Redan före klockan sju i morse började det köra bilar efter vägen, människor på väg till svampskogen. Åtminstone tror jag att det är det de är ute efter.
På två kilometer står tjugo bilar parkerade, och det kommer bara fler.
Man tror minst att man bor efter en hårt trafikerad bit av E4:an. Men jag förstår ju att trycket är hårt i dag, i morgon börjar nämligen älgjakten.
Många svamp och bär plockare resonerar ju som så att de har rätt att vara i skogen ändå, men de flesta är kanske ändå rädd om livet?
Jag skulle aldrig få för mig att gå i skogen under älgjakten, och det är inte för att jag inte litar på jägarna. Men jag kan komma i vägen för en förlupen kula, det kan hända olyckor, för jägarna vet ju inte om att jag är där.
Och jag vill fortsätta leva ett tag till. Jag har en del ogjort än.
För oss är älgjakten oerhört viktig. Utan kött från skogen skulle vi inte klara oss alls. Det är ju inte alla år vi har någonting att slakta hemma på gården.
Men om jag ska vara helt ärlig så tycker jag att älgjakten är skrämmande också. Det kan hända så mycke olyckor, och jag vill ha tillbaka mina karlar oskadda vid liv. Det kan inte vara särskilt trevligt för den som skjuter och skadar en annan människa heller. Jag vet att jägarna är försiktiga för ingen vill ju skjuta en människa, men olyckor händer ändå.
Man kan heller aldrig vara säker på att det inte finns andra älgjägare på skogen.
Samebymedlemmar och deras "gästjägare" som glömt detta med att meddela älglaget att de tänker jaga på samma marker. Det har sagts att man ska ha samrådsmöten före älgjakten ex för att undvika att man jagar på samma marker utan att veta av varandra. Detta fungerar dåligt. Samebyarna tycks mena att det endast är älglagens skyldighet att meddela sin närvaro. I år har jaktledarna bara fått ett brev från nuvarande ordföranden i Vapstens sameby att om de vill nånting så får de ringa henne, och blir de nog många så ska man träffas. Kronjaktlagen har 16 dagars jakt på statens mark som man betalar dyrt till samebyn för. Samebyarna jagar till sista januari. Ur samebyarnas avskjutningskvot tilldelas jaktlagen ett antal älgar som de får skjuta. För jaktlagen brukar det röra sig om ett till ca fyra vuxna djur. Medan samebyarna har rätt att skjuta ett femtiotal älgar på vart och ett av sina områden. För samebyarna gäller det på statens och den privata marken. Det är detta som Talma sameby i Norrbotten har tvistat om och förlorat. De ville ha samma förfogande rätt till älgjakten som samebyarna i Västerbotten har. De förlorade den striden, vilket är helt riktigt. Samebyarna i Västerbotten förfogar över en betydligt större rätt till älgjakt än vad lagen föreskriver. I rennäringslagen fastslås att man som renägare har rätt till jakt för husbehovs när man befinner sig på ett område med sina renar. Detta innefattar inte privata marker. I rennäringslagen står det också att man inte har rätt att ha binäringar till rennäringen, vad ska samebyarna med så mycke älgkött till? Naturligtvis så säljer de sina älgar, endera på rot eller också till ett slakteri. Om älgen är på väg att ta slut i fjälltrakterna så beror det på detta system. Men dras tilldelningen ner så är det jaktlagen som drabbas! Man måste få till stånd en ändring på detta! Det är ju varken lagligt eller ekologiskt försvarbart! Det är inte heller i symbios med ett naturfolk att jaga på det sätt som samebyarna jagar älg!
Det är en av flera anledningar till varför jag inte vill sammanblandas med samebymedlemmarna när jag säger att jag är same.