I dag har jag efter en artikel i Expressen fått löpa gatlopp i kommentarsfälten. Och i morgon blir det Folkbladet och Västerbottens Kuriren som också vill få några extra klick. Dom första mordhoten har redan trillat in – och polisanmälts förstås. Det är lätt i dom lägena att antingen börja slåss vilt eller att ta på sig offerkoftan.

Jag är mer bekväm i offerkoftan när det är saker jag egentligen inte kan göra något åt. Det är bara att stå still, tänka på att solen skiner och låta det ångande, frustande hatet sina ut.

Låt lögnerna och vinklingarna flöda. Låt okvädesorden hagla. Och låt mordhoten strömma in. Det går snabbt över en gräns där man ingenting kan göra. Det är ungefär som att springa med hushållspapper och försöka hålla marken torr när det regnar. Meningslöst.

Människor har ett eget ansvar för vad dom säger och tänker. Dit lagens långa arm inte når, når livet. Vem vill vara vän med en hater? Kan en hater tycka om sig själv? Blir inte hatern mer mörk i sinnet, förvriden och utanför samhället ju längre den fortsätter att hata? Det är en deprimerande prognos för den som inte kan älska, bara hata. Jag vet av erfarenhet. Jag har själv haft den känslan en gång i tiden.

Det är ledsamt att det är så. Varenda människa förtjänar att vara lycklig. Hade jag trott att jag gjorde en enda människa hatisk och olycklig genom att en gång i tiden köpa en Ferrari så hade jag förstås inte gjort det. Men jag tror inte att jag gjort någon hatisk. Jag får i dag och ett tag framöver klä skott för saker som hänt i alla haters liv långt innan dom läste om mig.

Min uppmaning är – kom och träffa mig! Ta en fika med mig och se om jag är så hemsk som det känns. Jag tror att du skulle bli positivt överraskad! Vi kanske rent av skulle ha trevligt. Ta kontakt med mitt företag. Dom kan vidareförmedla ditt telefonnummer till mig.