Ja vad är det man brukar säga…lagen om all djävulskap eller Murphys lag, heter den väl egentligen., och det betyder ungefär: ”Om något kan gå fel så kommer det förr eller senare göra det”.

Jag tycker att mycket är precis så där. Ska bara ta några exempel för att tydliggöra detta faktum. Jag har alltid med en hundpåse (för nummer två) då jag och Winstone är på promenad, och har sista året, alltid en extra påse i fickan, för vet ni vad, det händer, typ 1 gång av 100, att han gör nummer 2, 2 gånger på samma promenad.

Men ibland, ska vi säga, 1 gång på 50, så glömmer jag bort att kolla att det sitter en påse på kopplet eller tvärtom, tror att jag har en i fickan, och då…mina vänner, är det just den hundrade gången, som han bestämmer sig för att göra det för andra gången.

Eller man får en tid hos tandläkaren…en månad bort, det är lugnt, inga tider att passa och BOOM, sista veckan så dimper det ner en tid hos en läkare, eller det blir ett möte, och exakt på den dagen, så man måste välja vad som är viktigast.

Och slutligen detta, ni vet, ni som hängt med, att jag gjort en gastroskopi, uppe i Lycksele, för cirka 2 månader sedan. Det värsta jag gjort på mycket, mycket länge. Och jag svor, där och då att detta skulle jag aldrig mer göra om…tänkte jag…och trodde och hoppades jag på, men så var det, det här med Murphys lag, och den tycks träda i kraft rätt så ofta, hemma hos oss.

Jag hade en telefontid med spec. läkaren däruppe i Lycksele igår. Hon skulle informera om det där dom hittade och tog prover på. Hon sa återigen, att det inte är cancer, men…du har slemhinnor på ställen där dom inte ska vara och dom är inflammerade, så dom vill hålla koll på detta och ska med andra ord göra en gastroskopi, vart annat år, för att se vad som händer…KUL…NOT!!!

Ja jag vet, man ska vara tacksam för dagens teknik och att dom vill ha koll på vad som händer och vara ute i tid OM det skulle bli nåt galet, men tyvärr, med undersökningen väldigt färsk i minnet så kan jag inte känna någon tacksamhet, just nu. Men jag hoppas att det är som med att föda barn, man kommer så småningom glömma bort hur det faktisk var, och den dagen det är dags, så går man dit och tänker att det är fort överstökat…igen 😀

Jag jobbar idag, men Åke är hemma, som så många andra, då det är en söndag i almanackan. Har en makaronipudding i ugnen, det får bli hans middag, och jag har också varit ute med vovven på morgonen, halkigt är det under all snö, man vet ju inte vart isfläckarna ligger. Men jag har broddarna på, så jag känner mig någorlunda säker. Och jag hade två påsar med mig, om uti fall att. Hoppas på en bra dag, för er alla!