I dag blev det mycket bussåkande och många byten. På dagen for jag till vårdcentralen för att träna med min sjukgymnast. Konditionen är inte den bästa. Jag hostar fortfarande och blev tvungen att snyta mig innan jag skulle lägga mig på magen på bänken. Vi modifierade några övningar, så att de skulle passa mig bättre. Jag frågade sjukgymnasten om de verkligen inte hade fått lära sig något om fibromyalgi på utbildningen och hon medgav att hon var mycket dåligt insatt.
Jag slarvade med cyklingen, men trampade i stället med förtjusning upp och ner på step-brädan. Jag gillar den övningen och tror att det beror på att det påminner mig om den tiden då jag dansade internationell folkdans… mest grekiska danser. Hopp, hopp… ner i nigsittande och upp… i en bestämd rytm. ’Det var på 80-talet’, sa jag till sjukgymnasten och hon tittade långt på mig. Hon var kanske inte ens född då.

Vi bokade in träningstider på tisdagarna några veckor framöver. Jag ska träna själv och sedan ska jag få en ny sjukgymnast, för den jag har träffat nu hade bara en provanställning.

Sen for jag hem och hann äta och vila lite, innan det var dags att fara tillbaka för att äntligen mäta blodtrycket. Jag fick ju ny medicin för några veckor sedan och var lite spänd på om den hade verkat. Jajamen, blodtrycket låg mycket bra, så nu kan jag känna mig lugn. Jag blev riktigt glad.

I bussen hem satt jag bredvid en ung kille som satt och sjöng lågt för sig själv. Han satt med stängda ögon och knäppta händer, rullade tummarna och sjöng så vackert en lugn sång på engelska. Helt i sin egen värld. Till slut blundade jag också, rullade tummarna och njöt av hans sång. På Ålidhem hoppade han av bussen. Vilket fint ordlöst möte.

Jag lånade en underbar bild från från konserten med Sofia Jannok från vk.se där man ser hennes superlånga lösögonfransar.

Ha en bra tisdagskväll <3