Ibland, eller rätt så ofta faktiskt, gluttar jag tillbaka i mitt arkiv, här på bloggen, och det är för att kolla fakta… när hade vi semester ifjol, när var det vi hälsade på hos dom, visst kom första snön då, osv.
På senaste tid har jag noterat att alltid, då jag gör det, så blir jag påmind om att pappa inte finns längre. Den absolut första tanken då jag går in är: Aha, ok, det var före olyckan, eller tvärtom.
Jag skrev ju, då han låg inne att vi fick göra en dagbok åt honom, där vi skrev ner tankar och hälsningar, vad som hände just då och personalen tog kort. Den boken fick mamma, för två veckor sedan, hon ville inte läsa den, men jag ville, trodde inte att det skulle vara några problem, men där bedrog jag mig.
Jag öppnade boken, och stängde den rätt så omgående, det gick inte. Men tänkte jag sedan, vi behöver ju inte heller läsa den… vi var ju där, vi skrev ju i den och ibland läste vi vad vi skrivit, för pappa. Och det kan ju kännas bra, att bara veta att den finns, om man skulle vilja.
Sen har vi på sista tiden fått veta att det finns dom som inte drar sig för att försöka utnyttja, pappas namn, vad han sagt och vad dom kommit överens om, även fast det inte finns et skrivet ord om detta, inte heller att det är nämnt för mamma. Ord står mot ord, och tyvärr för dom, så får mamma rätt, dom kan inget göra åt saken, men det är så lågt gjort.
Pappas namn ska inte ens behöva nämnas i detta fall och komma dragandes med att dom som hade haft det så roligt ihop… det är bara patetiskt. Att dom hade roligt då, kan ju ingen ändra på, det är fina minnen vad som än händer nu, eller hur?
Nä, det finns folk och det finns folk.
Vilket kanonväder vi har, nästan så man börjar längta efter en droppe regn eller varför inte ett rejält åskväder, men det kan gärna få inträffa på kvällstid, då man kan se alla blixtrar och förundras över naturens krafter. Nu ska jag gå ut, på altanen, så de så 🙂 Önskar er alla en fin lördag!
Senaste kommentarerna