Vad svarar du på frågan: Hur är det?

Kopierar återigen ett inlägg från min andra blogg, nattaskaserier på bloggplatsen. Det här skrev jag januari 2014. Fortfarande aktuellt tycker jag. Då såg man inte på mig hur ont eller hur dålig jag var, döljde det bra. Då hade jag dessutom ”bara” Fibromyalgi.

Funderar och blir ibland rätt upprörd på det samhälle vi lever i. Har fått höra att man ju ska vara glad och positiv. Då blir man omtyckt. Man ska inte prata om allt elände och att man må dåligt. Att jag har ont eller så är väl ingen som vill lyssna på? Så får man ju inte vänner.

Ja, visst jag kan förstå en del av det. Jag hade nog en period med min värk och smärta där jag själv var så fokuserad på detta, så det blev ju det jag klagade över till de närmaste. Hur jobbigt min dag var. Men kanske är det också så att jag behövde få bekräftat att jag har ont. Det syntes ju inte på mej att jag hade ont, ingen kunde ju veta.

Jag har en vän som har en synlig sjukdom. Det syns verkligen hur ont hon har det. Har hört många runt kring säga att hon gör det otroligt bra. Det är sant. Så är det. Jag vet. Men det jag bär på, som inte syns, gör ju också att jag inte tar mej upp vissa dagar. Sen är det ju allt det där som jag växte upp med. Man ska inte klaga, man ska vara glad och inte ställa till besvär för då tycker människor om en. Så jag biter ihop så klart. Sen är jag ju envis. Skillanden är att ingen kan se på mej hur ont jag har. Förutom en människa i hela världen. Min son. Jag är expert på att dölja.
För att samhället menar att man ska vara så helylle och gå till jobbet (som i mitt tidigare inlägg) och man ska vara glad. Man kan klaga på chefen, eller räkningar och vädret. Men är man inte glad och positiv så får man inga vänner!?

Vad är det första man frågar när man prata med någon? Jo; -Hur är det? Vad får man för svar? Jo, självklart i 99 % får man att det är bra. Eller? Om du inte får det svaret vad blir din rekation? Vill du då veta egentligen vad som inte är bra? Eller vad det en fråga som bara kräver ett jakande svar? Vad händer när du inte får det svaret du förväntade dej? Visst blir det lite fel?

Så varför ska vi egentligen ställa den fråga, Hur är det?, om vi inte vill ha ett ärligt svar? Jag brukar faktiskt mest skämta bort det och säga ungefär: – Ja du vet, som vanligt, Fötterna upp och Huvudet ner. Så behövs det inga mera utvecklingar på svaret.

Allt ska vara enligt vissa sociala regler här i sverige. Man håller sig till sitt och man ska svara: -Jo, det är bra. Ev kan man lägga till att, ja, ltie trött och less på mörkret eller all övertid på jobbet osv….

Hur skulle du reagera om du fick till svar:- Nja, det är en riktigt jobbigt dag, har ont som F*n igen, trött för jag fick bara sova 8 timmar inatt och det räcker ju inte eftersom jag har så fruktansvärt ont när jag vaknar, du vet, jag tror det är någon ångvält som kör över mej på nätterna. Så för att kliva upp i morse fick jag ta högsta dosen tradolan, pronaxen, alvedon och jag den där nya medicinen som motverkar illamåendet jag får från tradolanen. Sen hoppas jag att det börjar verka nog mycket så jag i alla fall kan röja undan hemma och kanske få till någon middag….

Vad skulle du svara på ett sådant svar? Ja, möjligtvis skulle du bli rätt stum kanske, inte veta vad du skulle svara, jaha….. hm.

Om det är en person du inte kände mer än ytligt, kommer du då återigen prata med denna? Du vet inte vad du ska tänka om ett ärligt svar? Eller?

I sverige är vi lite inskränkta och går i våran egen värld och vågar inte riktigt se hur andra har det. Jo, jag vet, jag gör det också. Men jag kan blir väldigt irriterad på samhället. Om någon har gjort sig illa mitt i stan och behöver hjälp, vem hjälper? Om någon kört i diket, hjälper du denne då? Om någon mår illa på tunnelbanan, hjälper du denne då? Eller frågar hur det är? Du ser ju kanske att svaret inte blir det vanliga, Jo det är bra?

Vad hände egentligen här? Varför bryr vi oss inte om varadra längre? Varför hjälper vi inte varandra längre? Är vi rädda för att någon ska kolla snett på oss om vi hjälper någon annan eller beteer oss annorlunda än andra? Om vi går utanför ramarna så blir vi inte som alla andra och därför förlorar vi våran plats i samhället. För vi ska vara glada, positivia och sköta vårt!?