Hur i heeela nånting, kan nåt så här litet, göra så djuriskt ont och vara så mycket i vägen.
Oj, den där lilla stenuslingen hoppade ner i min sko igår, då jag och Winstone var ut på långpromenad. Snacka om att man blev handikappad med en gång. Ont gjorde den och hur jag än försökte skaka ner den och få den att byta plats, så fick jag tji.
Det var bara att parkera hunden, ta av sig skon och tömma den…på ett gruskorn.
Och ändå minns jag somrarna uppe i Malå, och vi alla, barn, sprang järnet på grusvägen, inga krusiduller, och råkade man stampa in en sten i hälen, så kunde man hoppa på ett ben 2-3 steg sedan satte man fart igen. Haha, att då ett gruskorn kan ställa till det så 😀
Kan det vara lite som Åke en gång sa, att man vet att tungan ljuger som tusan, för det vet ni väl, alla ni som en gång fått lagat en tand, och visst ska tungan ner i det borrade hålet och det känns som om hela tanden är borta, fast egentligen är det så litet att man knappt ser det om man tittar i spegeln.
Kroppen har sitt sätt att både överdriva och skrämma upp en, helt i onödan. Eller så vill den bara att man ska veta att det kan bli värre, om man inte gör nåt åt saken.
Jag har städat huset, tvättat, varit en sväng till Ersboda, in på Lystra kontoret, käkat lunch och druckit kaffe. Så det var av den anledningen det blev ett senare inlägg idag, jag har som inte haft tid. Och ikväll, efter mitt sista arbetspass för den här veckan, så får vi besök. Ulla, min bloggarkompis från förr i tiden, kommer hit och hälsar på.
Vi har träffats en gång i riktiga livet, ifjol, annars har det varit via telefon eller messenger, som vi talats vid. Lite roligare att ses på riktigt 😀
Ha en fin onsdag, allihop!
Senaste kommentarerna