Ja…efter ett visst funderande, om jag verkligen ska ta upp detta, så bestämmer jag mig, för att göra det, även om det nu kan kännas lite uttjatat. Ni vet…#metoo, alla dom som någon gång varit utsatt för sexuella trakasserier, av olika slag.

Om alla tänkte efter, så är det förmodligen, nästan alla, som en gång blivit det. Sedan vet jag också att gränsen, är väldigt luddigt, men…precis som med känslor, är det du själv, som avgör, vad du tycker är, sexuella trakasserier. Känns det så, så är det så!

Jag är inte märkt för livet av dom gånger jag varit utsatt, men när detta nu kom upp, så väcker det andra funderingar.

Första gången var jag 9-10 år, och vi hade besök av en nära vän till familjen, en man som jag tyckte jätte mycket om. Jag älskade då han kom dit, och ibland var även frun med. Men just den här gången, så ändrades allt, på en liten kort stund.

Mannen kommer in i mitt rum, stänger dörren tvärt och stoppar ner handen i min tröja, och står och stönar…jag fattar verkligen ingenting…totalt paralyserad, vad håller han på med…och där dog han i mina ögon.

Givetvis hände inget mer, han hade inte så lång stund på sig…mina föräldrar var ju hemma. Jag  kommer inte ihåg om han sa nåt, antingen gjorde han inte det, eller så har jag förträngt det. Efter den dagen, så gick jag aldrig iväg, ensam, om han kom dit, då satt jag vid mina föräldrar, och detta för att skydda mig själv.

En händelse, senare, samma år, gjorde att jag fick veta att han utsatt fler än jag. Vi pratade ihop oss, och jag fick en allierad, det kändes bra, och vi ruvade alltid på nån slags hämnd, men det stannade vid det. Sedan fick han ändå sitt straff, han dog i cancer, och jag kände absolut, ingenting, totalt likgiltig, men glad…han skulle aldrig mer utsätta nån annan för detta.

Nästa gång, satt jag på bussen, jag var kanske 12 år, sitter näst längst bak, snett bakom mig, sitter en kille, påverkad av något, alkohol eller kanske nån drog. Plötsligt nyper han tag i min handled och för min hand till hans skrev, och gnuggar fram och tillbaka…samma sak som tidigare…jag blir så överrumplad, jag har ju inte ens sagt en bokstav till honom.

Nå, vad mer hade kunnat hända där? Jag var inte själv…men…vart fanns dom vuxna, dom som hade kunnat ställa sig upp och rutit ifrån??? Jag var ju ändå ett barn…och bussen var fullsatt.

Det stannar inte här heller. Jag har varit med till polisen, mest för att agera som moraliskt stöd, då det var ett gäng tjejer som skulle göra en anmälan om sexuella trakasserier. Ja, jag gjorde också en anmälan, men jag visste redan innan, att den inte skulle räknas med. Och detta tack vare att jag inte upplevt något hot, eller att jag mådde dåligt över det…

Jag vet varför jag inte reagerade då det hände…jag visste nämligen att inget skulle hända mig, jag skulle lätt ha tagit honom, och slagit ner honom i backen, jag var inte rädd. Han var bara patetisk. Det som stör mig, nåt fruktansvärt är att han ändå kommer undan, gång  gång, och dom andra tjejernas berättelser, är så mycket grövre, än vad jag råkade ut för, men ändå…här faller det på ord, som står mot ord, det finns inga vittnen. Vart var hjälpen här? Och vad mer hade vi kunnat göra?

Nu hoppas jag på karma igen…och skulle något hända honom, skulle jag inte lyfta ett ögonbryn, låter kallt och hemskt, men tyvärr, för mig har han för längesedan, förbrukat sin rätt att ha det bra. Jag vet nämligen fler saker denna människa har gjort och det är inte bara ett liv han har förstört.

Vet inte riktigt hur jag ska avrunda, och jag vet inte heller hur man ska få saker att ändras. Men ett är då säkert, jag tänker inte blunda, om jag ser eller hör någon som utsätts, jag tänker ryta ifrån, och tro mig, det har jag gjort många gånger, även om det varit i det tysta, och fördolda, enbart för att jag ska gå fri och kunna fortsätta.

 Ni vet väl att man även kan göra anonyma anmälningar va? Do it! Sociala måste utreda alla anmälningar dom får in, och dom kan, till skillnad mot polisen, lägga ihop 1+1, och tillräckligt många anmälningar om att nåt inte står rätt till, så kommer det att straffa sig. Karma!!!

Så därför skriver jag #metoo…och ”fuck you” som utsätter andra för sånt här och till er som blundar!

Nu mina vänner har jag sagt vad jag ville ha sagt, och jag önskar er alla en trevlig torsdag!