Är det den nya trenden nu när man kan nixa de flesta försäljare i telefonen, att de kommer hem till dig och ringer på? 

Tror ni däremot att jag bli bjuden på frukost av ICA Maxi i morgon om jag hänger den här skylten på dörren? De lovar att de kommer att bjuda på lördagsfrukost med tidningen (Vk): nybakat bröd, pålägg, te, juice och frukt. 

I dag går mina tankar till två personer, en 91-årig sjuk kvinna och en 4-årig mördad liten pojke.

91-åriga Ganna Chyzhevska från Ukraina får inte stanna i Sverige, TROTS att hon inte har någon släkt kvar i Ukraina (barn, barnbarn och barnbarnsbarn bor i Sverige) och TROTS att hon lider av demens, blindhet och hjärtfel. I dag ska hon utvisas. Kl 15.55 lyfter planet från Arlanda.

Vad är detta för trams? Vad hände med ‘humanitära’ eller ‘särskilt ömmande’ skäl för uppehållstillstånd? Det är tydligen ord som både lagstiftare och lagtolkare, här Migrationsverket, har uteslutit ur sitt vokabulär. Migrationsverket säger att “så är lagen” och Migrationsverkets läkare säger att de fem läkarintyg han fått in inte är ‘samstämmiga’ och därför kan han inte göra någon bedömning.

Krister Westerlund, ordförande för Alzheimerföreningen, säger så här i dagens Aftonblad om beslutsfattarna: “De här människorna har fan inte blod i ådrorna, de har bara isvatten. Man har skyldighet att hjälpa äldre. Är lagarna så jävla inhumana att det här är enligt reglerna, så är det för jävligt.”

Jag håller helt med honom och jag skäms!

Och så har vi en liten oskyldig pojke på 4 år, som blir mördad. Nu har vi inte fått veta så mycket om bakgrunden än, annat än att han hade sex syskon och att pappan sitter av ett fängelsestraff för misshandel av mamman. Polisen har anmält familjen till socialtjänsten, som ev. har påbörjat en utredning i augusti… Man kan ana att det bakom denna helt onödiga händelse ligger en stor tragedi. Jag ser denna lilla pojke som ett offer för ett samhällsklimat jag är rädd för.

Jag blir förbannad och jag skäms!

Dagens höstbild går i gult. Högst uppe verkar löven flyga fritt för vinden.

Ha en arg tisdagskväll <3

I går fick jag ett brev från Institutet för kvalitetsindikatorer. Det var en “Nationell patientenkät för god vård” där man undersöker “patientupplevt kvalitet”.

Jag ombads besvara några frågor angående mitt senaste läkarbesök på min vårdcentral d.v.s. Mariehems vårdcentral. Fast det heter inte ‘vårdcentral’ längre, utan något annat.

Mitt senaste läkarbesök var när jag fick en akuttid hos en jourläkare då jag började få ont i benet en vecka efter operationen och det var inga problem att ge högsta betyget för det besöket. Jag fick en tid samma dag jag ringde, jag behövde inte vänta när jag kom dit, jag fick all den hjälp och den medicin jag behövde och blev verkligen tagen på allvar. Doktorn fixade ju till och med en akuttid på sjukhuset för ett ultraljud för att utesluta blodpropp.

Men det finns andra saker, som man inte frågade efter i enkäten, som jag har funderat över. Bland annat hur jag som patient har upplevt hur sparkravet inom Landstinget påverkar de anställdas attityd. Alla skall spara på alla områden och ibland kan det bli lite bisarrt.
Ett gott exempel är när jag skulle åka hem efter min operation. Jag bad att få åka taxi (sjuktaxi) och sköterskan sa att jag skulle säga till när jag var redo för hemfärd, så skulle de beställa en. När jag sen kände för att åka, gick jag ut till sköterskorna och bad en att beställa en taxi. “Hmm”, sa hon, “var bor du?” Jag sa att jag bor på Mariedal. “Kan du inte tänka dig att åka buss?”, frågade hon då. Jag trodde att hon skämtade. Jag hade bara några timmar tidigare legat sövd på operationsbordet och fått mitt ben misshandlat… om jag skulle ta bussen, skulle jag få GÅ en ganska lång bit genom en byggarbetsplats till busshållplatsen. “Verkligen INTE”, sa jag ganska skarpt och skrattade till. “VI SKA JU SPARA”, sa sköterskan då och ryckte på axlarna. Uppriktigt sagt kände jag mig kränkt.
Sen kom det en taxichaufför upp på avdelningen efter mig och undrade bekymrat om jag kunde gå själv, för han hade inte hittat någon rullstol.

Jag betalade 80 kr för min sjukresa och de få kronor som Landstinget fick bidra med har jag redan sparat in åt dem med råge. I och med att jag har valt att själv lägga om mitt sår varje dag i stället för att springa hos distriktssköterskorna på vårdcentralen, har jag snart lagt ut en tusenlapp på sårstrips, sterila kompresser, kirurgtejp, gasbinda, handsprit, Aloevera Gel m.m. och därmed inte tärt på Landstingets förråd.

Nu vore det ju på plats att jag berättar vad jag e.g.e.n.t.l.i.g.e.n. tycker Landstinget ska spara på, men det får bli ett annat inlägg.

Här kommer dagens höstbild, som jag tog häromdagen då solen  sken så vackert.

Ha en mysig fredagskväll <3

I dagens Aftonblad kan man än en gång läsa om att SOS Alarm nonchalerat en vädjan om hjälp från en ung kvinna, som sedan hittats död hemma i soffan. Tidigare var det en ung man med andnöd som inte fick hjälp för att han “kunde prata” och operatören hörde att han “andades”.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka om det här. Som ensamboende och äldre blir jag ju orolig. Ponera att jag känner att jag håller på att få en hjärnblödning och ringer efter hjälp. Kommer SOS-operatören då att säga att jag inte är prioriterad för att jag fortfarande kan “sluddra fram mitt ärende”? Men när jag inte längre är vid medvetande, kan jag väl inte ringa, eller?
Om jag i stället ringer min kompis och hon ringer SOS, är det ju samma sak. Har jag kunnat meddela mig med henne, är det väl ingen fara med mig. Jag kan ju både andas och prata.

Nej, här måste jag tänka ut en strategi. Jag får ringa på hos grannen och falla ihop framför hennes dörr. Jag ska bara bestämma vilken av mina grannar som ska få ett så otrevligt besök.

Skämt åsido. Jag tycker att det är skandalöst att en person som tar emot samtal till SOS Alarm skall kunna skylla på att h*n trodde att den som ringde hade ett panikångestanfall i stället för allvarlig andnöd. Den unga kvinnan i dagens Af hade ringt tre gånger, den sista gången kl 02.00 på natten, och berättat att hon varit sjuk länge och att hon nu blivit sämre och hade svårt att andas. Det sista samtalet hade varat i 15 minuter. Hon hade ropat på hjälp.

Vad är det som händer? Ringer många ‘i onödan’ till SOS? Har sjukvården för små resurser? Har vi fått en cynisk attityd gentemot våra medmänniskor? Vad ska vi göra för att kunna känna oss trygga med dagens sjukvård?

Känner mig så här i dag. Vacker, men farlig.

Ha en bra tisdagskväll <3

P.S. Panikångest är absolut inget man ska förringa. Den kan också leda till döden. D.S.