Vaknade i morse och lyssnade till radion.
Man pratade om barn som fått små syskon och måste byta dagisavdelning för att ge plats åt andra barn som stått i kö för dagis plats. Föräldrarna var mycket missnöjda. Än en gång måste jag konstatera att jag nog inte är riktigt normal!
Jag skulle aldrig ha kommit på tanken att ha mitt äldre barn på dagis när han nyss fått ett småsyskon! Jag har känt det som ytterst viktigt att det äldre barnet fått lära känna sitt nya lillsyskon, och också känna sig själv viktig i rollen som storebror/storasyster. Däremot har det äldre barnet fått egen tid med oss båda sina föräldrar, kanske i form av små utflykter. Antagligen har också detta "behov" av att vara med kompisar på dagis att göra med det äldre barnets ålder.
Är man 5 år är nog behovet av kompisar större än om man är 1 ½ år. Ja, jag har ingen aning om vi tänkt rätt, men att vi tänkt annorlunda blir jag ständigt påmind om. Jag inser att jag nog är väldigt egoistisk när det gäller våra barn, jag kan endast tänka mig att dela dem med min karl. Borde jag skämmas?

Appråpå separationsångest. Vi har varit i Storuman i dag och inkvarterat vår yngste son. Han ska gå gymnasiet där.
Jag undrar om jag någonsin ska vänja mig vid detta?!
När äldste sonen började i gymnasiet fick jag svår ångest och hamnade i något som liknade en depression. Sonen verkade som tur var inte lida lika svårt som jag. Och det gick ju bra, även om han kom hem blåslagen första helgen, efter att ha försökt avböja armbrytning med en överförfriskad Storuman yngling.
Han blev skallad och såg inte vacker ut alls. Jag ångrar än i dag att vi inte såg till att anmäla händelsen. Men vi trodde vi besparade sonen obehaget av en rättegång. Vi lärde oss av den händelsen.
Sedan har det varit jobbigt varje gång någon av ungarna gett sig iväg.
Jag hoppas att dom inte känt av min separationsångest.
Det har varit en mycket jobbig dag i dag.
Men jag pratade med sonen i Storuman i kväll, och han lät ganska förnöjsam.
Det är bara jag, hans tokiga morsa som oroar sig.
Och jag vet ju jag också att barn växer upp. Och för att utvecklas till en hel människa så måste man få förtroende att flyga i väg på sina egna upptäcktsresor.
Man måste tillåtas att växa, både till kropp och själ.
Vi äger inte våra barn, vi har bara fått lyckan och förmånen att se dem utvecklas från kart till moget bär.
Och vårat tack för den förmånen är att alltid finnas där när de behöver mellanlanda ibland.