Ja, i dag har vi firat vår lilla sexåring hela dagen, och i morse var vi på distanskurs i sydsamiska. Det är faktiskt ganska spännande, men oerhört svårt. Jag tror aldrig att jag kommer att lära mig det flytande, jag har varken tid eller ork till det. Men det lilla man kan lära sig är ju bra.
Vi var med på kursen fram till klockan tolv, då bröt vi upp för att lilla fröken skulle få åka hem och öppna paket och äta tårta.
Ja, sedan har vi bara kalasat hela dagen. Ett tag hade vi tänkt hinna på badhuset också, men det insåg vi att vi inte skulle göra. Jag tycker det verkar som lilla fröken har haft en bra dag, innan hon gick i säng och efter att hon kramats och pussats med sina två äldsta storebröder innan de åkte hem, låg hon och myste med en annan storebror på vardagsrumssoffan. Jag tror inte att hon riktigt ville att dagen skulle ta slut.
Det är alltså sex år sedan hon föddes och ställde all min erfarenhet av barn sedan tidigare på kant. Hon var liten när hon föddes, och hon verkade inte ha förstånd om att hon måste äta! Jag trodde inte att vi skulle få behålla henne!
Det var någonting som var så förskräckligt fel, men ingen förstod vad. På BB i Lycksele, där man har en fantastisk personal, och där man är jätte duktiga, kunde de inte alls hjälpa mig. Jag tror inte att de heller förstod vad som var fel med min lilla flicka. De sa bara att hon var liten men väldigt fin. Och gav mig en klapp på axeln och sa att det var tur att hon inte var min första och att det där skulle jag fixa. Om det varit mitt första barn kanske jag tagit det lugnare för då hade jag inte förstått hur fel det var att hon inte ville äta, och det kanske har blivit lugnare för henne så att det hela löst sig mer harmoniskt?
Just då när hon föddes fanns ingen barnläkare i Lycksele, vilket förståss var olyckligt.
Det tog en månad innan vi fick träffa en barnläkare. Vi var hos barnhjärtspecialisten, barnläkare och dietister i Umeå, ingen kunde tala om för mig/ oss varför vår lilla tjej inte ville äta?
I ett halvår satt jag hemma med en bröstpump och tvångsmatade henne med en medicin spruta. Ibland kunde hon äta bröstet eller flaskan lite, men ofta fick vi ta till medicinsprutan.
Jag levde i ett vakuum, och när hon var sju månader flydde jag ur det och började jobba igen. Det var inte likt mig, men jag kände bara att jag var tvungen till det, annars har jag förgåtts och det var inte bra för vår älskade lilla tös.
I dag är hon som sagt sex år, och visst äter hon dåligt fortfarande, men jag tror inte längre att vi ska förlora henne på grund av det. Hon är pigg och glad, och väldigt lik andra barn i den åldern. Jag oroar mig inte mer för henne än för de andra barnen numera. Men visst undrar jag fortfarande över vad det var som var fel? Antagligen får jag aldrig något svar på det.
Nu ska jag krypa till kojs så att jag orkar ta mig an morgondagen.
Burie jijjie! God natt!