Ibland undrar jag om det inte finns en ’försyn’ som styr oss, eller är det bara slumpen som avgör att vissa saker händer? Man brukar förklara olyckshändelser där oskyldiga människor drabbas med att de varit på fel plats vid fel tillfälle. Jag har däremot den erfarenheten att jag ofta varit på rätt plats vid rätt tillfälle, utan att själv ha påverkat händelserna.

Ett tydligt exempel är när mitt föräldrahem/barndomshem revs för snart 10 år sedan. I slutet på maj månad det året var mina bröder där och tömde huset. Det byggdes strax efter kriget och var i ganska dåligt skick, så vi sålde det till en byggherre som planerade riva det och bygga radhus på tomten. Precis som man gjort med andra hus i det området.
Den sommaren var jag inte i Finland, men i början på oktober for jag dit för att se hur min yngre bror installerat sig i sitt nya boende. Jag var där i fyra dagar och just då revs huset. Det tog två dagar för grävskoporna att jämna det med marken och jag kunde ta några bilder på eländet. Jag bodde bara åtta år (mellan 10 och 18 års ålder) i det huset, så det var inte värst traumatiskt att se det rivas… däremot var jag mer förundrad över att jag råkade vara där… just då. Vad var det som drev mig att åka till Finland just då?

En liknande sak hände nu. Trädgården med alla äppelträd och andra träd togs bort och nu står det fem radhus på tomten. När huset byggdes planterades silverpilar på gården och vid landsvägen och de togs också bort, utom två stycken på var sin sida av infarten. På väg till stan cyklade jag förbi och konstaterade att de där pilarna var gamla vid det här laget, ca 60 år, och tänkte att jag skulle stanna och föreviga dem följande dag. De var ju det sista som fanns kvar av det gamla hemmet.

Följande dag togs de bort! Jag hann ta ett par foton av resterna. Det ena trädet var redan nedhugget.

I det andra klängde en man som försiktigt sågade av kvistarna som trasslat in sig i elledningarna.

Och i kontainern låg de stackars grenarna. Så sorgligt.

Det irriterade mig förstås att jag inte stannat till dagen innan så jag fått foton av träden, men det här var också intressant. Jag fick vara med när det allra sista minnet av barndomshemmet försvann och jag var förstås förundrad över att jag återigen var på rätt plats vid rätt tillfälle. Jag kunde ha åkt till Finland en annan vecka och jag kunde ha cyklat en annan väg den dagen, men det var tydligen meningen att jag skulle vara där.

Och kära bror, jag tänkte på dig! I höst när du far till Finland finns ingenting kvar. Till och med stubbarna togs bort. Våra minnen finns dock kvar från åren i huset på Saarentie 35. Dem har vi alltid med oss.

Ha en trevlig måndagskväll <3