Separationsångest igen!

Grundskolan här i Tärna drog igång i dag efter sommarlovet. Det var en annorlunda öppning vill jag säga. Alla klasser och föräldrar samlades runt flaggstången ute på skolgården. Rektorn höll ett kort tal. Alla klasser hälsades välkomna. Lärarna spelade en rocklåt, det bjöds på saft och tårta till barnen.
Sedan plöjde klasserna igenom olika stationer med olika övningar.
Föräldrarna informerades och umgicks med varandra, och det var både en ovanlig, annorlunda skolstart, och en väldigt trevlig sådan.
För lilla fröken var det en väldig anspänning till bristningsgränsen. Ängsligt sökte hon mig med blicken när hon inte genast kunde se var jag var. Det var ju så mycke barn och mammor, för det var mest mammor.
Det knyter sig i mitt bröst, detta är mitt sista barn jag skolar in på Skytteanskaskolan i Tärnaby! Jag ska inte förneka att känns i hjärteroten.
Mitt älskade lilla barn, nu börjar din långa resa genom skolans värld, och navelsträngen tänjs ut ännu ett snäpp.
Hur ska det gå ?
De är 28 barn i förskoleklassen, kommer fröknarna att se vår lilla tjej bland alla de barnen?
Ja, jag vet att det måste gå, och det kommer att gå också.
Men det kommer att ta tid innan både jag och min lilla fröken vant oss vid detta.

I går flög "grannarskäringa" till Båstad för att vidareutbilda sig inom sitt undersköterskeyrke. Vad jag beundrar henne för det!
Jag skulle inte ens komma på tanken att åka i väg så långt bort för att utbilda mig. Så långt från barnen! Jag skulle aldrig klara av det. Jag vet att hon kommer att sakna sina barn och sin karl där nere i Båstad, men hon gör detta ändå. Hon vågar övervinna sin ångest för att utveckla sig själv på ett sätt som alldeles säkert kommer att gynna hennes familj i framtiden, om inte annat i form av en lycklig och tillfreds livskamrat och mor.
Ja, min "grannarskäring" är faktiskt värd all beundran.
Hon vågar flyga på sina egna vingar fullt ut.