Kändes att bli en lång dag igår trots att tiden gick fort. Hm… hur stämmer den matematiken? Man brukar ju säga att tiden går fort då man har roligt, och det är sant, men då jag tänker på vad jag hann med efter dom åkt, gänget från jobbet som var här och fikade och då vi käkat middagen, så fattar jag inte hur dagens timmar räckte till…

Jag fick julen undanstökad, det sista tog jag in på Winstones sista sväng ute, det var polaren på bron, som blev av med sin tomteluva och julkransen som hängde på dörren åkte bort, det absolut sista jag har kvar nu… som jag är medveten om, är julkulorna ute i tallen.

Granen är tömd och bortburen, gardinerna i köket, matrummet och tv rummet är bytt, samt uppe i Niccos kök. Hade dock inte så många tomtar utplacerade, det är därför jag inte med 100 procents säkerhet kan säga att ALLT är borta, det känner ni väl igen, rätt var det är, om en månad, så noterar man att det hänger en tomte på ett undanskymt ställe, en sån där som man inte sett, förrän den plötsligt poppar upp på det konstigaste stället.

Jag bar ner 2 nya tavlor, även dessa målade av Jean Ragnar, och dom får pryda sin plats i matrummet. Sa ju tidigare att vi har så många tavlor att man får byta ut dom, lite då och då, kul med förnyelse och att få se nya motiv med jämna mellanrum.

Mindre roligt var det dock då jag nåddes av nyheten att min farbror Ossian, lämnat oss igår. Jag slogs av tanken man hade då man var liten… så där i skarven då man plötsligt fick veta att någon kunde dö, och man inte kunde förstå att det en dag, skulle bo någon annan i huset där min farmor och farfar bodde, eller i min mormors lägenhet, man skulle aldrig mer få se sin morfar, sitta på hans egenhändigt snickrade altan… utan helt plötsligt skulle någon annan sitta där.

Lika konstigt är det fortfarande, faktiskt, då jag hälsar på mamma, jag kan aldrig låta bli att vända på huvudet och titta på pappas parkeringsplats, fast jag vet ju att hans bil inte står där längre, det är någon annan som har den platsen nu… och det vill man som inte släppa. Man trodde en gång, att allting alltid skulle fortsätta vara och se ut som det alltid gjort, men så är det ju inte, och det vet vi ju allihop idag, som barn, var man lyckligt ovetandes.

Men det är också som man så vackert säger, livet går vidare, tror det eller ej, man lär sig något på vägen, man minns dom som satt sina avtryck i hjärtat och där kommer dom att finnas kvar, för evigt. Och så här minns jag min farbror:

Alltid med ett leende på läpparna… en rolig underfundig människa, med en massa påhitt i bakfickan… du är och kommer alltid att vara saknad, Osse!

Önskar er alla en fin tisdag!