Med facit i hand skulle vi ha döpt Winstone till shadow/skuggan, eller, möjligtvis till, Lucky Luke, ni vet han som är snabbare än sin egna skugga, som Sally fick träffa:
Winstone följer mig i mina fotspår, hela tiden. Vart jag än vänder mig, så ser jag honom, ligger han i soffan och jag går in i sovrummet, så dröjer det 23 sekunder, så kommer han efter.
Enda stället han vägrar gå till, är ner i källaren. Men går jag dit, så står han i dörröppningen, eller så lägger han sig där, och väntar.
Det är trappen han inte tycker om, samma steg som när man går upp, men ner, är trappen smalare.
Och sitter jag i soffan, och han går ut i hallen, så ligger han och har full koll på mig ändå, han syns i alla hörn, överallt.
Senaste fotot från igår kväll och jag skulle föreviga fikabordet, visst ser ni vovven?
Gulligast är han då jag går ut genom ytterdörren. Det är som om han vet då jag ska ta bilen, då ids han inte skälla då jag går ut, men han står i fönstret, ända tills jag inte ser honom längre, han sätter huvudet mot fönstret så han ska se så långt han bara kan.
Om jag däremot ska in på lill Ica, då står han och skäller tills jag försvinner in på affären, och då jag kommer ut står han där och gluttar. För nån vecka sedan gick jag direkt från Ica til brevlådan, på andra sidan kyrkområdet, och då försvinner jag ur hans synfält under 2-3 minuter, och jag kommer fram från andra hållet, gissa vem som fortfarande står i fönstret, jomen hunden.
Nu händer det faktiskt, att jag blir less ibland, speciellt då han sätter en tass under min fot, för att han vill vara nära också…då suckar jag och säger åt honom, please, GÅ OCH LÄGG DIG!!! Och jo, jag kan få honom till det men inte utan att det ska gå långsamt, så det gäller att vara ihärdig.
Jag gjorde i alla fall en pepparkakskräm igår, till fika besöket, bestående av 200 gram Philadelphia ost och ½ dl rårörda lingon, en säker smaksättare, och nu funderar jag på att göra en liten rulltårtsbotten kryddad med pepparkakskrydda, och sedan använda ost och lingonblandningen till fyllning, why not!
Har redan varit ut med skuggan, och nä, jag gillar inte att det är plusgrader nu, så tråkigt med slask och halka. Men som vanligt, vad göra, annat än köpa att det är som det är, eller så får man flytta till nåt land där det aldrig snöar.
Är i alla fall glad att vintrarna då man var barn, såg aldrig ut så här, då var det snö, punkt slut, och kom inte och säg att man klippte gräset, en gång på 70 talet, så det har sett ut så här förr…JA EN GÅNG, och en gång, är ingen gång. Men nu snackar vi om alla vintrar dom sista 10-15 åren, så visst fasen är jorden ur led, och lika säkert som Winstone är där jag är, så är det vi, det beror på, och ingen annan.
Här är en bild från just 70 talet, och detta är Lainejaurudden, 1:a maj, och jag står med gul overall och vit mössa, tror att jag lutar mig mot min mormor Sadura. Kontra den bilden med hur 1:a maj sett ut sedan dess…jojo!
Önskar er alla en fin onsdag, slasket till trots och ger er en bild med en liten…twist 😀 Kusin Jenny, förstås 😀 För fler bilder och filmer kan ni följa henne på Instagram:
Senaste kommentarerna