Våra katter gillar ljud…att leva om och låta själv. Kan inte tänka mig annat, eller är det så att dom försöker tala om nåt och tycker att vi är otroligt trögfattade?
Vid varje middag, då Nicco kommit ner till köket, så går Enya upp till hennes dörr och sätter sig där och jalmar. Nicco ropar: JAG ÄR INTE DÄR…JAG ÄR HÄRNERE!!! Men ingen reaktion från katten.
Vad vill hon…in, eller vill hon tala om för Nicco att hon inte ska vara härnere, är hon missnöjd över att dörren är stängd, eller vad säger hon? *skakar på huvudet*
Så i förrgår, satte hon igång att skrika, men innan middagen. Och det lät hjärtskärande, så där att jag trodde att hon gjort illa sig, eller satt fast någonstans.
Jag släppte det jag hade för händerna och sprang uppför trappan, enbart för att hitta Enya där, hon stirrade på mig, såg väldigt nöjd ut, och ville ha en klapp på huvudet och smekte sina kinder mot väggen, hmphh!!! Jaja, där ser man vem som gillar uppmärksamhet.
Jag fick anledning att kolla i blogg arkivet igår, och backade till början av 2010, där hade jag också bloggat om katterna, här får ni ett litet utdrag om det:
”Dörren in till teverummet där vi skulle sova gick inte att stänga ordentligt så första och andra natten knöt jag fast dörren med ett sånt där nyckelband man har runt halsen. Öppningen var ändå för stor så jag staplade två ryggdynor, från skinnsoffan, på varandra. Jättebra idé, tyckte jag.
Jag vaknade mitt i natten av ett snärtande ljud, fattade inte först vart det kom ifrån. Ett irriterande, högt ”floooing” ljud, följt av en liten pisksnärt. Det var en av katterna som klöste tag i knappen på dynan, drog ut den och släppte av. Dom har talang dom”. Slutcitat
Ja, det handlade om ljud, då också 😀
Nu kokar frukostäggen, Åke och Winstone är ute på första promenaden och jag ska duka fram på köksbordet. Önskar er alla en fin lördag!
Senaste kommentarerna