Etikett: Malå

Med sorg i hjärtat, kan jag nu meddela…

Av , , 2 kommentarer 5

 

Jag klarade uppkörningen precis som om jag aldrig gjort något annat, har aldrig backat in så snyggt och precis efter kantstenen hemma heller, ojojoj, vad jag klappar mig själv på axeln *stolt*, det var till och med lite roligt att gasa upp och växla så vem vet, det kan bli fler turer det.
 
Mazdan däremot, klarade inte testet, bromsrören måste bytas, men det var också det enda. Nu har vi ju tänkt ställa bort den under sommaren då vi har andra bilar att köra så jag vet inte hur Åke tänkt lägga upp det där, om han lagar den, besiktar och ställer av, eller ställer av, låter den stå, lagar den i höst och sedan ombesiktar, vi får se.
 
8/6 är det dags för Camaron och dagen innan midsommar Buicken… det är mycket nu, men sen är det gjort och med dom två bilarna får det ju gå två år mellan varven.
 
Det är med stor sorg i hjärtat jag nu kan meddela att det anrika konditoriet Dungers, efter storgatan i Malå, har begärt sig själva i konkurs. Vad tråkigt, vad blir nu en semester däruppe utan kaffet på Dungers…
 
Dom skulle aldrig ha petat på inredningen, och dom skulle aldrig ha byggt ut heller, det var precis som ett kult kondis skulle sett ut, men det är några år sedan nu. Man kunde också köpa deras bröd på Ica och Konsum, men jag tror att det försvann i samband med butikernas bakeoff eller vad det nu heter. Då dom bakar själv finns det ingen anledning att ta in från något annat ställe, och det är ju också synd.
 
Det fanns ju inget godare än deras nybakta franska eller limpa. Och tänk er en hemmagjord filmrulle/dammsugare, jojo, det var nåt att hänga i granen det.
 
Min bästa kompis under 7:an, 8:an och 9:an, var just ett barnbarn till han som grundade Dungers. Så jag har både varit hem till honom, Ulf Dunger, och blivit bjuden på glass, kan ni tänka. Och gissa om det var imponerande att få öppna frysen och välja vilken glass man ville av alla sorter som fanns i början på 80-talet, och inte behöva betala en spänn, mm, det ni 🙂
 
Och lånat hans lilla båt, med en 1 hästars motor som höll på sjunka då jag och Urban var ute på en liten sväng och inte hade full koll på hur man tog svängarna, hur liten båten var och hur stor vi var i förhållande till båten, *fniss*
 
Nåt som heller inte kommer att gå av för hackor är planerna för idag, bloggHelena tänker ta med en termos med kaffe som vi ska avnjuta vid en sjö, undrar just vilken sjö det kan tänkas vara, hm… börjar nog på N och slutar på A, det tror jag det. Nå, nu önskar jag er alla en fin tisdag, det tänker jag försöka mig på, i alla fall.

Plock int´ undan trudjen, he kom säkert mer!

Av , , 4 kommentarer 6

 

Rubrikerna i tidningen är allt som oftast: Nu kommer det mer snö! Nu har det snöat! Snön vräker ner! Bytet av vinterdäcks, vara eller inte vara osv. Ny rubrik från mig: Plock int´ undan trudjen, he kom säkert mer!
Är det inte likadant då man ser på vädret, och dom börjar med att tala om hur dagens väder varit. Vet man inte det redan? Precis som vi alla vet att bara för att man börjar skymta gräsmattan och asfalten tinar fram, så kommer det obönhörligen att snöa igen, så är det vartenda år, så vi kan inte bli förvånade.
1:a maj däremot, är sig allt som oftast, lik, någon snöhög lite varstans, småkyligt på kvällssidan, men annars rätt så bart. Och där ser man verkligen en skillnad om man tänker på hur det faktiskt såg ut till 1:a maj, då man var liten.
Mina föräldrar har ett kort på mig, iklädd vinteroverall, gissningsvis i 7 års åldern, och vi står i djupsnön uppe i Malå och ser på 1:a maj brasan som pappa ordnat ihop utanför storstugan. Där skymtades minsann inte ett endaste grässtrå.
Nu vet jag att vi också sa, att sommaren alltid kom någon vecka senare, däruppe, idag vet jag inte om det stämmer längre, vi ligger nog rätt så likt till i väderförhållandena, med mera.
Någon har berättat, undrar just om det var Jan B, att dom firade 1:a maj på Gammlia, för många många år sedan och där fick dom plumsa i snön för att ta sig fram till elden.  Så visst kan man ana en viss förskjutning eller rättare sagt tidigareläggning då det gäller våra årstider. Ja, förskjutning då vi väntar på snön till jul och tidigareläggning av krattning av gräsmatta etc.
Nå, en sak vet vi säkert, den här snön blir då inte långvarig och snösläden ställer vi inte bort, riktigt än… men snart så 🙂 Önskar er alla en fin onsdag!

Beverly Hills minnen

Av , , 2 kommentarer 5

 

Sally förbereder sig för sin första lastbilsfärd:
Morfar Åke hade varit och hämtat lastbilen på verkstaden och skulle upp på jobbet med den.
Theresé skickade två bilder till mig, tidigare i veckan och jag undrade vad sjutton det var, jag kollade och kollade och tänkte att det var något dom hittat i huset dom håller på att renovera men så kände jag igen något och jag insåg vad det var.
Jag vet att jag skrivit om detta för längesedan men här kommer det igen. Vi var uppe i Malå med vår andra buss Beverly Hills, vi hade backat upp bakhjulen på några rejäla träbitar för att inte sjunka ner i gräset.
Vi skulle sedan upp till Piteå och se lite dragracing, Sam, min ingifte morbror stod vid bussen och dirigerade, sedan tog han träklossen och slängde in i bussen, Åke frågade om han fick in bägge, och jag vet inte riktigt om dom missförstod varandra, antingen letade dom efter den andra eller så tog Åke för givet att bägge klossarna var inne i bussen.
Nu var dom ju det… inne i bussen alltså, men den ena klossen hade efter Åkes våldsamma rivstart med bussen, fått klossen att snurra runt och följa med däcket så klossen sköt upp genom plåten och hamnade halvvägs inne i bussen, en liten liten bit från gasoltuben som stod placerad därbak.
Det visste vi inte förrän vi var framme i Piteå, kanhända att det var därför folk tittade på oss då vi passerade, det är ju inte alla bussar som åker runt med en stor träklamp hängandes ner bakom bakhjulet och nästan ligger ner på backen.
Idag blir det lunch/middag i Norum, hos mina föräldrar, ja dom bor inte där, min pappa har byggt dom ett litet ställe med både verkstad och lägenhet. Ska ta med kamera idag så kanske ni får se lite bilder därifrån.
Dagen ska ju enligt seden vara lång, men Nicco trodde inte på mig då jag sa att kyrkklockorna skulle ringa tre timmar idag, bara för att vi skulle bli smått galna, nä, jag tror att den här dagen kommer att gå lika fort som alla andra har gjort. Långfredag eller inte. Önskar er alla en bra dag!
 

Kollikotta tolletotten

Av , , 2 kommentarer 7

 

Ja igår kväll fick vi skåda norrskenet, men det var inte så vasst som det kan vara ibland. Nog trodde jag att Nicco sett det förut, men det hade hon inte. Vet att jag som barn, ofta fick se skådespelet på himlen, men kanske inte så ofta här i Umeå, men uppe i stugan i Malå, där det förövrigt, var rätt så mörkt på kvällarna, och jag minns också att man sa att om man fick se norrsken så kunde man vänta kallvädré med många minusgrader, men det tycks då inte stämma här inte.
Vi gjorde inte många knop igår, åkte till Sävar där vi köpte en elektrisk vattenpump till Camaron, Åke jagar hundradelar han, så vi får väl se nu om det blir någon skillnad. Vad mycket vatten och snö dom hade där… eller så var det för att husen såg ut att stå så tätt ihop att allt det andra så mycket ut. Det var då den enda utflykten vi gjorde, men man ska inte göra saker, hela tiden, man behöver inte det.
Apropå min bångstyriga hund, Lady, som inte ville lyssna på regler och förmaningar, så fanns det en sak som hon absolut inte, tyckte om, eller så gjorde hon det, jag vet inte riktigt. Om man tog en tidning och rullade ihop den till ett rör och sedan pratade man i det, då fick man henne att hoppa ner från sängar och andra saker som hon inte fick vara på.
Men hon syntes inte vara rädd, utan knep ihop ögonen som om hon skrattade, och svansen gick på helfart, sen var det någon, fråga mig inte vem, som började med att säga att man skulle kollikotta tolletotten, då vi pratade i tidningen, och givetvis, en utomstående trodde nog att det brunnit någonstans då vi gjorde det. Så fick också Lady sitt smeknamn… tollen, eller tolletotten.
Jag jobbar idag… en dag, sedan är jag ledig igen, har man ett bra schema eller har man 🙂 Önskar er alla en fin måndag, och tycker ni inte om måndagar, fixa en lasagne till middag!

Alpens Lady

Av , , 2 kommentarer 7

 

Jag gjorde som många i dom yngre tonåren gör, då jag var just i dom yngre tonåren… tjatade på mina föräldrar om att jag ville ha en hund. Efter några års tjatande så fick jag då äntligen min vilja igenom. Kanske inte så genomtänkt av mina föräldrar, men vem kunde väl veta det.
Alpens Lady, hette hon, en chow-chow, med sin karaktäristiskt blåa tunga, lejonmanen runt nacken och knorren på svansen.
Inte en hund man valt om man hade vetat något om rasen. Detta är egentligen en ensamhund, som lyssnar på en person och inte flera. Vilket vi blev varse. Hon var svår dresserad och ville, precis som katterna, göra saker på hennes sätt och ingen annans.
Hon var duktig på att smita och hon var absolut inte det lättaste att locka tillbaka. En av gångerna som hon lade benen på ryggen, eller hon hade åtminstone tänkt det, så var min pappa snabbare än henne. Det var nämligen han som var ute med henne den gången och hon hann inte många meter innan han kastat sig över henne och knölat ihop henne… sen smet hon aldrig mer från honom, hon följde varje steg han tog och han blev den givna ledaren, inte jag… som hade fått henne.
När vi åkte upp till Malå fick hon dela fotutrymmet där fram, med min mamma. Lady låg på golvet, vid hennes fötter, och jädrar vilken nytta vi fick av henne då vi insåg att hon var världens bästa renvarnare. Hon kände lukten av renar på någon kilometers avstånd och satt sig genast upp då lukten av dom svepte in i bilen via friskluftsintaget, då visste vi att det fanns renar på vägen, en bit framöver och pappa saktade ner farten och vi började spana.
Hon var av någon anledning skotträdd, och pappas planer på att försöka få med henne på älgjakten, var bara att glömma, men så hände det sig, en gång för drygt 30 år sedan, att mina föräldrar samt Lady, åkte upp till Malå, på senhösten och nere sjön, uppe i en björk, hittade min pappa en katt, som inte var mer än skinn och ben. En så kallad sommarkatt som någon lämnat efter sig och som fastnat däruppe, och nu var så utmärglad att min pappa tyckte det var mest humanast att skjuta den.
Ja, och nu vet jag ju att det finns många som inte håller med om detta, men det är svårt att få det ogjort, och vem vet vad som egentligen var det bästa? Nå…
Lady hade ju också fått syn på katten och var lätt uppjagad över fyndet. Pappa hämtade geväret. Lady satt kvar, han laddade siktade och sköt, Lady hade allt sin koncentration på katten som föll ner i sjön då den träffades, hunden hoppade (frivilligt, hör och häpna, hon som hatade vatten) ner i sjön och hämtade upp det som nu hade blivit ett byte.
Med katten i munnen struttade hon upp till stugan, lade ner katten på gräsmattan och började gräva en grop, där hon hade tänkt lägga ner katten… förmodligen för förvaring om det någon gång i framtiden skulle bli kris på mat. Efter den händelsen var hon först att gå igång och ville följa med, så fort pappa plockade fram bössan. Förmodligen i tron om att dom skulle jaga katt men hey, en älg var ju inte heller helt fel, svårare att gräva ner bara 🙂
Önskar er alla en underbar söndag!

En 25 öres fantomenring

Av , , 6 kommentarer 9

 

Satt och tänkte på min mormor och morfar, kanske ett udda par om man såg till storleken på dom. Morfar, lång, reslig och bred över axlarna, mormor (som jag kommer ihåg henne), liten, klen och hade barnstorlek på sina kläder.
Dom bodde i det där huset i Jokkmokk (Malå kommun), mitt ute i skogen.
Min morfar fick cancer i ryggen och detta var någon gång under 50 talet, och behandlingen var kanske inte heller så noga uträknad.
Han blev förlamad i benen efter en operation och såret läkte aldrig ihop under hans livstid, eftersom strålningen dom använde sig av, brände sönder hans förmåga att läka ihop köttet, runt såret.
Mormor skötte om honom i den mån hon klarade av det, masserade hans ben, lyfte honom till en portabel toalett, då utedass var det enda dom hade att tillgå, och när mamma berättade detta för mig så kunde jag för mitt liv inte se den bilden framför mig, hur stackarn kunde den lilla människan få honom upp från rullstolen och ner på toaletten, jag fattar det inte.
Vilken kämpe hon måste ha varit, min mormor. Morfars förlamning gick tillbaka och mormor fick ett diplom (wow) för hennes insats. Nu blev inte allt bra för det. All medicin han åt gjorde att han fick syner och psykoser, och folk var rädda för honom. Han tvångsomhändertogs, till slut och hamnade någon månad här i Umeå, på Umedalen, och sedan låg han på sjukstugan i Malå, från och till, under flera år. Varje gång vi åkte upp till stugan (varannan helg under hela min uppväxt) så vinkade jag upp mot sjukstugan då vi passerade, och sa: där bor morfar!
Min mormor och morfar skiljde sig till slut, mormor såg väl ingen framtid tillsammans med honom, och det kan man väl förstå, saker och ting var inte så tvärlätt på den tiden. Han fixade sig ett litet pensionärs boende i Malå och mormor flyttade till Koler (Piteå kommun).
Mormor flyttade tillbaka till Malå på äldre dar och berättade att hon fick celebert besök en dag. En pensionerad socialarbetare som gav henne 2000:-, för han visste hur dåligt ställt dom hade haft den en gång i tiden, och aldrig hade dom bett om hjälp. Mm, en fin gest, kan tyckas, men kanske dom hade behövt dom där slantarna bättre, då det verkligen var nöd.
Min morfar var en snäll man, han gjorde inte speciellt mycket väsen av sig. Jag sov över hos honom en gång, jag var 6 år gammal och tyckte att det skulle bli spännande. Alldeles själv skulle jag få vara där. Jag kommer så väl ihåg att vi skulle gå ner på Ica och handla. Han höll mig i handen hela vägen ner.
Utanför butiken hade dom en sån där tuggummi apparat och jag skådade en fantomenring i ena byttan och satte igång att tjata. Jag ville verkligen ha den där ringen. 25 öre kostade det och morfar muttrade på och försökte få mig på andra tankar. Det där var ju bara skräp… men han gav med sig och jag fick ringen, vilken lycka!
Nå, det var lite om mina morföräldrar, och hur dom hade det i början på sina liv, vilka livsöden det finns och tänk att vi alla upplevt sorger, tragedier, lycka och välbehag. Önskar er alla en fin torsdag!

Det bara dammade ur munnen

Av , , 2 kommentarer 7

 

Jaha, så hade halva februari passerat, rätt så obemärkt, kanhända för att det går så fort, man gör det man ska och tjopp så var det gjort. Noterar just nu att det snöar… nämen vad roligt (skrev hon och hade ett skevt leende på läpparna).
Jag satt och tänkte på somrarna då man var ung… eller i alla fall yngre 🙂 och som alltid, tillbringande man hela sommarlovet uppe i Malå, i stugan på Lainejaur udden. Där satt man inte inne mer än nödvändigt, man var ständigt på jakt efter nya äventyr, det spelade som ingen roll hur dagen såg ut, man hittade alltid på något.
Jag träffade en kille för 6-7 år sedan, vars föräldrar hade och har fortfarande stuga därute, han kom upp och frågade mig vart han kunde hitta mask… ehh, nja, det vet jag inte, svarade jag. Vi ska nämligen ut och fiska och du Maria Marushka (som han brukade kalla mig) vet ju vart allting finns på det här stället, du som har vänt på varenda sten och varit runt på alla omöjlig ställen.
Nä, sa jag, mask vet jag inte vart man hittar, vi fiskade ju alltid med mjärde eller kastspö, däremot hade jag kunnat visa dig vart det finns grodyngel, men det var han inte intresserad av 🙂
Jag och kusin Anna hade alltid något på lut och var ständigt sugna på något gott. Nu hade vi inte obegränsat med pengar, det var ju lördagspeng som gällde på den tiden, så för att mätta vårat sockerbehov, så kunde vi gå in i storstugan, huset som ingen bodde i på sommaren men som vi hade toalett och dusch i och där morsan ibland hade saker man kunde äta, som hon sparat där till vintern.
Vi hittade en gång ett paket med sockerkaks mix, mjuk pepparkaka, var det. Och det var första gången jag sett något sådant. Nu skulle ju detta blandas ut med vatten, för att bli sockerkaks smet, men vattnet i storstugan, dricker man inte, det smakar järn, men inte var vi så noga inte… vi åt pulvret precis som det var, hahaa… det bara dammade ur munnarna på oss, snacka om det.
Idag är jag ledig och jag har inte heller missat att det är alla hjärtans dag, vi ska upp och fika hos morsan ikväll, och dessförinnan, vet jag inte vad jag hittar på, men alltid poppar det upp något. Ni får ha en fin tisdag, och tillika alla <3 dag!

Ingenting ovanligt… för oss!

Av , , 2 kommentarer 6

 

Oj vilken röra det blev igår. Ska börja med att skriva att Nicco… i förrgår, fick en massa utslag som började i ansiktet och spred sig med rekordfart över hela kroppen. Jag gissade på nässelutslag, dels med viss erfarenhet då Theresé, en gång i tiden haft likadana, och inte måttligt heller. Det lade sig i alla fall och vi tänkte inte så mycket mer på det.
Vi gjorde inte så mycket igår, var ut en sväng, min kusin André från Malå, kom förbi, han skulle kika på en bil. Vi åt middag och sedan skulle vi gå iväg till familjen Jonsson och den lilla glöggbjudningen.
Nicco kom ner och sa att utslagen kommit tillbaka, vi hade tidigare läst detta lilla stycke om utslagen: I ovanliga fall kan nässelutslagen övergå i en allergisk chock. Först kan man till exempel känna att läpparna och tungan domnar, eller att man blir röd i ansiktet. Man kan även få klåda som ofta börjar i hårbotten och som sedan sprider sig till ansiktet, näsan och tungan. Det kan även klia i händer och under fotsulor. Om man får ovanstående symtom ska man ringa 112 för ambulans eller snabbt söka hjälp på sjukhus. Får man inte behandling kan man snabbt bli sämre.
Nå, jag sa till Nicco om det skulle bli sämre så skulle hon ringa till mig, och med dom orden halkade vi iväg mot Dragonfältet.
Vi var först på plats och det dröjde inte länge så dök Jitte upp och därefter Brälla och Lena. Först blev det kaffe med tillhörande radiokaka och saffranskaka, sedan sattes glöggpannan igång och vi fick smaka både fjolårets med saffrans smak och årets med choklad/kaffe smak.
Sedan dukades det tunga artilleriet upp, det var bara att välja vad man ville ha, gin eller Explorer eller annat drickbart. Mats plockade fram en likör vi skulle testa, med namnet Fireball:
Det är en kanelsmakande whiskey men gå under likör. Mycket god med aningens hetta efteråt.
Då ringde Nicco. Hon kände av det i överläppen och hade fått det i hårbotten osv. Jag ville att hon skulle ringa sjukvårdsupplysningen och höra vad dom skulle säga. Och så klart, dom ville att hon skulle åka upp på Ålidhems hälsocentral. Vi räknade ut att snabbaste sättet var att hon och Rickard (hennes kille), skulle komma till oss så skulle vi ta taxi därifrån och så fick det bli.
När klockan var snudd på halv tolv skickade jag ett sms och tackade för kvällen, vi insåg att det inte skulle bli nåt mer festande för vår del så…
Innan vi ens var inne så hade utslagen lagt sig, hon hade lite på benen och under fotsulorna. Läkaren sa i alla fall att den troligaste anledningen till detta var den avslutade penicillinkuren, det var det mest typiska att det dök upp nässelutslag en vecka efter avslutad kur.
Hon fick ta sex kortisontabletter och ett annat piller och idag ska vi upp på apoteket och hämta ut en kur hon ska äta under fem dagar så ska det ge sig. Vilket avslut på kvällen.
Sen blev det lite twilight däruppe på vårdcentralen då jag ringde efter taxin. Dom skulle komma på tio minuter. Med några minuter kvar fick jag ett sms. Umeå taxi kommer med taxi nr 63 om tre minuter… avsändare Mats Jonsson. Ehhh…
Jag visade Niccolina vad som stod, smällde igen mobilen, tog upp den igen och skulle visa Åke och Rickard som lät ytterst tveksamma till att det faktiskt stod Mats Jonsson, dom var inne på att det var han som skickat det men hur skulle dom veta att vi ens ringt till taxi. Och gissa vad… nu fanns inte sms:et kvar.
När taxin dök upp så var jag tvungen att fråga om dom skickat ett sms, och det stämde, jamen det försvann ju? Ja svarade killen, det är ett flaschsms, och det ligger tydligen inte kvar. Aha, men det stod att det var från Mats Jonsson och det var från hans mobil, jag senast fått ett sms ifrån, så där var det nog min mobil som spökade. Det skulle ha stått Umeå taxi.
Taxikillen var en rolig snubbe, han berättade om allt möjligt från Jesus på korset och varför vi firade hans återuppståndelse med att äta ägg och varför??? Sedan flöt samtalet över till någon hårdrocks festival i Haddingen där det var stökigt värre under ett tag och efteråt var det ingen som visste om det hadd vatt nått.
Hem kom vi och i säng tog vi oss, tror jag tittade på klockan sista gången vid halv två, kan ju vara en av an ledningarna till varför vi sov, aningens längre i morse. Som sagt, när det gäller oss så kan saker och ting aldrig gå som planerat utan man ska alltid räkna med det oförhappandes som brukar inträffa. Det blev i alla fall en innehållsrik dag som vi förmodligen inte kommer att glömma.
Önskar er alla en fin fjärde advent!
 
 

Man kommer ihåg…

Av , , 4 kommentarer 4

 

Idag blir det aningens spännande att ta sig ut härifrån, plogbilen har nämligen passerat så det är en fin kant vid utfarten, hm… ska jag ta sats eller ska jag gå dit och försöka få undan lite *klurar*, jag får nog ta bort lite, även fast jag tror att Jeepen klarar av plogkanten.
Igår var det också spännande, chefen ville ta sig upp på Ålidhems centrum och vi gick dit i värsta stormen. Det tog den tid det tog, men fram kom vi om än blöt rätt igenom. Jag bjöd henne på en fika på Finas, så vi fick andas ut lite och samla nya krafter.
Fjorton dagar kvar till julafton, otroligt men sant. Vi kommer att fira den här hemma, bara vi tre, ska bli riktigt skönt, inget stojande och tjoande. Sen laddar vi väl upp för Nyår, då Theresé, Anders och Sally kommer hit, det blir som en andra julafton.
Alla julaftnar då jag var ung, firade vi hos min farmor och farfar uppe i Malå, ända tills jag var 16 år och fick frågan om jag ville stanna här i Umeå och fira med en kompis på Berghem, vilket jag gjorde men jag kommer ihåg att jag tyckte det var knepigt. Man bröt traditionerna och saknade dom.
Kommer också ihåg dom gånger man sov hos farfars, på jullovet. Det var nu inte alltid så, vi hade ju vår stuga på Udden och brukade normalt vara där, men ibland så. Jullovsmorgon på tv, med Eva Rydberg som programvärd, hon visade tecknade filmer med bland annat Scooby Doo. Farmor serverade frukost framför tv:n med te i glasmuggar, hennes hembakade, mjuka tunnbröd och en liten skiva nougat som pricken över i:et. Man kommer ihåg smakerna bara man tänker på dom.
Det var riktiga jular det. Och när vi var på udden och det var dags att bege sig till farfars så band vi ihop pulkorna till ett tåg och pappa körde skotern som drog hela ledet med barnen därbak. Turen gick två kilometer över sjön och sedan upp genom ett skogsparti innan man skymtade deras hus. Det är ju med en viss saknad man kommer ihåg det, men å andra sidan, man var barn då, inte vet jag om jag skulle tycka det var lika roligt idag och tolka på en pulka, snöigt, blött, högljutt och skakigt 🙂
Nä, nu har jag filosoferat klart, frukost är nödvändigt innan jag går ut och ser efter hur mycket jobb det kommer att bli att ta sig ut härifrån. Ha en bra dag, allihop!

Först så går det uppför, ett två och …

Av , , 2 kommentarer 6

 

God morgon! Jag behövde inte jobba till ett i natt utan fick åka hem vid elva tiden. Det var ju lite bättre, måste jag ju säga. Men innan man somnat hade klockan lätt passerat tolv. Det tog dessutom en bra stund innan jag kunde lämna parkeringen där borta. Motorvärmaren/kupévärmaren hade ju inte hunnit gå igång och det var is på utsidan och imma på insidan.
Tiden gick fortare än jag trott, kanske för att jag, mitt beläte, hittade på att vi skulle promenera ner på strömpilen. Dit går det bra, men det är fruktansvärt mycket uppför, på hemvägen. Sen spyr man galla över dessa stadsplanerare som gjort gångbanan dubbelt så lång än nödvändigt. När man kommit nerför backen ska man lika mycket upp, till rondellen på Holmsundsvägen, för att sedan gå tillbaka och nedåt igen.
Jaja, det är ju tur att man kan få tiden att gå, lika mycket som man gått själv 🙂
Kommer ihåg då man var ung… eller yngre i alla fall 🙂 och hade mopeden. Vi var som vanligt uppe i Malå och nu hade moppen gått sönder. Pappa hade inte tid att skruva i den, eller så var det för att han inte kunde, så jag hade lov att ringa till den där ”sotuErik” för att höra om han kunde laga den.
Det kunde han, och pappa hade inte heller tid att fixa ner moppen till Malå utan ville jag ha den lagad så fick jag ordna dit den själv. Nu kanske han trodde att jag skulle strunta i det hela, men jag var tjurig, även på den tiden. Jag drog moppen och kusin Anna cyklade bredvid. Så knatade vi in till Malå, en promenad på 1,3 mil, och på hemvägen bytte vi av varandra på pakethållaren. Alla sätt är bra, förutom dom dåliga.
Så var det fredag igen, härligt, det är snudd på, min favorit dag… jo det är det, och vilken tur att jag tycker att det är fredag, alltjämt. Önskar er alla en fin dag!
Presentation

Sysselsättning: Jobbar som personlig assistent...YESS!!!.

Bloggar om: livet, funderingar och tankar.
Ålder: 46
Bor: Umeå
Familj: min man Åke, utflugen dotter som heter Therese och bor i Järlåsa, hon bloggar också här liksom yngsta dottern Niccolina.
Utbildning: grundskola
Dröm: rättvisa åt alla, förmodligen en riktig dröm som aldrig kommer att gå i uppfyllelse.
Bästa egenskapen: empatisk och ärlig
Sämsta egenskapen: vill gärna ha rätt och har lite svårt att ge med mig.
Husdjur: 2 skogskatter, *abuelas* Enya och *abuelas* Eloise...2 monster som håller på riva hela lägenheten.
Bil: kör en Buick wildcat-67 som bruksbil, men har även en camaro årsmodell 70, som är gatregad men som jag även kör dragracing med. Sen har vi i familjen även en Mazda, en Dkw cab -54:a, en Jeep Cherokee samt en Volvo buss med garage utrymme längst bak, kan behövas 😀
Intressen: dragracing, att skriva, innovationer och att vara delaktig i min familjs intressen, som bl a involverar street dance, scouter och givetvis bilar.
Senast lästa bok: Har just avslutat Margit Sandemos Isfolket, en serie på 47 böcker och  fortsätter nu med Häxmästaren, 15 böcker och efter den kommer ljusets rike som är ytterligare 20 böcker.
Senast sedda film: på bio så var det Masjävlar vi såg sist. Har varit på bio totalt ca 5 gånger under sista 24 åren.
Bästa maträtten: finns många att välja på, men en favorit är älgskavsgryta med pressad potatis och vinbärs gelé, tillbehör: en god sallad med italiensk dressing, mini rågrut och bords dricka.
Förebild: min chef, Annika, en riktig överlevare som jag skulle vilja ha lite av hennes energi av och säljförmåga. Annars finns det nog en hel del att välja på, om man kunde ta lite av andras goda egenskaper och sätta dom på en själv.
Bästa minne: finns så otroligt många minnen, egentligen alla stunder då vi varit tillsammans och fått skratta och må bra. Många såna stunder har vi haft genom åren då vi firat midsommar uppe i Maltträsk med ett gäng goda vänner. Därifrån har vi riktigt fina och roliga minnen.

Fem bästa sakerna med Umeå:
Med Västerslätt som utgångspunkt så har vi nära till allt, goda grannar, fina utflyktsmål som t ex hamptjärnsstugan, fina stormarknader och otroligt gott vatten i våra kranar.

Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Sök
Mina länkar
Arkiv
RSS Nytt från vk.se