Oj vilka stela leende man kan ha, efter att ha haft en kamera i ansiktet i 45 minuter så tappade man som känseln och visste inte om man log längre eller om man hade ett grin i fejjan. Nå, fotograferingen gick i alla fall bra, en trevlig tjej som åkt från Luleå för att fota oss. Winstone fick också vara med på ett hörn, han är ju omnämnd i texten så det kunde ju passa.

Nicco tog med Sally på Stora Hopp och Skoj, det fick bli hennes julklapp till Sally, som tyckte det var jättekul, även om jag blev något förskräckt då Nicco skickade en faceplant bild:

Nä, hon landade inte på näsan utan det gick bra 😀

Efter middagen laddade vi upp inför Al Pitcher uppträdandet, lite chill i soffan, innan Åke skjutsade iväg oss. Al Pither…ja vad säger man?

Jag tror vi skrattade oss igenom nästan dom 2 hela timmarna han höll igång. Han sa att det oftast brukade ta 1½ timme, men nu drog det iväg då publiken kom med knäppa uttalanden hela tiden, och det var väl det som blev så dråpligt. Vi, fattar ju, hur vi är, som norrlänningar eller för all del, som svenskar, det är lite skillnad på mentaliteten, kan jag tänka, på en från Nya Zeeland och vi.

Man kan inte heller återberätta det som var så kul, man är nog tvungen att vara där för att förstå. Och ja, jag kan mycket väl tänka mig att gå och se en till föreställning av honom, om nåt år, eller så. Man vill ju ändå ha nåt nytt. Vi gick sedan ner och presenterade oss för honom och Theresé fotade:

Jag försöker mig på att återberätta en sak av allt han sa. Hans barn vill nämligen ha husdjur och dom lånade då hem grannens katt, som skulle få tillbringa 5 dagar hemma hos dom, för att barnen skulle få se hur det var att ha ett djur.

Alla som har eller har haft en katt, vet hur dom låter då dom ska försöka få upp en hårboll…not so nice, och nu lät han precis som vid ett sånt tillfälle, fast tio gånger högre och värre 😀 Dom fattade inte vad katten höll på med.

Nu föll det sig så att han skulle ut på en liten turné norrut och lämnade därför hans familj med katten. Han höjde ett varningens finger och sa: Svara aldrig i telefon om den ringer då du somnat, låt det bara ringa klart.

Hans mobil ringde, och han såg på displayen att det var hans fru. Han svarade lätt sömndrucken, Oh hello darling (typ) och fick till svar: It´s the cat!!!
Han fattade ingenting, kliar sig i huvudet och tror att han drömmer, katten…vad fan vill katten, och vad har katten gjort med hans familj, han visste inte heller att katter kunde prata, hahaaa… It´s me, your idiot, sa frun och då landade han igen. Hon ville meddela att kattens bajs såg konstigt ut och ville att han skulle googla på det…ja och så vidare…

Här var nu min teori att katten förmodligen spytt upp nån hårboll och har man aldrig sett det förut så kan man verkligen fundera vad det är för nåt, det ser ju ut som skit fast lite ludet så där, nåja, nog om detta.

Efter föreställningen gick vi in på TC och tog nåt drickbart, jag och Nicco testade en Blueberry fields, inte alls så tokig, men aningens för mycket blåbär i botten.

Sen blev det en Taxi hem, Sally hade slocknat uppe i Niccos soffa, hon hade haft Mello fest där, med godis och jos, tyvärr missade hon slutet, men hon var inte sur för det, hon fick veta nu på morgonen vem som vunnit och hon tyckte att vinnaren var helt ok, själv har jag absolut ingen uppfattning eftersom jag slutade se på den där festivalen efter Carola Häggkvists vinst, 1983…sådeså!

Nu är Theresé och Sally på hemväg igen, dessa dagar gick jättefort. Men det beror säkert på att dom hade mycket att göra, så det blev inte så mycket tid här hemma. Ha en fin söndag, allihop!