även drabbar de gamla allianskollegerna inom centerpartiet och liberalerna, och möjligen skapar en del problematiska prejudikat för framtida budgetprocesser, bekymrar i allt mindre utsträckning moderaternas ledning. Förtroendet och förtroligheten från åtta gemensamma regeringsår är snart helt borta på riksplanet.

Istället har nya, oväntade lekkamrater dykt upp. Vänsterpartiet skickar flitigt inviter högerut om gemensamma aktioner mot januariavtalet, vilket lär fortsätta även sedan Jonas Sjöstedt avgått. Samtidigt visar opinionsmätningar att högeroppositionen i form av Sd, M och Kd är snubblande nära egen majoritet. De tre betraktas i praktiken som en konservativ koalition i vardande.

Dessutom famlar socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna vidare efter en gemensam, begriplig strategi som handlar mer om vad de vill åstadkomma än vad de vill blockera. Så länge som januaripartierna i den andan vägrar att bekänna sig fullt ut till ett samarbete de hävdar är en demokratisk ödesfråga, är det plättlätt för oppositionen att ta grepp om sakdebatt efter sakdebatt och sätta dagordningen. De möter erbarmligt svagt motstånd just nu.

***

Mot den bakgrunden är det inte förvånande att moderatledaren börjar bli kaxig och ivrig. Men hur ser Ulf Kristerssons egna kort ut egentligen?Faktum är att de är förunderligt svaga. Kristersson har i dagsläget inte mycket att lägga på bordet, annat än ett annat partis, sverigedemokraternas, höga opinionssiffror. För en statsministerkandidat är det onekligen tunt.

Moderaterna saknar helt enkelt trovärdiga, regeringsdugliga alternativ att luta sig mot. Att de ropar på extra val är därför, ur det perspektivet, vågat.

För i den stund partiet tvingas svara på frågor om vilken regering man vill söka mandat för, blir det pinsamt vagt. Kristerssons lycka hittills är att januaripartierna inte förmått uppträda tillräckligt samordnat, konstruktivt och rakryggat, för att kunna syna oppositionen ordentligt. Det är också rimligt att flest kritiska frågor ställs till de partier som faktiskt styr landet, att det nuvarande regeringsunderlagets svagheter granskas och diskuteras först.

Men när oppositionspartierna till höger inte bara talar retoriskt om, utan aktivt söker tvinga fram extra val, är det ett minimikrav att även de så smått börjar berättar hur deras alternativ ser ut.Moderater och kristdemokrater verkar hysa en förhoppning om att centerpartiet och liberalerna efter nästa val ska vara villiga att ändå testa ett upplägg med alliansen plus sverigedemokraterna som regeringsunderlag.

Det förefaller mer verklighetsfrämmande för varje dag i takt med att de hånfulla glåporden flyger fram och tillbaka på sociala medier mellan framför allt M/Kd och C. Där tycks något ha gått sönder i relationen för rätt lång tid framåt. Både på partiledarnivå och – inte minst – mellan delar av riksdagsgrupperna.

Och att liberalerna (som just nu får Hamlet att framstå som tvärsäker i jämförelse) gradvis skulle byta sida i regeringsfrågan under Nyamko Sabuni, och sedan kunna göra ett tillräckligt bra val för att bli den faktor som hjälper Kristersson att bli statsminister, känns också tveksamt.

Nej, om Kristersson vill bli regeringschef inom närtid är det sannolikt som ledare för ett konservativt block med egen majoritet i riksdagen. Men på vilket regeringsprogram i så fall, och med vilken intern sammanhållning i M och Kd när det visar vad uppgörelser med Sd innebär i praktiken?

Hur skulle avtalet mellan M, Kd och Sd se ut, punkt för punkt? I den ekonomiska politiken, i näringspolitiken, i EU-politiken, utrikespolitiken, i miljöpolitiken, i kulturpolitiken, i rättspolitiken, i socialpolitiken, i integrationspolitiken, i arbetsmarknadspolitiken? Vad förenar dem, när ett par krampaktiga träffar i opposition ska utvidgas till dagligt regeringssamarbete?

Alla som vet någonting om moderaternas moderna historia, och som följt Ulf Kristerssons personliga bana från 1990-talet och framåt, inser att M och Sd kommer från helt olika traditioner och med väldigt skilda instinkter, till ett sådant samarbete.

En annan relevant fråga är hur stor Ulf Kristerssons och hans närmaste medarbetares auktoritet över den egna riksdagsgruppen skulle vara i ett läge, när kompromisser ska göras med Sd snarare än med liberaler, och ett antal M-ledamöter kanske ligger närmare Sd i viktiga frågor än den egna partiledningen? Ta in Kd, som kommer från ytterligare en annan idétradition, i ekvationen, och den blir ännu mer svårlöst.

Elefanten i rummet är också omöjlig att bortse från. Om styrkeförhållandena mellan de tre i dagens opinionsmätningar består, vore det ju minst sagt udda om Sd som största parti i praktiken skulle dominera samarbetet, utan att själva finnas med och ta ansvar i regeringen. Hur ska det fungera?

Och om sverigedemokraterna ändå ska sitta med i regeringen, men utan att Jimmie Åkesson får statsministerposten, uppstår ju frågan hur många och vilka departement Sd ska få leda som kompensation? Man behöver inte gallskrika över detta eller överdramatisera, för att ändå kunna konstatera att svaren på sådana och liknande frågor har stor sakpolitisk betydelse för det svenska samhällets utveckling.

***

Det regeringsalternativ moderaterna har att gå till extra val på just nu, med klara vinstchanser, är ett där Ulf Kristersson skulle vara så kallad juniorpartner till Åkesson och sverigedemokraterna. Borde inte moderaterna börja svara på hur de ser på den situationen? Historiskt sett har regeringskoalitioner i Sverige avkrävts tydliga besked i god tid om hur arbetsfördelningen ska se ut. Det är nödvändigt för att väljarna ska veta vilka de ekonomiska, sociala och utrikespolitiska konsekvenserna blir av olika valresultat, och för att ett ansvarsutkrävande ska kunna ske efteråt.

Januaripartierna har uppenbara problem, och verkar inte veta vad de vill med sitt samarbete. Det har jag kritiserat under hela mandatperioden. Att oppositionen utnyttjar regeringssidans tillkortakommanden är självklart och legitimt.

Men socialdemokrater, miljöpartister, centerpartister och liberaler behöver inte rycka upp sig särskilt mycket för att kontrasten till det långt mer osäkra, instabila högeralternativet ska bli påtaglig. Det börjar lukta övermod på flankerna.

**********’

Fler krönikor på liknande tema:

Alla bor i gästrum, ingen tar ansvar för helheten – ett år med januariavtalet

Ett konservativt block tar form – vad gör de andra?

S, Mp, C och L måste bestämma sig

Religionen, samhället och naturen, skrev Victor Hugo i förordet till romanen ”Havets arbetare” 1866, ”äro människans tre strider”.

De sammanfattar hennes största behov. Att tro, ”därav templet”. Att skapa, ”därav staden”. Att leva, ”därav plogen och skeppet”. Men de rymmer också svårigheter som står hindrande i vägen. Vidskepelser, fördomar och naturkrafter.

Tre nödvändigheter tynger därför människan, konstaterade han: Dogmerna, lagarna och tingen. Och så det inre ödestvång som kallas ”människohjärtat”.

Med det sammanfattade Hugo sin världsbild, och påminner oss om en hel del av vår egen tids dilemman, ett och ett halvt sekel senare.

För de striderna har – tyvärr eller tack och lov – inte förlorat särskilt mycket i aktualitet.

Trosföreställningarnas kraft, på gott och ont. Möjligheterna att leva tillsammans under ordnade former i ett samhälle med mångfald och frihet.  De ekologiska förutsättningarna för människans existens överhuvudtaget.

Om samma grundvalar för människans tillvaro, rör sig debatten fortfarande.

Till dem som beundrade Hugo, och enligt egen utsago avgudade just romanen ”Havets arbetare”, hörde för övrigt August Strindberg. ”Hugo är min lärare!”, skrev Strindberg med ett entusiastiskt utropstecken.

”Havets arbetare” är i dag tämligen bortglömt, helt i skuggan av författarens mest kända verk, Samhällets olycksbarn och Ringaren av Notre Dame.

Men vid en nyläsning blir framför allt miljödimensionen uppenbar, i berättelsen om enslingen, fiskaren Gilliatt, med ”de skygga vanorna hos en person, som vet sig icke vara älskad”, hans speciella förhållande till naturen och hans kärlek till Deruchette, som en gång skrev hans namn i snön.

Det är en roman där både hav och hjärtan stormar. Våra svåraste strider pågår ju ofta inombords.

Tre frågor om januariavtalets första år:

***

Ett år har gått sedan januariavtalet undertecknades av S, Mp, C och L. Hur har det fungerat?

Sakpolitiskt kan januariavtalet inte utvärderas förrän vid slutet av mandatperioden, men själva avtalet är åtminstone betydligt bättre än sitt miserabla rykte.

Flera av de reformer och satsningar som återfinns där skulle, med små variationer, ha blivit regeringspolitik också i alternativa koalitioner. Åtskilliga punkter har förespråkats under många år av januariuppgörelsens hårdaste kritiker.

En del ansatser i kompromisserna mellan socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna vore dessutom omöjliga i andra typer av samarbeten. Att blockpolitiken bröts gjorde det möjligt att dyrka upp en del gamla, sega låsningar. De inblandade partierna borde definitivt inte skämmas för att de försöker hitta gemensamma utgångspunkter, även om inget av dem kan få precis som de vill hela tiden och i varje detalj.

Det förblir en dumhet att inte alla partier sitter med i regeringen, men det är fortsatt rätt att det här regeringsunderlaget ges en chans.

***

En klar majoritet av väljarna ogillar januariavtalet enligt nya mätningar. Är inte samarbetet ett historiskt praktfiasko redan nu?

Det är trendigt och klickbart att totalsåga allt som har med januarisamarbetet att göra, som vore det en ren inkompetent katastrof, ett fullständigt kaos. Men det kanske säger mer om samhällsdebattens drifter än om sakpolitiken på många områden.

De 73 punkterna spretar i alla väderstreck. Det är sant. De är ofta vaga, godtyckliga, isolerade från varandra och utan en gemensam övertygelse. Men så brukar det vara när flera partier med olika traditioner och världsbilder ska komma överens.

Utskåpningarna av januariavtalet bygger delvis på en historielös romantisering av tidigare regeringar och konstellationer. Även under alliansens regeringsår, i synnerhet mellan 2010 och 2014, var det tidvis plågsamt uppenbart att det samarbetet börjat trampa vatten. Och Göran Perssons sista mandatperiod som statsminister var inte alls den fest av beslutskraft och tydlighet som man kan tro när man hör hur ”han som bestämmer”-nostalgin sprider sig.

Carl Bildts regeringsår i början av 1990-talet var ju inte direkt ett under av stabilitet, lika lite som Ingvar Carlssons dessförinnan. Och ett tips: strunta i de tårdrypande, delvis förljugna hyllningsporträtten och titta lite närmare på hur Palmes och Fälldins regeringar vardagsfungerade innan ni slår fast att det var överlägset bättre förr.

En del av de samhällsproblem som nu står i centrum har vuxit fram under decennier. Så att januarisamarbetet hackar placerar snarare in det i en lång tradition av darrig regeringspolitik. Något jätteundantag är det inte.

Skulle oppositionspartierna till höger få ta över med kort varsel och moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater tvingas enas om ett regeringsprogram, skulle många av de problem och mycket av den godtyckliga spretighet som präglar januariavtalet snabbt återkomma i liknande  – och, tror jag, värre – tappning.

Vad som däremot är ett entydigt fiasko är hur de fyra partierna, socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna, uppträder och agerar, eller snarare inte agerar, tillsammans. De vågar inte stå upp för samarbetet, ber hela tiden om indirekt ursäkt, vrider sig i vånda inför alla punkter som inte är deras egna heliga kor och antyder gång på gång att de är så illa tvungna att stå ut med varandra.

Inget av de fyra partierna verkar tro på helheten. Få begriper vad de överhuvudtaget vill få sagt. Undra på att stödet i opinionen försvinner.

De återkommer i otaliga variationer till att syftet framför allt är att med konstgjorda medel stoppa andra partier, inte till att åstadkomma något konstruktivt, positivt, gestaltande i egen kraft. Det är att lämna walk over inför nästa val och i all opinionsbildning.

En stor anledning till missnöjet med januariavtalet är sannolikt också intrycket att regeringen på viktiga områden är vanskött och tvehågsen i det dagliga – inte minst i arbetet mot gängvåld, grov brottslighet och bombdåd – och att samarbetet därför saknar riktning, vilja och övertygelse.

Då hjälper det inte att flera sakpolitiska uppgörelser, departement och budgetprocesser faktiskt sköts kompetent, med avtalet som utgångspunkt i bakgrunden. Den som vill ställa en fråga till januarisamarbetet som projekt har ändå ingen att vända sig till.

***

Om inte ens partierna själva vet varför de samarbetar, vore det inte bättre att gå till extra val i så fall?

Jag tycker illa om extra val som princip, och brukar kalla mig för januarisamarbetets både första och sista entusiast. Men frågan är definitivt inte oberättigad. Om det här förblir ett regeringssamarbete där alla låtsas bo i gästrum och ingen vill ta ansvar för den gemensamma disken, då förtjänar det inte att sitta hela mandatperioden ut. Givetvis tappar väljarna tror på januariavtalet, när samtliga partier som undertecknat mest bara verkar vantrivas.

Människor är skittrötta på spelet. Vill ert eget samarbete och stå för det fullt ut. Argumentera för vad ni vill själva med er koalition och låt väljarna bedöma vad era motståndare vill. Tror ni inte på ert eget avtal får ni lämna plats för andra som vågar stå för sitt. Halvdanheten just nu duger inte. Det är ett av budskapen i mätningarna. Januaripartierna borde lyssna och vakna.

************

Läs också:

Ett konservativt block tar form – vad gör de andra?

S, Mp, C och L måste bestämma sig

”Jag måste få Gafsan att förstå, tänkte hon. Jag måste få någon att förstå att jag är rädd, någon som kan svara och säga, naturligtvis är du rädd, det begriper jag så innerligt bra. Eller också, men snälla du, vad finns det att vara rädd för? En sån här fin lugn sommardag. Vilket som helst, men nånting.”

(Ur Tove Janssons berättelse ”Filifjonkan som trodde på katastrofer”)

***

När Filifjonkan kryper förbi potatissäcken i kvällsmörkret, rullar in sig i täcket och lägger sig, ensam och ledsen, under sylthyllan vid väggen för att lyssna till stormen utanför, börjar hennes fantasi att ta över.

Den riktiga stormen räcker inte. I stället målar hon upp ”ett eget oväder, ett mycket svartare och vildare än det som skakade hennes hus”.

Nu är den väl ändå där, katastrofen hon väntat på och varnat för?

Vad var det hon hade sagt till väninnan Gafsan, den åsnan som inte lyssnat ordentligt, när de druckit te och ätit småkakor, tidigare på dagen?

”Ni talar om blåst”, hade hon sagt, ”blåst som far iväg med ens byk. Men jag talar om cykloner. Tyfoner, kära Gafsa. Tromber, virvelvindar, taifuner, sandstormar…Flodvågor som tar med sig ens hus…Men allra mest talar jag om mig själv fast jag vet att det inte är fint sätt. Jag vet att det kommer att gå på tok. Jag tänker på det hela tiden.”

Och när hon senare på natten står med fladdrande kjol mitt i sitt vardagsrum, i ett hus som håller på att blåsa sönder, tänker hon förvirrat:

”Nu händer det. Nu går allting på tok. Äntligen. Nu behöver jag inte vänta längre.”

”Filifjonkan som trodde på katastrofer” är en finurlig, utmanande berättelse. Den finns i samlingen ”Det osynliga barnet”. Jag ska inte avslöja hur allt slutar. Men som Tove Jansson-läsare vet kommer förstås en överraskande vändning innan det är färdigt. Några få rader, där Filifjonkan skrattar så att hon får tårar i ögonen, rymmer en värld av insikter och tankeställare.

Jag föreställer mig att läsare, barn som vuxna, kan uppfatta budskapet som både enormt tröstande och en aning irriterande, inte alls självklart. Den kluvenheten är kännetecknet på litteratur som betyder något.

Verkligheten är aldrig, lika lite som människor, bara det ena eller bara det andra, utan alltid sammansatt. I varje läge finns längst inne frön till både glädje och sorg, kärlek och rädsla, mod och feghet, längtan och avgrunder.

***

2019 var ett år i Sverige och världen, då katastrofer inträffade. Elände slog ner i många människors vardag, gång på gång. Negativa erfarenheter gjordes som inte går att blunda för.

Men 2019 var också ett helt annat slags år. Tolv månader när enormt mycket gick åt rätt håll. Hundratusentals pyttesmå steg, som vi sällan ägnar några rubriker, och en del gigantiska sjumilakliv, gjorde 2019 till är ett år av fantastiska insatser att fira.

Både framgångarnas 2019 och bakslagens 2019 måste vi lära av, diskutera, ta fasta på och ha med oss inför 2020.

Skälen till oro och vrede fanns där hela tiden. De ska inte bagatelliseras, utan lyftas fram.

I världen: Krig, förtryck, flyktingars lidande, humanitära katastrofer, auktoritära ledare, extremism, terror, exploatering av hjälplösa människor, miljöskövling. Uppräkningen kan göras nästan oändlig.

I Sverige: Våldsdåd, bomber, ungdomsrån, utsatta områden, kommunala kriser, social osäkerhet, vårdköer, ensamhet, kämpande landsbygder och därtill en bedrövlig, förbittrad samhällsdebatt med dubbla måttstockar på alla håll.

Här på hemmaplan vittnar oroväckande många om en känsla, kanske växande, av att samhällsgemenskapen är på väg att brista. Misstanken att ledande institutioner snart inte längre förmår hantera situationen. Att gamla fundament för demokrati, samlevnad och välstånd börjat spricka upp.

Lever vi i slutet av en epok? Nervositeten i den frågan, som ställs inom många olika, ibland motsatta, läger av samhällsdebatten, blir nästan outhärdlig. Drömmen att barnen ska få en lite bättre, eller ännu bättre, tillvaro än föräldrarna, är en mäktig drivkraft i alla mänskliga sammanhang. När den tynar aktiveras instinkten att värna och inhägna det egna, och att inte ta några chanser med det som närmar sig från andra håll.

Ovissheten, att inte med säkerhet kunna ta den stabila morgondagen för given, är svåruthärdlig.

Frustrationen blir akut när omgivningen känns helt aningslös och i ett tillstånd av förnekelse, trots otaliga varningstecken. Som vore allt frid och fröjd, käck optimism, tekakor och örngott. Eller när omgivningen visserligen verkar vara paniskt rädd, men för helt fel saker och därför ignorerar de verkliga hoten.

2019 var ett år när många anade katastrofer komma, men inte kunde komma överens om vilka.

***

Samtidigt pågick så mycket annat under det här året, som borde få oss att längta framåt, känna tilliten växa och bli nyfikna på fortsättningen. Alla de där genombrotten som ger en helt annan bild av vår tid.

Det är något av en ramsa, men förtjänar att upprepas: Den globala fattigdomen har de senaste decennierna pressats tillbaka och den globala levnadsstandarden höjts, mer än någonsin förr. Vi bygger mer än vi raserar.

Nästan oavsett vilket mått man utgår ifrån, ser det över tid ljust ut, i vår bespottade epok. Medellivslängden ökar. Spädbarnsdödligheten sjunker. Analfabetismen minskar. Fler får tillgång till grundläggande skolutbildning. Internationella vård- och hälsosatsningar ger resultat. Svälttragedier blir ovanligare. Naturkatastrofer skördar färre offer. Rörelserna för demokrati och mänskliga rättigheter växer till antalet. Klimatinvesteringarna tar fart och ingen som satsar grönt tidigt och konsekvent kommer att ångra det.

Om man tittar på FN:s åtta så kallade millenniemål från sekelskiftet om en hållbar global utveckling ser det lovande ut på de flesta områden. För de 17 motsvarande mål som antogs av FN 2015 inom ramen för Agenda 2030, gäller samma sak. Att vägra dra några konstruktiva, positiva, tålmodiga slutsatser av uppenbara framsteg, är att prioritera egen alarmism framför människoliv.

***

Även i Sverige var framgångarna många under året.

Betydelsefulla investeringar i ny teknik, infrastruktur, miljöinnovationer och kompetens pågick i mängder av industri- och tjänstebranscher. Sverige är ett land av initiativ och framtidstro.

Vi ser det som går snett i ekonomin och på arbetsmarknaden, men missar det som tar fart. Till Sveriges osjungna hjältar hör de många kämpande små- och medelstora företag och deras anställda, som bär upp en viktig del av samhällsekonomin och alltid tar vid när strukturomvandlingarna kommer, alltid ligger flera steg före.

Där läggs grunden för 2020-talets jobb och regionala utveckling. Där skapas resurser som behövs för välfärd och offentliga investeringar.

Banbrytande forskning, framstående kulturella prestationer och minnesvärda idrottstriumfer präglade hela 2019. Vi lever i en avancerad tid, på område efter område. Varje dag ser vi människor som blir legenderna för de som kommer sen.

Unga människor har en frihet i dag att uttrycka sina intressen, söka sina sammanhang, hävda sina åsikter, ta del av kunskapsarv och vara ärliga om sina känslor, som tidigare generationer bara kunde drömma om. Och de använder den friheten på imponerande sätt.

Landskap, miljövärden och ekologiska kretslopp vårdas runt om i landet, och kopplas till lokal utveckling. Det blir allt lättare i dag – tack vare oräkneliga kreativa, konstruktiva idéer – att utan självplågeri leva mer hållbart. Att hushålla med resurser, att prioritera kvalitet och genuint hantverk, minska på svinn och slöseri, konsumera medvetet och genomtänkt. Allt det höjer livskvaliteten. Känslan av meningsfullhet och ansvar. Det förnyelsebara samhället handlar inte om undergång eller nödbroms. Det handlar om förädling.

Och inte minst: Vid sidan om de stora krisrubrikerna och de enskilda tragedierna, tar människor hand om varandra i otaliga sammanhang. Uppoffrande, med värme och tolerans, med klokhet och visdom. Professionellt och civilt, gemensamt och privat. Inom välfärden, grannskapen, byarna, arbetslagen, kompiskretsarna, föreningarna.

Det hyllas inte så ofta, men är förutsättningen för nästan allting annat.

***

På många håll Sverige, trots upprörande problem, pågår även arbetet för en lyckad integration. Konkret, effektivt och ospektakulärt, mitt i vardagen. Där systemen fallerar, rycker enskilda aktörer in. I lokala miljöer, i branscher, på arbetsplatser, i organisationer.

Överallt visar eldsjälar vägen. Infödda svenskar, invandrare och nyanlända som hjälps åt för att få en ibland jobbig, krånglig situation att fungera.

Det handlar om språk, kontakter, kultur, nätverk och chanser. För att motverka allt det där som vi annars förtvivlar över: segregation, främlingsfientlighet, diskriminering och hedersförtryck. Man lär sig steg för steg, att vara ärliga med varandra. Lätt är det väl aldrig. Men trots att alla tappar modet ibland, ser vi fler leenden än konfliker i mångfalden.

Vi är dåliga på att minnas de leendena, när vi summerar och sammanfattar. Vi glömmer hur civilsamhällets uthålliga vilja och långsiktiga ansträngningar, faktiskt ger konkreta resultat, varje dag. Vän i Umeå är ett lysande exempel som visar att det går. Sverige är fullt av sådana hjältar.

***

Hur skulle verkligheten ha tett sig då om dagens sociala och digitaliserade medier funnits för, låt säga, femtio eller hundra år sedan? Om dåtidens händelseflod skulle ha skildrats med samma frenesi och samma överväldigande mängd blixtsnabb information? Vad skulle en Facebook- och Twitterstyrd nyhetsbevakning á la 2019 ha producerat 1969 eller 1919? Om vi skulle kunna rekonstruera det förflutna genom vår egen tids filter och jakt på snabba kickar och omedelbara shitstormar?

Jag gissar att känslan av kriser, skandaler, vidrigheter, dumheter, missförhållanden, extremism, hot, sexism, rasism, korruption och orättvisor skulle ha varit överväldigande. Långt värre än i dag. Ändå ägde framsteg rum då också, som vi är tacksamma för i efterhand. Det är en historisk lärdom att dra. Långsiktig uthållighet vinner över kortsiktig panik.

Men det stämmer som många säger: Dagens samhällsdebatt är ofta oförlåtligt förljugen. Nästan alla i som står i centrum missförstår och vanställer varandra med flit. De flesta vägrar konsekvent att bemöta motpartens bästa argument. Oroväckande många har bara principer när det gynnar det egna lägret, och förfaller till primitiva mobbare eller tittar bort när det passar i övrigt. Vem kan man lita på?

Det genuina samtalet tycks i mörka stunder vara utdöende i offentligheten. Konsekvensen blir att erfarenheter går förlorade i samhällsdebatten. De som försöker berätta om verklighetens nyanser bortom gallskriken, har svårt att få uppmärksamhet, eftersom de inte går att använda för propaganda eller underhållning.

Allt kretsar kring ömsesidiga karikatyrer och kampen om att diskvalificera motståndaren först. Resten dränks i larmet. Vi riskerar att glömma bort hur samhällets vardag och människor alltid rymmer flera olika sidor samtidigt. Både det ädla och det skrovliga. Både sommardagen och katastrofen. Och allt däremellan i en komplicerad, oförutsägbar, trasslig värld.

Inget vet allt. Den som gapar högst har inte viktigare saker att säga än den som viskar. De som låtsas vara felfria och rätlinjiga är inte intressantare än de som kämpat öppet med brister och tvivel.

När vi glömmer det tar fördomarna över. Fördomarna mot de som är, lever eller tänker annorlunda, som inte följer manus. Kollektiva stereotyper dominerar jargongen. Missunnsamhet riktas mot allt utanför den egna kretsen.

Det, i kombination med rädslan för morgondagens kaos, föder aggressioner. Ett slags renhetstänkande utan kompromisser. Tilliten till den andra går förlorad från början. Beredskapen till solidaritet och nyfikenhet över gamla gränser försvinner. Avhumaniseringen smyger sig på. Till slut blir själva samtalet som form, öppet utan givet facit, provocerande. Och så blir politiken en tävlan mellan olika auktoritära alternativ. Det är sant, så ser det ut.

***

Men 2019 var också raka motsatsen. Det var, lika fullt, ett år av oräkneliga samtal i Sverige. Runt om i samhället. På fria ytor, i möten, över fikabord, vid mindre konferenser, arrangemang och kvällsträffar. Långt från nationella mikrofoner och stora plattformar. Samtalen vägrar att dö, i de små sammanhangen.

Människor envisas med att i skymundan utbyta krångliga erfarenheter, testa ord och pröva tankegångar med varandra. De lyssnar och diskuterar. Ofta i ganska stor enighet om vilka grundläggande värderingar som helheten måste bottna i, men med ödmjukhet inför det faktum att ingen sitter inne med alla svar från början.

Så lever det genuina samtalssverige vidare, nästan i smyg, med små bokstäver. Det hinner längre på en timme än vad de självbelåtna och tvärsäkra i offentligheten hinner på ett år. Samtalen mognar om de får vara i fred för falsetter och propagandister.

Till det sätter jag mitt hopp inför 2020-talet. Att samtal trots allt fortfarande pågår, där inte allt är svart eller vitt, undergång eller paradis. Det är en urdemokratisk övertygelse, att ju fler erfarenheter som kommer till tals, desto klokare och starkare blir det gemensamma beslutsunderlaget.

***

2019 var i flera avseenden både ett fruktansvärt och ett fantastiskt år i Sverige. Man måste inte välja, när man försöker beskriva var vi befinner oss som land. Sverige rusar framåt och kämpar för livet, samtidigt. 99 procent av människors vardag snuddar vid både djupa problem och magiska ögonblick. Lyssna till gråten, lyssna till sången – besläktade själar.

Ropen på hjälp och de tusentals goda exemplen måste få bli vägledande tillsammans. De har, på varsitt sätt, oerhört viktiga saker att berätta.

Och låt inte mobbarna, låt inte elakhet och självbelåtenhet, ta över debatten! I rätten att få tvivla och pröva sig fram till insikter och övertygelser, även om det tar tid och spretar, ligger en viktig dimension av vad frihet är. Det är en försäkran mot det totalitära.

Jag tänker, så här i slutet av året, på Eyvind Johnsons ord från 1945:

”Alla har utnyttjat ordet frihet, sade Krilon. Det har blivit nästan uttjatat av många slarviga munnar och många ljugande munnar, och av många maktägande och maktsjuka ledare. Men det lever ändå och är varje gång lika friskt genom den längtan det kan rymma. Det innehåller hela min sanning. Frihet från fruktan. Frihet från nöd. Frihet från våld.”

”Jag är en westfalian”, sa Boris Johnson spontant när han fick en publikfråga om nationalstater och överstatlighet hos Legatum Institute på hösten 2014.

I det svaret ligger nyckeln till, inte allt, men en hel del, om man vill förstå Brexit som något mer och djupare än bara ett isolerat, suspekt brittiskt fenomen.

Johnson, som då fortfarande var borgmästare i London, hade just hållit ett charmigt, lärt anförande om det över 2000 år gamla demokratiska och kulturella arvet från antikens Aten.

De som tror att Johnson – utbildad vid Oxford i klassisk litteratur och filosofi – är ett slags osammanhängande, babblande variant av Donald Trump har inte fattat ett dyft, och knappast följt honom närmare.

”Jag är en westfalian”, utbrast alltså Boris Johnson 2014, och fortsatte: ”Jag anser att nationalstaten ska vara den grundläggande byggstenen.” Sedan sade han sig vara ”alarmerad” över en del tendenser i samtiden. Betecknade den Europeiska Unionen som ”antidemokratisk”. Krävde en ”repatriering av makten”. Och efterlyste en omförhandling av villkoren för Storbritanniens medlemskap i EU.

Det var hela Brexitretoriken under uppkokning. Legatum Institute, där Johnson höll sitt tal om Aten, är en tankesmedja som senare kommit att förknippas med just Brexitdebatten i Storbritannien. Rottrådarna till stora händelser är alltid mer förgrenade under ytan, och förbinder fler miljöer, än dagsrapporteringen förmår skildra.

***

Att vara en ”westfalian” syftar på den Westfaliska freden år 1648, där även dåvarande stormakten Sverige fanns med vid bordet. Det var resultatet av de långa förhandlingar som avslutade det trettioåriga kriget.  Westfaliska freden beskrivs traditionellt som en utgångspunkt för principen om nationellt självbestämmande i Europa. Att kalla sig westfalian i en debatt om EU är alltså inte vilken referens som helst.

Man kan säga att det europeiska samarbetet sedan 1950-talet och framåt, delvis varit ett försök att skapa andra utgångspunkter för fred, ordning, rättigheter och utveckling än nationalstatens suveränitet.

Europeiska Unionens visionärer har ofta, med världskrig, fascism, kommunism och nazism som bakgrund,  sökt visa att de westfaliska principerna – som komplicerades av Wienkongressen 1814/15 – inte längre är relevanta och hållbara på samma sätt. Inte i en värld av globalisering, ökad rörlighet, universella, individuella mänskliga rättigheter, gränsupplösande samarbeten och gränsöverskridande problem.

Definitivt inte i en värld efter Berlinmurens fall och kalla krigets slut.

Vare sig det handlat om ekonomiska problem, miljöfrågor, klimathot, organiserad brottslighet, terrorism, humanitära katastrofer eller sociala spänningar, har det europeiska projektets förespråkare argumenterat för att nationalstaten blir allt mindre relevant och handlingskraftig.

Därför, säger de (säger vi, jag hör till dem), blir nationalstaten ofta oförmögen att leva upp till människors förväntningar. Inslagen av överstatlighet måste öka, i takt med att verkligheten blir mer komplicerad. Då måste också demokratin lyftas upp på en nivå över den nationella. Ungefär så går resonemanget.

Brexit, och en del av Boris Johnsons valseger, handlar, på ett djupare plan, om en reaktion mot hela det tänkesättet. Både mot principerna bakom överstatlighet i sig och mot påståendet att överstatlighet leder till mer handlingskraftig, praktisk politik för att lösa den nya tidens problem.

När Johnson och andra identifierar sig med en westfalisk tradition, är det i polemik mot alla tankar om att EU helt eller delvis borde ersätta de gamla nationalstaterna.

EU:s byråkrati och klåfingrighet, säger de i stället, står i vägen för det som enskilda länder skulle kunna bli och förverkliga, som förebilder för – inte fiender till – andra. Glädjen, friheten och kraften ligger i att återta makten över beslut och föra ned den på en nationellt suverän nivå igen, för att sedan sluta avtal med omvärlden.

Det knyter i viss mån an till en gammal progressiv tradition, från decennierna kring förrförra sekelskiftet. Nationalstaten som form och identitet var viktig för den liberala demokratins och de sociala reformernas framväxt en gång i tiden. Den uppfattades då ha en inkluderande, utjämnande dimension, som frigjorde samhället inifrån mer än stängde det utåt. Nu börjar allt fler, till både vänster och höger, knyta an till det minnet.

Jag tror att det är en illusion i viktiga avseenden på 2000-talet. Det är i sak att underskatta vad Europasamarbetet faktiskt betytt för ekonomi, jobb och välstånd det senaste halvseklet, och att underskatta hur svårt det blir för enskilda länder att agera på egen hand när verkligheten är global. Att locka med nationalstaten som frigörelse riskerar också, som vi kan se på många håll, att tvärtom väcka aggressiva och främlingsfientliga stämningar, med udden riktad mot minoriteter. Det är ett farligt spel.

Men det är också, oavsett hur det drivs politiskt och motiveras i dagsdebatten, ett ställningstagande med historiska rötter och en medveten filosofi, om var beslutsmakten ska ligga och var människors känsla av gemenskap, delaktighet och tillhörighet formas. Det gör kampanjerna relativt uthålliga och tåliga. Kanske också muntrare än de mer sammanbitna, vilsna motståndare som känner ett tidigare givet initiativ glida dem ur händerna.

På den punkten har Johnson mycket gemensamt med svenska EU-motståndare till vänster i debatten.

Nu hör det förstås till saken att just Boris Johnson också med förbluffande skicklighet, glimt i ögat och gott humör lyckas sitta på nästan alla stolar samtidigt, utan att behöva stå riktigt till svars för det. Hans verbala skicklighet i kombination med en spjuveraktighet gör att han kan ta munnen full och samtidigt signalera att ingenting är på fullt allvar.

Han är utpräglad marknadsliberal, kosmopolit och världsmedborgare i ett tal. Talar som en konservativ nationalstatsromantiker om gränser, utlänningar och kontroll i nästa. Lovar gigantiska välfärdssatsningar åt alla i ett tredje och sänkta skatter och minskad stat i ett fjärde. Låter som en långtgående miljövisionär och livsstilsliberal i ett femte. För att i ett sjätte flörta med alla som föraktar pk-etablissemanget. Hit och dit beroende på publik och sammanhang.

Det är avväpnande, förföriskt och frånstötande om vartannat. Vilken Johnson kommer att regera de närmaste fem åren, vem är han när Brexit är ett faktum? Det kan bli både succé och en sabla röra. Han har uppenbara kvaliteter, men agerar med den privilegierade överklassens speciella förvissning om att kunna komma undan med mycket, även en sluddrig lögn om det krävs för att nå makten.

Johnsons charm, förstärkt den här gången av att hans huvudmotståndare helt saknade egen trovärdighet och lämplighet, har den baksidan. En sådan attityd kan få kosta på sig, i ett samhälle med små marginaler för dem utan resurser och status. Men Johnsons okonventionella stil har i det brittiska valet belönats som om den hade en ställföreträdande, rebellisk funktion. Det är tänkvärt, även för oss som hade önskat att Brexit aldrig blivit av.

***

Om det europeiska samarbetets företrädare inte verkar vara i stånd att hantera avgörande missförhållanden för vissa regioner, varför då lämna ifrån sig makt uppåt i hierarkin, och till avlägsna rum? Frågan är ju inte oberättigad, inte för någon demokrat. Inte heller för EU-samarbetets varmaste vänner.

Om svaren uteblir, eller själva frågan uppfattas bli idiotförklarad av ett arrogant etablissemang som vägrar erkänna människors erfarenheter när de stör bilden, då svänger pendeln snabbt igen. Rörelsernas fram och tillbaka mellan olika besvikelser, olika svek, kan bli kaotisk och destruktiv.

Men det mönstret kommer, om det demokratiska samtalet kortsluts av oförsonlighet och en ovilja att lyssna på andras vittnesmål, att gå igen i många frågor på 2020-talet.

Liberala Europavänner får inte inbilla sig att en debatt någonsin är färdig, eller att gamla meriter räcker som svar på oro i samtiden. Den som slår på autopiloten, förlorar initiativet och uppmärksamheten.

Det finns en vanföreställning hos många, att demokratin kan värnas uppifrån, genom färdiga manus och en berättelse i taget vid historiens slut. Men demokratin kan inte förvaltas på tryggt avstånd från verklighetens jobbiga sidor och krångliga konflikter. Den kan inte heller indoktrineras eller manifesteras fram. Den måste fungera i de lägen och de sammanhang där det är som svårast, och visa att den fungerar som bäst just när många trängs kring besluten.

Stödet för Brexit är därför både en tankeställare och en varning.

Demokratin, och samarbeten mellan demokratier, hålls vid liv underifrån, eller inte alls.