Etikett: . Sam

En sån, en sån och två såna!

Av Maria Lundmark Hällsten, 11 februari 2018 kl 10:41, Bli först att kommentera

Jag brukar ha salta pinnar hemma, så även i fredags. Jag och Åke satt och knaprade på dom, och Åke sa som min ingifte morbror Sam, en gång sa, dom är inte god…men begärlig!

När Sam myntade det uttrycket, gällde det inte salta pinnar, utan en påse kakor som vi hade inhandlat på den lilla Ica affären i Springliden (några kilomter norr om vår stuga i Lainejaur).

Dom kakorna var väldigt fadd i smaken och jag började läsa på påsen och fick se att dom faktiskt hade passerat bäst före datumet med råge. Så vi slutade äta dom, men Sam hade som fått upp smaken för dom. Han gav hunden nån, sen stoppade han in i sin egen mun, fast vi sa åt honom att dom inte var bra.

Nå, han fortsatte äta dom och kunde som inte låta bli, så kom det då, från ingenstans…MJAA, dom är inte god…men begääärlig! Med betoning på Ä:et 😀

Och tänker man nu efter, så inte är salta pinnar goda, egentligen. Min mormor hade alltid ett glas med pinnar i och jag kunde inte för mitt liv förstå vad som var så speciellt med dom, men så sitter jag nu här i mitt eget ”saltapinnarträsk” och vill som inte vara utan dom 😀

Vi firade då min storebror igår, som egentligen inte fyller år förrän imorgon men ibland passar det ju bättre att rucka lite på dagarna. Han bjöd på jättegoda tapas saker, det var tunnbrödrullar med älgkött och annat gott i, salami, friterade kycklingbitar, små heta spjäll, små bröd med mozzarella, salt potatis med kall sås och annat smått och gott.

Ber om ursäkt för den våldsamt dåliga skärpan, men det kanske är lika bra, vet inte om dom där borta, ville vara med på bild 😀 och nu syns dom ju knapp ändå.

Vi kom hem, efter en trevlig kväll, först vid halv ett tiden. Jag hittade en mobil i baksätet på Taxin som vi gav till chauffören, men jag la även ut ett tips om detta i Umeå tipsgrupp på fejjan, dessutom tog jag reg numret på bilen, OM…det skulle behövas av nån anledning. Jag kan ju dock inte se varför nån människa skulle vilja ha nån annans mobiltelefon, men jag vet, jag är lite blåögd ibland.

Avrundar med denna lilla information om vad vi ska fira idag, det är nämligen den internationella 112 dagen. Kanske firar vi genom att ta nåt gott, typ, vi tar en sån, och en sån och två såna…hahaa…

Och det är då 112 som i larmnumret, och här får ni lite kort information om det:

”Tänk på att du endast ska ringa 112 när du är i en nödsituation som kräver omedelbar hjälp. Ditt samtal kan annars försena nödvändig hjälp till andra som är i akut behov av hjälp. Om ditt samtal inte är brådskande kan du istället ringa polisen på 114 14, sjukvårdsupplysningen på 1177 eller informationsnumret vid större olyckor eller kriser 113 13.
SOS Alarm ansvarar på uppdrag av staten för nödnumret 112 i Sverige. Nödnumret 112 infördes i Sverige den 1 juli 1996 och SOS Alarm tar årligen emot ca 3 000 000 samtal till nödnumret, varav två tredjedelar har ett faktiskt hjälpbehov.

112 är även ett europeiskt nödnummer och gäller i alla EU-länder. Det betyder att du kan ringa 112 och få lokal hjälp oavsett i vilket europeiskt land du befinner dig. Du kan inte ringa till 112 i Sverige från utlandet eftersom du automatiskt dirigeras till en nödcentral i det land du befinner dig i. ” Citat hämtat härifrån

HÄR hittade jag den bilden och mer info

Ha en fin söndag!

Nu och då

Av Maria Lundmark Hällsten, 13 januari 2016 kl 10:44, 2 kommentarer

Var ute en tidigare sväng med Winstone (tidgare än normalt) och traktorn hade inte hunnit med att skotta. Men jag mötte, i vanlig ordning, en hel del cyklister, och kunde inte låta bli att tänka då man var liten.

Säg, för en 40 år sedan, och man var 8 år. Då fanns det inte på världskartan att du såg en cyklist, vintertid. Och aldrig att man fick ta fram cykeln eller träskorna, innan 1:a maj hade infallit. Men det är klart, utvecklingen går framåt, det finns vinterdäck till cykel, och dom kanske håller undan bättre, än dom gjorde förr, snöröjarna.

Bild tagen av Theresé Hällsten, och det är Sam, en ingift morbror till mig som äger cykeln 😀

Undrar vad man om tjugo år, kommer att sitta och säga om vad vi gjorde idag. Haha…kolla vilka löjliga datorer och mobiler dom hade…så barnsligt, och vilka system. Pekskärm, antikt…typ!

Tänker på min farfar, som var född 1910, och blev 93 år. Vilken utveckling han fick vara med om, och allt som hände i världen. Reflekterade han över såna saker, tv, rymdfärd, telefon, bilar, ja allt sånt där. Eller tar man saker som dom kommer utan att lägga ihop, allt som varit?

Bilden har jag lånat från Theresé Hällstens FB sida, och den är på min farmor Sigrid Lundström och farfar, Johan Lundström.

Fast det är klart att han någon gång måste ha sagt att ja, det där gjorde man ju inte då jag var barn. Precis som jag nu skrev från början, inga träskor innan maj. Men ok, maj månad för 40 år sedan, innebar att lite snö, fortfarande låg kvar. Tiderna förändras och vi med dom.

Man gör sig även lätt bortskämd, med saker man har och använder. Bil då det finns cykel och buss eller ben att använda. Mobil, då man ändå har en fast telefon (ja inte alla som har det idag, jag vet), samtidigt som det finns för och nackdelar med allt.

Det värsta, tror jag, är att vi gjort oss så lätt åtkomliga. Ett konstant flöde av information, som kommer både från radio, tv, nätet, och andra källor. Det sprider sig fort och vi får försöka filtrera bort, det vi tror, inte är av vikt, men det är svårt.

Nu ska jag inte fördjupa mig mer i detta inlägg, utan göra ett avslut (påbörjade inlägget för 2 timmar sedan, men blev sittandes i telefon) och påbörja dagen. Ha det gott, allihop!

På plats…

Av Maria Lundmark Hällsten, 2 juli 2015 kl 10:27, 6 kommentarer

Första ”riktiga” semesterdagen, var då inledd, och den började riktigt bra. Solen sken och inte en endaste broms, så långt ögat kunde nå, myggen var milda och inga andra kräk fanns framme, ja, förutom renarna då. Dom springer nästan runt husknuten här, Winstone har ännu inte lyckats se någon, men han vädrar och han hör bjällran då dom kommer.

Kusin Jenny och hennes man hade vägarna förbi och dök in på eftermiddagen, lagom till kaffet. Det var 11 år sedan hon var här, så det var ett tag sedan. Vi satt ute till middag och sedan kvällskaffet, dit vi bjudit in farbror Sam, också.

Sam som förövrigt var här, tidigare under dagen, och gjorde i ordning lite ved och svor åt råttorna som sprang runt benen på honom, dom hade väl gjort sig ett litet tillhåll i vedhögen hans. Nicco och Gustav såg en uggla, sent på kvällen, och det är väl som dom brukar säga, gott om ugglor om det är råttår, då har dom buffé hela dagen, gratis.

Men nu kan man säga att den bra, semesterdagen, började dala ut, myggen var ettriga som tusan, knotten ville se lite blodvite, och sen, kom regnet. Tur att vi har tak över huvudet, så vi parkerade oss inne i stugan och spelade ett parti Chicago. Gustav och Nicco testade kanoten och fiskespöna.

Och nu på morgonen så har Jenny och Fredrik och deras gulliga, speedade vovve, Jojka, dragit vidare, på väg mot höga höjder, dom ska fjällvandra i Kebnekaise, så vi får önska dom lycka till…vi har ju en gång provat på att vara där, och jag vill minnas att dom myggen, inte alls var att leka med.

Och nu när vi ändå är inne på ämnet mygg, så kan jag säga att jag deklarerade krig mot dom, 4 i natt. Då hade jag försökt ignorera dom i 30 minuter, men det går ju inte. Dom hamnade till och med under täcket, och hittade av att bitas. Så jag steg upp och fixade in en myggdödare i uttaget och uttalade en liten förbannelse över dom, och se, efter en timme var det tyst och lugnt igen. Aldrig mer går jag in i bussen och lägger mig utan att först ha satt igång myggdödare en timme innan, minst.

Längst ner på Udden, där vi nu är, så binder fastlandet ihop, Udden med en liten bit väg, sedan fortsätter Udden en kilometer ut i sjön, så här ser det ut, själva förankringen 😀

Sjön är verkligen vad som gör denna plats till vad den är! Önskar er alla en trevlig torsdag!

Innekatter och utehundar

Av Maria Lundmark Hällsten, 25 juli 2014 kl 08:40, Bli först att kommentera

Det gick bara bra att vara ”barnvakt” åt Sally igår. Det var ju så varmt igår, ja jag vet, det ser nog likadant ut, överallt i Sverige, så hon tog badmadrassen och gick ut i sjön med den, jag tog min stol och solfjäder, och följde efter. Så där låg hon och jag satt i sjön, i säkert 30 minuter, skönt var det.

Åke tog fram lien och högg vassen vid vår sida, dom säger ju att om man gör det, håller efter vassen, så kan dom till slut försvinna, och det är ju dom som gör att botten inte är så rolig där.

Vi hade ett långt samtal, jag och Sally, där hon ville veta varför katterna bor i egen stuga, och varför dom är inne. Jag sa att nu är dom nio år, och är riktiga innekatter, det skulle nog inte vara bra för dom att släppas ut, speciellt som vi inte kan ha dom lös, hemma i stan.

Eran katt, Diesel, har ju alltid varit ute, så han kan ju det där, avslutade jag. Efter en stund, då hon låg där i sjön och guppade, kom det från ingenstans: Men Winstone…han är väl en riktig utehund? Haha, då hade hon nog klurat.

På kvällen satt vi där uppe vid grillen och drack kaffe, Sam, min ingifte morbror, berättade om deras granne, som bodde mitt över och som hade en pojke som ar morgonpigg som sjutton. Sam var uppe med tuppen, han med, och just den här morgonen, frågade han om inte föräldrarna var vakna. Nä, svarade pojken. Men skulle du vilja det då, frågade Sam. JAAA, sa pojken.

Jamen då tar du ett glas med vatten och gå in och slå det i öga på pappa, då kan jag garantera att han vaknar. Sen noterar Sam hur pojken ställer upp ytterdörren på glänt så reträtt vägen är fri, och det går en stund sedan blir det ett buller utan dess like och ut kommer pojken i full karriär, efter en stund kommer pappan.

Han är inte lite blöt uppe i skallen. Sam får sedan höra att pojken inte kunde hitta ett glas, kanske han inte nådde upp i skåpet, så han tog helt sonika en STOR kastrull och fyllde den till bredden med vatten. Och när han sedan skulle slänga vattnet så bar det sig väl inte bättre än att det var lättare att slänga hela kastrullen och inte bara vattnet, så hans pappa fick sig ett rejält uppvaknande 😀

Det ska jag också få nu, med kaffet nykokat och håret ska jag tvätta nere i sjön. Ha en fin dag, mina vänner!

Hunden skällde fast det var…

Av Maria Lundmark Hällsten, 3 februari 2013 kl 08:59, 6 kommentarer

Kommer ni ihåg då jag skrev om den stackars pojken som råkade passera här utanför då Åke i samma veva kliver ut på bron och nyser, och pojken sätter upp handen mot sin bröstkorg och säger: Eran hund skrämde mig!!! Han trodde att nysningen var ett hundskall, vi tyckte ju det var hysteriskt roligt.

Igår ringer så min ingifte morbror Sam. Vi pratar en stund jag reser mig ur tv rums soffan och går ut i köket, då… nyser Åke, ,och han ligger därinne i soffan, och Sam säger plötsligt: Va… har ni skaffat hund?

Jag tror ju givetvis att han hört att vi ska köpa en hund och säger att vi ska hämta hem den om 4 veckor…nämen säger han, jag hörde ju hur den skällde. Ja, då brast det hos Maria. Jag började asgarva och skulle försöka förklara att det var Åke som nös, och detta är inte första gången han låter som en hund, hahaa…

Vidare undrade han hur det var och så där, och jag sa att jag håller ju på vara på bättringsvägen, men att jag varit förkyld under en längre tid. Aha… säger han, du har haft (och nu säger han ett ord jag inte hört och jag kommer förmodligen ihåg fel, men…) krimmen. Va, säger jag, vad är det då? Jaaa, har du aldrig hört det, säger han och jag tror nu att han ska berätta att den förkylningen jag haft, har ett namn, men så var inte fallet, utan det betyder rätt och slätt, en ”låååångdragen förkylnigen”, no more, no less. Ja, säger jag, då är det, det, jag haft.

Vi gjorde inte så mycket igår, tog en sväng på stan och kikade lite på snöskulpturerna, tänk vad man kan göra med lite snö, rätt otroligt faktiskt. Sen bänkade vi oss framför tv:n. Där visar dom nu en reklamsnutt, jag vet inte ens vad den handlar om men det står en gubbe på en båt och han pratar med en annan herre. Ha, säger jag till Åke, vad olik sig han är, jag syftar då på han som står i båten.

Ja, säger Åke… en Harald… Treutiger. Vad, säger jag och skrattar, jag trodde det var Claes af Geijerstam, kanske inte så konstigt då att han inte var sig lik 🙂 Undrar hur jag fick till det där egentligen??? Nå, kanske bäst att inte gräva vidare i det. Önskar er alla en fin söndag!

Beverly Hills minnen

Av Maria Lundmark Hällsten, 6 april 2012 kl 08:55, 2 kommentarer

Sally förbereder sig för sin första lastbilsfärd:

Morfar Åke hade varit och hämtat lastbilen på verkstaden och skulle upp på jobbet med den.

Theresé skickade två bilder till mig, tidigare i veckan och jag undrade vad sjutton det var, jag kollade och kollade och tänkte att det var något dom hittat i huset dom håller på att renovera men så kände jag igen något och jag insåg vad det var.

Jag vet att jag skrivit om detta för längesedan men här kommer det igen. Vi var uppe i Malå med vår andra buss Beverly Hills, vi hade backat upp bakhjulen på några rejäla träbitar för att inte sjunka ner i gräset.

Vi skulle sedan upp till Piteå och se lite dragracing, Sam, min ingifte morbror stod vid bussen och dirigerade, sedan tog han träklossen och slängde in i bussen, Åke frågade om han fick in bägge, och jag vet inte riktigt om dom missförstod varandra, antingen letade dom efter den andra eller så tog Åke för givet att bägge klossarna var inne i bussen.

Nu var dom ju det… inne i bussen alltså, men den ena klossen hade efter Åkes våldsamma rivstart med bussen, fått klossen att snurra runt och följa med däcket så klossen sköt upp genom plåten och hamnade halvvägs inne i bussen, en liten liten bit från gasoltuben som stod placerad därbak.

Det visste vi inte förrän vi var framme i Piteå, kanhända att det var därför folk tittade på oss då vi passerade, det är ju inte alla bussar som åker runt med en stor träklamp hängandes ner bakom bakhjulet och nästan ligger ner på backen.

Idag blir det lunch/middag i Norum, hos mina föräldrar, ja dom bor inte där, min pappa har byggt dom ett litet ställe med både verkstad och lägenhet. Ska ta med kamera idag så kanske ni får se lite bilder därifrån.

Dagen ska ju enligt seden vara lång, men Nicco trodde inte på mig då jag sa att kyrkklockorna skulle ringa tre timmar idag, bara för att vi skulle bli smått galna, nä, jag tror att den här dagen kommer att gå lika fort som alla andra har gjort. Långfredag eller inte. Önskar er alla en bra dag!

En dag i skitens tecken…eller nåt

Av Maria Lundmark Hällsten, 29 maj 2011 kl 09:47, Bli först att kommentera

Det blev full huggning igår så vi hann inte åka till Släppträsk, det tar vi på vägen hem, idag, och ser om vi hittar igen bageriet och om dom är på plats.

Vi började på Dungers, där h(järngänget) satt vid det runda bordet. Det var Konradsson, Wallström och Åberg. Det blev av naturliga skäl en hel del skit snack…kan det bero på vårat syfte med resan hit? Jo, jag tror det. Dom tyckte bland annat att vi skulle låta dasset stå kvar på släpet, inte skulle väl det göra någonting.

Ja, svarade jag, då kunde vi köra med ambulerande bajamaja. Jo, sa Konradsson, typ, Ring så kommer vi!

Sen blev vi stående på vägen ett tag, min kusin Andre dök upp och stod och pratade, han råkade tala om att hans pappa, en Sam, fyllde år, så då ändrades våra planer lite mer. Nu upptäckte jag en skylt som hängde utanför en av affärerna, provade ta ett kort på den men den satt för långt bort, nå, texten kan ni ju få och då ni läser den så fattar ni varför jag hajade till: Mini fis prutt lera och annat roligt, välkommen!

Sa det till Nicco som genast tyckte att det istället för annat roligt, skulle ha stått: Mini fis prutt lera och annat skit. Hahaa…vi skrattade och utvecklade texten till värsta reklam skylten, men till slut tyckte Nicco att vi egentligen hade skitdålig humor, så vi lade ner tanken på att starta en reklambyrå 🙂

Åkte iväg och tankade, ringde till morsan som hade glömt, hör och häpna, att Sam fyllde år, däremot kom hon ihåg att hennes svägerska fyllde år igår och hade gett oss uppdraget att köpa blommor till henne, nu utökades ordern till två blommor.

Landade på blomaffären, klev ur bilen, då kom ägaren och skulle låsa dörren. Va…stänger ni nu? Frågade jag, ja sa hon, men vi har öppet imorgon, nää, sa jag, det är ju idag dom fyller år. Då var hon bussig och öppnade åt oss så vi fick välja oss några blommor. Det var ju tur.

Åkte hem och fixade lunch samt, lossade dasset och det var riktigt spännande, då den höll på tippa av klabbarna vid tre tillfällen. Vi använde oss inte av någon traktor, utan Åke använde en hävstång och jag fick springa runt och plocka bort klabbarna och träbitarna, varje gång han släppte stången, ville dasset vrida sig och hamna på sniskan, då stod man där och försökte hålla fast det så dasset inte skulle glida av. Ja, sa jag, hade mamma varit här hade hon skrikit flera gånger, var så säker.

Det kom då ner till slut, nu får vi väl ställa till det sedan, då vi har en traktor på plats. Käkade en sen lunch och klockan sex var vi bjuden på tårta hos min moster och Sam. Min ingifta moster Ingmarie, som också fyllde år, var inte hemma då vi skulle lämna blommorna till henne, så vi ställde dom bara på trappen. Det orsakade en del tankeverksamhet, då vi inte hade skrivit ett kort och lämnat där, men efter ett stort detektiv arbete av henne och min morbror, så hittade hon rätt givare, hon hade ringt till mamma och hon talade om att det var vi som varit där. Själv hade dom varit i Arvidsjaur, eftersom hennes mamma också passade på att ha födelsedag.

Efter tårtan, åkte vi ner på pizzerian och beställde våran middag, sen gasade vi hem. Fullt upp, som sagt var. Idag är det inte mycket i agendan, sätta lås på dasset, städa undan, och gasa hem. Nicco har uppvisning ikväll, på Hedlundakyrkan. Dom ska dansa streetdance till en gospelkör, det ska bli roligt att se. Klockan sju är det, så om ni känner er hugade kan ni komma dit. Ni får ha en bra dag, det ska vi ha!

Trägen vinner…förhoppningsvis

Av Maria Lundmark Hällsten, 24 januari 2011 kl 06:04, 6 kommentarer

Det blev en lång och tung dag igår…det hjälps inte, tio timmars arbete är minst två timmar för mycket, i alla fall med det jobbet man har. Så, då är det ju tur att detta endast inträffar en helg av fyra. Synd bara att jag bytte bort min helg som jag egentligen skulle ha haft till nyår och det är den jag jobbat in nu, vilket innebär att kommande helg, även den, är min. Tio timmar på lördag och likadant på söndagen, puh! Fast å andra sidan, jag blev ju långledig vid nyår så jag ska inte klaga.

Vi hade ju främmande (konstigt ord det där, främmande, när man pratar om någon man känner, hm…kanske skulle heta bekantingar istället) i lördags. Åkes moster Gunilla och hennes man Bertil. Vi drack kaffe och pratade om livet i allmänhet. Vi fick oss en fin bukett rosor, som var både från Gunilla och Åkes andra moster, Vivan, Niccolina har fotat den buketten och bilderna är så fina att jag tycker ni ska kolla in dom, här är länken: niccolinah.blogg.se/category/bilder.html

Min moster, Linnea, ringde igår kväll för att beklaga sorgen. Hon talade om att hennes man fått ett års Internet av deras söner, och nu hade det installerats en dator. Ja, sa hon, hon hade sett att jag googlat…fast hon menade nog att hon sett bloggen. Datorn är knäpp, fortsatte hon, ibland kunde hon inte få igång den och andra gånger startar den av sig själv. Rätt var det är, och mitt i natten, så står skärmen där och lyser som en ficklampa, sa hon, andra gånger, då den inte kan stängas av, så är det bara att slita ur sladden.

Ja, sa jag, men ni lär er ju snart hur det fungerar. Haha…sa hon, det är inte vi det är fel på, det är det där j-kla datorn. Sam har nog suttit där och ibland hittar han något att läsa och till och med har han hittat att han fått ett mejl, men nästa gång vet han inte vart han hittade det. Jaja, trägen vinner nog, och jag tror att dom kommer på det…till slut. Man bör nog sitta någon gång varje dag för att det ska fastna. Ja, Theresé, jag kommer nog ihåg hur det var för oss också, dina kära föräldrar, i början 🙂

Nu får jag önska er en fin måndag, jag slutar då i alla fall klockan två och det känns skönt, sedan har vi bastun ikväll och jag tror at jag går ner dit en snabbis, sen ska vi nog till huset, allt som är gjort är ju gjort.

Han är förvarnad

Av Maria Lundmark Hällsten, 9 juli 2010 kl 07:07, 2 kommentarer

Theresé, Anders, Nicco och Pyret, åkte ju upp till Malå igår, för att träffa vår släkt däruppe. Innan avresan så förberedde vi Anders litegrann på hur livet lunkar på där och vilka typer av människor som finns. Sam, med sin mycket breda dialekt, för att ta ett exempel. Han kan bli svår att förstå om man kommer från Uppsala trakten, om han nu riktigt drar på.

Vi kom in på en händelse som utspelades däruppe på uddvägen för över 12 år sedan. En ingift släkting till morsan (på sådär lagomt avstånd) hade sin svärfar (en kusin till min morfar) på Udden i en stuga. Han och hans fru, brukade tillbringa sin semester där, boendes i en husvagn.

Den aktuella dagen kom han körandes med en invalidmoppe, av äldre årsmodell. Han parkerade lite snyggt däruppe vid lon och stod och pratade med alla oss som var därute. Bland annat Sam. På bilden skymtar lon där bakom lekstugan och vägen ligger till vänster om den:

Det givna samtalsämnet blev just om mopeder och han hade lite problem med att få igång den. Nu provade han igen, inte sittandes på moppen utan ståendes bredvid den på vägen, och naturligtvis startar den. Det hade nog inte varit mer med det om nu inte gasen hakade upp sig och den drog iväg, upp på bakhjulen, gubben försökte hålla fast den och sveptes med i bara farten. Hela ekipaget med gubben dammade ner i potatislandet.

Som Sam skrattade då, har vi aldrig hört, varken före eller efter. Det var en syn för gudarna. Det slutade trots allt lyckligt, inga personskador men lite kymigt tyckte han nog att det var.

Sam, som Theresé förövrigt hoppades på, skulle klippa gräsmattan, nu när dom kom upp dit. För det är också en årlig upplevelse. Han överröstar gräsklipparen med sina svordomar och en gång i sekunden smäller det till i klipparen då han hittar av diverse storstenar, trots att han blivit tillsagd otaliga gånger att han inte ska klippa så nära potatislandet. Men han lyssnar inte på det örat.

Imorgon drar vi iväg till Maltträsk där vi ska möta upp våra barn, barnbarn och svärämnet Anders. Brälla och Lena finns givetvis också på plats. Det ska bli trevligt.

Så önskar jag nu er, precis som vanligt, en fin dag.

Ronald Mc Donald eller Madicken

Av Maria Lundmark Hällsten, 5 juni 2010 kl 08:13, 2 kommentarer

Att välja ett namn till sitt barn, är inte det lättaste. Man kan ju inte bara ta första bästa och tycka att det är ok.

Theresé ringde i går kväll och vi pratade om eventuella, framtida namn. Leo, Astrid, Konrad, Dick…ja, ni vet säkert hur det kan låta.

Ronald Dick, heter Theresé svärfar. Jag tyckte tidigare att om dom skulle ha något med hans namn, med, i deras tillkommande barns namn, så skulle det ju bli Donald. Mm, det har ni väl hört, Ronald Mc Donald, dessutom råkar jag veta att Theresé kille, Anders, älskar hamburgare, och skulle det bli en flicka så föreslog jag Madicken.

Fast jag vet väl inte om jag var så där jätte allvarlig. Häruppe, eller inte här som i umeå utan lite mer inåt landet, som i typ…Malå, så uttalas namnen på ett annat sätt än i övriga Sverige. Min ingifte morbror till exempel, som heter Sam. Nu uttalar vi inte hans namn som Samm, utan med ett utdraget, lägre A, i mitten. Min kusin heter Robin, och där säger vi inte heller Robbin, med ett snärtigt uttal i mitten, nä, han heter Råbin, ett kortare uttal.

Sen, om man pratar om en människa däruppe så kan man börja med att säga, jomen du vet en Sam. Man sätter ut ordet en, innan namnet. Kan ju bli hur knäppt som helst tyckte Åke, då han sa –Jo, en Sam. Det skulle kunna tolkas som om han pratade om en Same/lapp, eller sätt ihop ordet lite så blir det ensam. Fast om det skulle bli ordet ensam så skulle Sam uttalas som Samm.

Theresé hade läst i en tidning, om olika namn som var tillåtna och inte. Smultron fick man inte döpa sitt barn till, men Delvis, gick bra. Hon hoppades att namnet Delvis uttalas som Elvis och inte som vårat Svenska ord delvis, då kan ju det också låta hur korkat som helst. Pyret fick man också döpa sitt barn till, tänk er själva, man ropar på en 50 årig kille –Hallå Pyret, kan du komma hit!

Nä, nog måste man tänka efter lite innan, att namnet passar och hur det skulle kunna tänkas att låta, om tjugo år. En fördel kan ju också vara att ge barnet flera namn så har han/hon en chans att byta, precis som Niccolina gjorde.

Hoppas ni får en bra lördag, det har jag planer på att få.

Etikett: . Sam

En sån, en sån och två såna!

Nu och då

På plats…

Innekatter och utehundar

Hunden skällde fast det var…

Beverly Hills minnen

En dag i skitens tecken…eller nåt

Trägen vinner…förhoppningsvis

Han är förvarnad

Ronald Mc Donald eller Madicken

Presentation

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Sök

Mina länkar

Arkiv

Nytt från vk.se