Etikett: lasarettet

Dramatik i lunchrummet

Av , , 2 kommentarer 19

 

Nu ska ni få höra vilken dramatik som utspelades uppe i lunchrummet på NIVA, i förrgår. Jag, mamma och Emma hade gått ifrån ett tag och mamma hade av en av sköterskorna, fått lov att ta hennes lunch, dvs välja en måltid från kylskåpet som sedan skulle värmas upp i mikron.
Mamma valde kalops, något hon tyckte det var längesedan hon ätit. Jag och Emma drack kaffe och vi pratade på. Rätt var det är så börjar mamma hosta och säger med en gång att det fastnat något i halsen på henne… något hårt. Hon hostar, kraxar, sitter ner, ställer sig upp, och vi ser hur hon kämpar med att försöka få upp det.
Jag ställer mig upp och står och tänker ju naturligtvis, vad gör man??? Jag vet att man kan göra *heimlichmanöver, men jag vet inte hur, eller rättare sagt var man sätter in nävarna. Jag frågar om jag ska hämta hjälp och hon svarar ja.
Jag spurtar iväg ut i korridoren där jag hittar två sköterskor och säger att ni måste komma och hjälpa oss, mamma har satt något i halsen och vi vet inte hur man ska göra.
Dom kommer in, en av dom smäller till henne i ryggen, sedan sätter hon nävarna under bröstet och trycker till, men inget händer. In kommer så fler och fler sköterskor, en läkare, och dom provar igen att dunka henne i ryggen, hon dricker vatten, men inget händer. Vi är en hel samling av människor som står runt henne.
Nä, säger en av dom, vi måste hämta en öronläkare, NEJ säger nästa, det blir akuten. Alltså ni skulle ha sett hur man nu i efterhand upplever denna dramatik och vad vissa gjorde och sa.
Mamma är alldeles likblek och givetvis stressad av hela situationen, plötsligt böjer hon sig fram, hostar till och ut flyger grejen som suttit fast… och kan ni gissa vad alla då gör… dom hurrar och applåderar, alltså kan man annat än skratta.
Nå, hon bad om ursäkt och sedan droppade dom av, en efter en och kvar satt vi och faktiskt skrattade, för det var verkligen dråpligt, inte att hon satte i halsen, för det var ju fruktansvärt, men allt som hände därefter, en som står med benen i kors och ena handen på höften, läkaren som hade armarna i kors och som sedan följde grejen med fingret då det flög ut och såg jättenöjd ut då han pekade och sa: Ja…ja!!!
Sen får man också en tankeställare, vad gör man om detta händer då man är ensam. Det var ett lagerblad som satt fast i halsen, ett hårt sådant, och denna mat serveras till dom som ligger inne där, och då kan man ju hålla sig för skratt, för tänk om detta hade varit en ännu äldre person med sjukdom och andra besvär, undrar hur det hade gått då. Lagerblad brukar man väl ändå plocka upp ur grytorna, eller?
Jaja, det var dramatik i lunchrummet, det, och mamma sa efteråt med ett leende, att just det där kanske behövdes, för att lätta upp stämningen.
*Heimlichmanövern: När du utför heimlichmanövern använd dig av dessa 3 punkter.
 1. Ställer du dig bakom personen och lägger armarna under bröstkorgen.
 2. Knyter ena handen och placerar tumsidan nedanför bröstbenet.
 3. Griper tag i den knutna handen med den andra handen och trycker kraftigt inåt-uppåt. Då skapas en luftstöt som kan få hindret att lossna. Ibland behövs flera stötar för att få upp det som hamnat i luftstrupen
Önskar er alla en fin fredag!

Är det så vi vill ha det?

Av , , 8 kommentarer 18

 

Nu kan jag inte hålla mun längre, utan jag tycker att det är rent ut sagt, för jävligt. Förra torsdagen fick vi ju veta om planerna på att flytta pappa till Axlagård… men han ligger fortfarande kvar på NIVA (neuro intensiven).
Han blev inskriven på kirurgen, då han först kom till akuten och sedan fick ligga på IVA i två veckor. Efter det flyttades han upp på NIVA men är nu inskriven på ortopeden. Han är vad dom kallar en satellitpatient, dom vet inte vart dom ska placera honom för det finns ingen plats.
Tanken med Axlagård var ju att han skulle få lugn och ro den sista tiden, men tydligen är det sån byråkrati, att flytta en patient dit, att det inte funkat som dom trodde att det skulle göra.
Eftersom han sondmatades, så ville dom inte ta emot honom, så matningen skulle då upphöra. Han har en track inopererad i halsen och det var först och främst för respiratorn, men sedan för att få hjälp med andningen och idag suger dom upp det som samlas i lungorna, den vägen.
Med track ska han heller inte få flytta, eftersom detta kräver ständig tillsyn. Och idag är det vi som passar upp honom. Vi får larma då han behöver hjälp, och det som retar mig är att vi tas för givet. Men det är ju skrämmande om sjukvården står och faller med oss.
Hur hade det sett ut om mamma, till exempel, hade varit ensam, och sedan hade hon åkt på någon influensa, vad hade dom då gjort? Nu är det inte så att någon stoppar oss då vi går därifrån, men det känns verkligen som om vi lämnar honom i sticket och jag förstår också att det inte finns resurser att avsätta en personal för att sitta med honom, men det är ju det han behöver.
I förrgår skickades en remiss för att ta bort tracken, för då ska tydligen vem som helst kunna hjälpa honom med att få bort det som samlas i lungorna. Igår ringde dom och sa att han blivit sämre så vi satt i omgångar på lasarettet, tracken är kvar, och det känns ju som om det är överkurs att ta bort den nu, även att flytta på honom.
Men inte nog med detta, där han ligger så håller dom på att bila golvet på övervåningen, och det borras heeela dagen så pappa får ligga med öronproppar. Alltså snacka om att det är misär, en sköterska hade gått upp och beordrat att det skulle vara tyst, men ingen lyssnade på henne, utan av tio timmar så borrades det åtminstone i fyra timmar. Och så har det varit i tre dagar nu.
Jag pratade tidigare om värdighet, och det är ju något man önskar men där ser man också hur lite det betyder, att man önskar och hur det sedan blir.
Dom som nu jobbar där, fotfolket, dom är hur fina som helst och förstående, och detta är ju inte deras fel, det vet vi ju. Men är det verkligen så här vi vill ha det? Hur kan det ha blivit så här, vari ligger felet? Såg ju också på nyheterna igår där dom talade om krisen som var på IVA, inte så konstigt då att pappa hamnade mellan stolarna, som dom så vackert uttryckte det.
Och nu har han alltså återigen, hamnat mellan stolar, då ingen tycks ha plats för honom, eller tid… eller personal.
Tråkigt och ledsamt inlägg den här gången, men jag var bara tvungen, kändes det som. Önskar er i alla fall en fin dag, och det ser ju till och med ut att bli lite sol, härligt!

Vi väljer våra vägar, men…

Av , , 2 kommentarer 16

 

Nu har jag hämtat bingolotton, som ”bingo-Micke” skickade med Tina, som hon sedan skulle vidarebefordra till mig… vilken kille! Tack så mycket Micke, och det värmer att veta att dom man inte ens känner, sänder en för dom okänd människa, en tanke.
Och tack till dig, Tina, för ditt engagemang, din energi och dina tips (och fikat du bjöd på, förstås)… nu har Maria införskaffat lite ”nytt” mjöl i skafferiet 🙂
För pappa har dom nu tagit bort all medicinskvård och nu återstår bara palliativ vård, vilket betyder lindringsvård, där han inte ska behöva ha ont. Hans kropp har nu fått tagit så många smällar att den inte orkar mer, och själv är jag övertygad om att han är mer behövd på annan plats och någon eller något annat, har andra planer för honom.
Jag tillhör gruppen av människor som vägrar tro, att vi bara lever här och nu, och den dagen vi inte finns mer, så är det inget annat. Nej, det går inte ihop i min mattetabell. Vi har inte knogat på här för att allt sedan bara ska vara svart, så på det sättet är döden inget jag räds för, däremot kan man ju alltid tycka att många av oss, fick alldeles för liten tid, just här. Och av precis den anledningen, ska vi ju leva varje dag som om det vore den sista.
Jag blev uppringd igår, av en person jag pratat med en gång tidigare, men lustigt ändå att det känns som om vi kände varandra. Pratade en stund om livet och hur det kan te sig, och om hur lite vi egentligen har att säga till om.
Och ändå, har vi alla val… så vi styr åt det håll vi väljer, men saker som, händer på vägen kan man aldrig väja för, däremot, kan vi i efterhand, välja hur vi hanterar alltihop. Låter kanske snurrigt, men det är också vad jag tror på. Vi är inte hjälplösa, däremot kan man aldrig förutse vad som komma skall, och även om det vore så, så är det inte alla gånger vi kan göra något åt det.
Annars har det inte varit något speciellt, idag ska jag med Nicco på ett litet möte, sen blir det lasarettet och efter det ska vi kika lite på några papper som behöver åtgärdas. Jag önskar er alla en fin tisdag!
 

Jag blev påhoppad

Av , , 4 kommentarer 18

 

Jag och mamma var på Coop och handlade i fredags. Jag hade fått en tio kronors rabatt av henne på flora, och det passade bra då det stod på inköpslistan. När jag så närmade mig slutet av listan och öppnade glasdörren för att plocka fram paketet jag hade siktat in mig på, så hördes en röst:
-NEJ NEJ, STOPP!!! Ta inte det där, köp det inte. Jag stannade mitt i rörelsen och vände mig om och undrade vad det handlade om. Där stod en man och tittade mig i ögonen och skakade på huvudet och upprepade uppmaningen om att INTE köpa flora.
Han öppnade nästa glasdörr och plockade fram ett paket Norrgott istället och sa: Det här ska du köpa… tänker du inte på din hälsa? Jag svarade att det är min man som vill ha flora och han replikerade med en gång, jaha, men tänker inte din man på sin hälsa då? Vet du hur man gör smör, gå in på www.någotning och kolla sa han och jag trodde nästan att jag var med i en reklamfilm, om Norrgott.
Men vet du vad, sa jag, nu har jag en rabattkupong på det här paketet och därför köper jag det. NÄJJJ, det är ju så att jag skulle kunna betala halva paketet om du köper Norrgott sa han och jag tyckte så synd om hans desperata försök att få mig till att testa det andra smöret så jag köpte ett litet paket sånt också… för att prova på, sa jag, och det har vi nu gjort och det var inte helt fel.
Så nu kan Norrmejerier tacka mannen som förtvivlat försöker få folk att använda sig av deras smör och ingen annans, han kämpade idogt med sin uppgift 🙂 Och hey… dom kan även tacka mig som nu gjorde lite reklam för dom också, jojo.
Annars har det inte varit så mycket i helgen, vi har suttit på lasarettet, och levt våra liv så normalt man kan. Städa, diska och äta är väl rätt så basala saker man gör utan att ge det någon speciell tanke. Igår beställde vi hem pizza, mamma, Emma, Johan, Nicco, Åke och jag, och satt härhemma och käkade och berättade historier.
Jag fick höra en som jag inte hört förut men jag blev inte speciellt förvånad. Det var min pappa och hans lillebror Matts, som kommit på den otroligt uppfinningsrika idén att klippa sönder farmors fina vaxduk som dom sedan använde till deras hembyggda segelbåt (läs bräda), och det gick inte som planerat då ”båten” tog in vatten och sjönk, som tur var hann dom inte långt från sjökanten och farmor var nog inte så glad över deras tilltag. Men jag vet också att detta bara var ett av många, många påhitt, från deras sida. Kanhända att man ärvt lite av uppfinningsrikedomen från pappa… jag vet ju själv vad jag hittade på, som liten 🙂
Ha en fin måndag!

Livets berg och dalbana

Av , , 6 kommentarer 12

 

Vi har verkligen fått vara med om berg och dalbana och jag är inte så säker på att resan stannat av ännu, heller. Ingen har fått kliva av utan vi kastas mellan hopp och förtvivlan.
Tre gånger, under tiden då pappa legat inlagd, har vi nu fått tre ursäkter, av tre olika läkare. Ursäkter över hur dom gett oss information, hur dom har hanterat hela situationen och att ingen, gett oss en och samma information.
Vi vet ju inte på vilket öra vi ska lyssna. En läkare sa bland annat att dom inte tyckte att pappa gjort några större framsteg på en månad… då hade han legat inlagd i 16 dagar. Då mamma påpekade detta bad han om ursäkt och tackade för informationen. Inte är det då underligt att man börjar tvivla på kompetensen hos vissa utövare.
Nu först förstår jag också all kritik som lasarettet och dom olika avdelningar får, och som man så vackert brukar säga, man ska vara frisk för att vara sjuk. Allting är verkligen ledsamt och senast igår fick vi ytterligare, dåliga nyheter, och vi slogs ner i skorna igen. Nu behövs inte bara ett mirakel för att han ska klara av det här, utan mer än så.
Jag vill ändå inte klanka ner på hela sjukvården, det finns otroligt engagerade sköterskor och läkare, och dom gör sitt yttersta för att det ska gå vägen, men visst förstår man också att det brister, när dom är för få, och team spelet inte fungerar sinsemellan, och sådant krävs ju för att det ska fungera felfritt.
Jag, Emma och mamma satt och pratade en del igår kväll, efter att vi varit upp till honom, och det blir djupa tankar och funderingar, det hjälps inte. Men vi är nog alla överens om att det som kommer att hända, är för pappas skull och ingen annans, han kommer i första rummet och vi får ta det som blir.
Vi pratade även om det här med att man brukar säga att man vill komma ihåg dom som dom var, och inte hur dom ligger där på lasarettet och är sjuk. Men jag måste säga att detta påstående inte stämmer, hur många gånger har vi nu inte suttit däruppe, men min bild av honom kommer alltid att vara hans leende, och när han kommer gåendes från parkeringen med fika kaschen i handen.
Fotograf: Theresé Hällsten
Önskar er alla en fin dag!

Halv hektiskt

Av , , 4 kommentarer 9

 

Ny dag, nya saker som ska göras. Igår vart det som halv hektisk dag, då jag skulle med chefen till lasarettet på ett inbokat besök. Vi träffade på Emma och mamma som sett att vi for in genom dörrarna, dom hade varit upp till pappa, sedan kom det en läkarklädd person smygandes efter väggen och jag hann fundera vad stackarn hon kunde vilja, hon tittade lite lustigt på mig och kom sakta framåt…då såg jag ju vem det var, kusin Anna. Det var ett tag sedan och glasögon hade hon så det var kanske inte så konstigt att jag funderade.
Sedan var det inte nog med att anmälan skulle göra på en annan mottagning på andra sidan och sedan skulle man spurta tillbaka, efter vi var klar där, tänkte ”klok-Maria” att vi skulle gå hem, för vi var liks i rullning så det var ju bara att gå det.
Bussen passerade visserligen då vi hade två hållplatser kvar, så det kanske blev hugget som stucket, men jag kände också en viss stress då vi byter arbetspass klockan två och klockan var nu två. Jag tror vi kom hem fem minuter senare, så det funkade ju ändå, men grejen var att jag hade andra saker ju skulle göra. Så det var bara att fortsätta spurta.
Ner på strömpilen och handlade, där träffade jag minsann en bloggläsare som skröt upp mitt skrivande och det är som sagt, alltid kul att höra att andra gillar sättet man skriver på, vem kunde ha gissat det för 30 år sedan då man gick i skolan och var som många andra elever, skoltrött och uppstudsig. Bloggläserskan talade dessutom om att hon kände Ingegerd sedan gammalt tillbaka, dom hade nämligen jobbat ihop på något som hette Caféterian.
Hem och påbörjade matlagningen då jag lovat att hämta upp mamma klockan fem, och innan dess skulle jag hinna äta middag. Vi åkte upp till pappa som numer är flyttad till NIVA men som förmodligen idag, kommer att flyttas till ortopeden, men inte innan dom vet att dom har personal som kan sitta med honom hela tiden.
Lite krångligt är det, tack vare alla hans skador, eftersom läkarna och sköterskorna är utbildade för en specifik sak, på NIVA sa sköterskan att dom var helt novis på ryggskador och kan därför inte hantera honom på rätt sätt vid förflyttning, därför ska han på ortopeden.
Nåja, det blir säkert bra till slut, man kan ju inte göra annat än hoppas på det. Efter besöket där var det bara att gasa iväg till bastun där vi inte var full styrka igår, men vi kan minsann hålla igång ett samtal ändå, inga problem. Jag kom hem vid halvnio tiden och kunde äntligen känna att man kunde slappna av.
Nu, mina vänner är det frukost och sedan blåser jag iväg på nya äventyr, önskar er alla en innehållsrik och lovande dag!
 

Jag orsakade ett stopp

Av , , 8 kommentarer 9

 

Som ni vet innehåller lasarettsbyggnaden ett antal hissar, och vår svärson, Anders är ju minsann egenföretagare med lyftteknik som huvudsyssla, och det involverar en hel del hissbyggnationer och lagande av gamla hissar.
Den där specialhissen som finns här, den utan dörrar ni vet… en sån hade han däremot aldrig hört talas om förrän vi satt och pratade om den, för några år sedan. Vi hade tänkt testa den igår då vi var där uppe och Theresé skulle fota den så han skulle få se, men hissen var stängd för dagen.
Sedan satt vi uppe i anhörighetsrummet och samtalet gled in på hissar igen. Jag kom osökt att tänka på en liten händelse som faktiskt utspelade sig i samma trapphus där vi nu går upp till min pappa. Fast han ligger bara en trappa upp, så dit går vi.
Den här gången hade jag varit högt upp, kanske på sjätte eller sjunde våningen. Och jag skulle ner igen, stod och väntade på hissen som så sakta kom åkandes uppåt. Jag, mitt snille, står och har handen på handtaget och när jag ser hissen, rycker jag av någon outgrundlig anledning, i handtaget… innan den ens har kommit upp, och vad tror ni händer?
Jamen den fastnar ju, naturligtvis, och självklart står det en äldre tant i den också, hon blickar uppåt och jag står däruppe och blickar nedåt, och jag känner mig något taskig, som orsakat stoppet. Hon ser bedjande ut och jag vinkar till henne att jag ska hämta hjälp.
Vilket jag ju faktiskt gör också, jag går in på avdelningen igen och säger att det står en tant i hissen som har fastnat och sedan drar Maria iväg, och den här gången tar jag tar trapporna ner.
Annars såg dagen igår, likadan ut som dagen dessförinnan, inga större förändringar. Jag och Theresé var inne hos min pappa, vi får gå in, två och två. Jag stod och strök honom på armen och så sa jag, jag undrar om han känner det här och tänk om han tycker att det är obehagligt. Jag hinner inte säga mer så ger en av apparaterna ifrån sig ett högljutt pip så jag hoppar rätt upp.
Theresé som har en viss vana av sin mor, säger genast –Du kom väl inte åt någon knapp nu? Och nej, jag stod för långt ifrån för att det skulle ha hänt, men lite humor var det faktiskt 🙂
Dom har även ordnat en bilddagbok, där foton ska in och alla som vill får skriva några ord om dagen, om det hänt nåt speciellt eller om man bara vill skriva om dagens aktiviteter. Något dom brukar göra då det handlar om människor som kommer att ligga nersövd en längre tid, för att dom inte ska känna att dom förlorat så mycket, den dagen dom kommer tillbaka. En väldigt fin sak, tycker jag, så jag vet vad jag ska göra då vi åker dit idag.
Önskar er alla en fin dag! Och skickar även ett speciellt hej, till en person som ringde igår, ingen jag känner, och ingen som egentligen visste vem jag var tills hon tittade på papperet framför sig och frågade då om hon fick ställa en fråga till mig. Javisst sa jag… inte är det du som bloggar sa hon, och då kunde vi ju inte låta bli att skratta lite. Visst är det det, sa jag och det är verkligen inte många som brukar säga att dom läser min blogg, men nu så, sa hon, så vet du att du har ett fan 🙂
 

Snålt tilltagen Hippocampus!

Av , , 2 kommentarer 6

 

Hörde på tv för någon dag sedan, det var en snubbe där (förmodligen en professor, läkare eller liknande) som berättade om hjärnan och dess funktioner.
Vi har något som kallas för hippocampus och detta finns att läsa om på wikipedia och jag citerar: Det finns ett fall i historien då man kirurgiskt avlägsnade hippocampus på en man med svår epilepsi. Detta fall blev senare världsberömt och beskrevs i flera böcker eftersom mannen helt förlorade sin förmåga till att skapa nya minnen. Författaren till böckerna. Detta fall blev det tydliga beviset för att hippocampus skapar vårt korttidsminne samt deltar i delar av den process som överför korttidsminnet till långtidsminne. Man kunde besöka honom på förmiddagen och när man kom på eftermiddag samma dag så hälsade mannen som om man aldrig förr mötts. Slutcitat
Han berättade också att vårat lokalsinne sitter i hippocampus och hos engelska taxichaufförer, som var tvungen att lära sig 24 000 adresser, var den förstorad. Och det kan nog vara ett tydligt tecken på att det behövs, med en sånt stor lokalkännedom.
Hm, sa jag till Åke, då borde min hippo, vara snålt tilltagen med tanke på mitt lokalsinne. Jag menar…hur många kan villa bort sig på Ica, på skolan, där jag hade två vänstersvängar att bry mig om, och ni kan ju tänka er läget idag, med ombyggnationen på Coop. Jag fick gå därifrån utan korv…det var liksom ingen idé att försöka hitta igen den.
Står jag inne på lasarettet och tittar ut genom ett fönster så får jag verkligen tänka till för att lista ut vart jag är, det är verkligen knepigt. Då kan ni också förstå min oro vid alla nya dragracing tävlingar, där vi har en retursträcka som vi ska tillbaka på. Ok, nu säger ju alla som kört eller vet hur det ser ut, att det är ju bara att köra runt.
Ja, men det kan också finnas avtagsvägar och nu snackar ni med en som räknar sådana för att hitta till nya platser. Därför hade jag, under mitt första år som licens ägare, förslag på att få se en karta uppifrån, på banområdet, för då skulle jag lättare förstå hur det ser ut på stället.
Nu brukar det inte finnas såna kartor, utan jag får istället gå banan runt för att memorera hur den ser ut. Piteå, lär jag nog komma ihåg, Kubbe är osäkert, men jag tror att jag fixar den, vi körde ju den för att checka läget i augusti, då vi var där, och Fällfors, men den är lurig för mig… konstigt nog. För där är det bara runt…tror jag, hm, näpp, nu ska inte fördjupa mig mer i detta. Det finns andra saker att klura på.
Till exempel hur jag ska få värmen i Jeepen, att blåsa både på framruta och sidorutor… samtidigt, det ni, är nåt att fundera på, så här på tisdagsmorgonen. Eller hur det nu var 🙂 Önskar er alla en fin dag!

Så kan det gå!

Av , , 2 kommentarer 5

 

Igår var det blåsigt (om ni nu missade det av någon anledning), och jag stod i fönstret och fascinerades av allt som flög omkring och ljudet som vinden kan ge ifrån sig. Lägger då märke till något som ligger virat runt en stolpe här utanför, plockar fram kameran för att föreviga saken, då kommer det helt plötsligt en rulle flygande och placerar sig precis i vår infart och sedan ännu två till:
 
Jag gissar att detta kommer flygandes från byggarbetsplatsen, som ligger här i parken. Rullarna håller på skapa trafikkaos och en av dom, som legat still en stund, får plötsligt luft under sig, rundar kyrkan och försvinner längst vägen, i 120.
 
Det går en liten stund, sen dyker det upp en tjej och en kille som kommer gående från hållet där dom försvann. Dom plockar upp dom två rullarna som ligger här, går tillbaka runt kyrkan, kommer sedan igen, tomhänta, och försvinner neråt, från det hållet som rullarna kom ifrån. Jag hann bara tänka tanken att jag skulle ha ropat åt dom, att rullen redan stuckit iväg och kan säkert plockas upp nere vid ÖoB, men jag struntar nu i det. Det får bli deras bekymmer.
 
Jag vet ju inte men gissar nu på att dom kanske kommit och kört uppe på Vännäsvägen med dessa saker liggandes på en släpvagn, och sedan noterat att dom tappat en del av lasten. Sedan kanske dom svängde av vägen och parkerade utanför Hp:s och begav sig ut på rulljakt. Därför försvann dom neråt i tron att en rulle fastnat där. Ja, där ser man, det är inte alltid vi som är inblandad i dylika saker, det finns andra som det kan jäklas för också 🙂
 
Om nu Fällfors blir inställt så åker vi till stugan i Malå, istället…har vi då pratat om, då får vi lufta Buicken ordentligt och städa ur vår lilla stuga. Kan bli trevligt det med. Funderar nu på att anmäla oss till Piteå, som är nästa helg, verkar bara vara en endags tävling men jag skulle ju vilja prova på bilen nu och se hur det blev med knappen som Åke satt dit, dessutom, finns det ju en chans att få köra mycket, om man är mindre anmälda, vi får se. Som det ser ut just nu så är det bara en anmäld dit och det bådar ju inte gott.
 
Näpp, nu ska Maria göra frukost, tvätta håret och göra mig i ordning, halv tio ska jag vara uppe på lasarettet. Åke fick ta Buicken idag, jag vet nämligen att Capricen är något mer lättsam att parkera, den har en snävare svängradie och vi vet ju alla hur det ser ut däruppe på lasarettsparkeringen. Sen jobbar jag i vanlig ordning, denna vecka är det eftermiddagspasset som gäller. Ni får ha en bra onsdag!

Jag är beroende

Av , , Bli först att kommentera 9

 

Chefen fick inte åka hem så det blev en eftermiddag och kväll på lasarettet, med andra ord ganska så sparsamt med arbete, mycket tidningsläsning och en snabb promenad ner till kiosken, då hon var sugen på något gott.
 
Efter mitt pass fick jag ta en promenad hem till henne där jag lämnat bilen i tron på att vi skulle ta bussen hem. Vi får se hur det blir idag, jag ska ringa dit innan jag åker.
 
Utmaning, mitt beroende, ja, den var enkel den, det enda jag vet att jag är lite beroende av är Läkerol (förutom min man Åke då) :
 
Mycket sedan jag slutade röka, det blev min ersättning till cigaretter och att ta en Läkerol efter kaffet var att lura sig själv att man redan hade rökt en cigg. Det vore mycket konstigt om någon frågar efter en Läkerol och jag inte har en i fickan, tro mig, dessutom finns det ju numer tuggummi med samma märke, även det, lätt beroendeframkallande 🙂
 
I en av tidningarna på lasarettet fanns följande annons:
 
Det jag vänder mig emot är allt detta snack om att vi skulle vara jämlika, var det inte även så att vi alla skulle betala samma pris hos frisören, kille eller tjej, för att det skulle vara lika för alla, hur kan det då komma sig att tjejer alltid ringer gratis, till såna här dating företag eller vad man nu ska kalla dom, och killarna får minsann betala, är det för att det är mest killar som ringer, eller vad? Men är det att vara jämlik, nä, skulle inte tro det.
 
Idag är Åke ledig och vi ska köra över en hel del saker och vi hoppas att vi får vår första natt i huset, imorgon. Så, kära vänner, läsare och alla andra, nu kommer det förmodligen bli ett break från bloggandet, men jag ska inte säga att det är slut under en längre tid, har jag bara en ledig stund på jobbet så kommer det nog att bli några rader, och sedan får vi se hur snabba Umeå energi är på att koppla upp oss på nätet. Och med dessa rader lämnar jag er nu, på obestämd tid och önskar er alla fina dagar.
Presentation

Sysselsättning: Jobbar som personlig assistent...YESS!!!.

Bloggar om: livet, funderingar och tankar.
Ålder: 46
Bor: Umeå
Familj: min man Åke, utflugen dotter som heter Therese och bor i Järlåsa, hon bloggar också här liksom yngsta dottern Niccolina.
Utbildning: grundskola
Dröm: rättvisa åt alla, förmodligen en riktig dröm som aldrig kommer att gå i uppfyllelse.
Bästa egenskapen: empatisk och ärlig
Sämsta egenskapen: vill gärna ha rätt och har lite svårt att ge med mig.
Husdjur: 2 skogskatter, *abuelas* Enya och *abuelas* Eloise...2 monster som håller på riva hela lägenheten.
Bil: kör en Buick wildcat-67 som bruksbil, men har även en camaro årsmodell 70, som är gatregad men som jag även kör dragracing med. Sen har vi i familjen även en Mazda, en Dkw cab -54:a, en Jeep Cherokee samt en Volvo buss med garage utrymme längst bak, kan behövas 😀
Intressen: dragracing, att skriva, innovationer och att vara delaktig i min familjs intressen, som bl a involverar street dance, scouter och givetvis bilar.
Senast lästa bok: Har just avslutat Margit Sandemos Isfolket, en serie på 47 böcker och  fortsätter nu med Häxmästaren, 15 böcker och efter den kommer ljusets rike som är ytterligare 20 böcker.
Senast sedda film: på bio så var det Masjävlar vi såg sist. Har varit på bio totalt ca 5 gånger under sista 24 åren.
Bästa maträtten: finns många att välja på, men en favorit är älgskavsgryta med pressad potatis och vinbärs gelé, tillbehör: en god sallad med italiensk dressing, mini rågrut och bords dricka.
Förebild: min chef, Annika, en riktig överlevare som jag skulle vilja ha lite av hennes energi av och säljförmåga. Annars finns det nog en hel del att välja på, om man kunde ta lite av andras goda egenskaper och sätta dom på en själv.
Bästa minne: finns så otroligt många minnen, egentligen alla stunder då vi varit tillsammans och fått skratta och må bra. Många såna stunder har vi haft genom åren då vi firat midsommar uppe i Maltträsk med ett gäng goda vänner. Därifrån har vi riktigt fina och roliga minnen.

Fem bästa sakerna med Umeå:
Med Västerslätt som utgångspunkt så har vi nära till allt, goda grannar, fina utflyktsmål som t ex hamptjärnsstugan, fina stormarknader och otroligt gott vatten i våra kranar.

Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Sök
Mina länkar
Arkiv
RSS Nytt från vk.se